Chick lit, kap 6 : Nu smäller det!

Nu kommer den riktigt stora knäckfrågan! Kap 5 + 6 - kan det bli så? I verkliga icke-chick lit-världen? Är det för snabbt och gjort för enkelt, från någons sida? Skulle en person kunna bete sig så här och vara så.. uppe i det blå och rätt aningslös.. som Stella är? Det är ju det här konflikten hänger på. (Tänk på att hon fortf är i konstigt chocktilltstånd...)

Kap 6

Måndag. Mest prestigefyllda och viktigaste dagen av veckans sju. Trendsättardagen.

Att göra : sova ordentligt, till minst sju. Äta nyttig frukost. Promenera runt Ormberget. Börja tänka på en seriös sommarplan. Kanske ringa några samtal till folk som har bostäder och gästsängar i Stockholmsregionen. Och börja tänka på att tänka på en realistisk relationsplan. Kanske skriva för och emot-listor om relationen. (Det är sånt folk på film gör i såna här situationer.) Planera maten för kommande dagar. Handla maten. Inte äta kanelbullar och äpplen till lunch. Mata katterna. Ta en cykeltur i det fina vädret istället för att bara ligga och dega i solstolen. Läsa mer böcker. Inte dricka vin till middagen.

Gjort : vaknat åtta. Glad som en lärka. Sovit som en god stock. Ätit frukost. Promenerat runt Ormberget. Inte alls tänkt på sommarplan. Inte alls gjort listor. Inte fått något sms av Markus. Inte fått ett enda samtal överhuvudtaget. Inte velat / tordats ringa själv. Sakta men säkert känt sig mer och mer ensam. Matat katterna. Degat i solstolen utan bok. Inte idats tänka ut någon himla veckomeny. Ätit limpmackor till lunch. Fortfarande inte fått sms av Markus. Fortfarande inga telefonsamtal. Grinat lite. Desperat ringt Anna-Karin och föreslagit fika på stan. Mötts av ett ”ja! Robban är ledig idag så det passar jättebra!”. Blivit gladare igen. Tagit på sig solglasögon. Cyklat in till stan. Fikat stor mozzarella-smörgås, fikat hallonpaj med grädde. Fått prata i hela oavbrutna meningar. Om Markus. Fått sympati. Lyckats att inte grina. Känt framsteg.

Anna-Karin tittade på klockan. Halv fem. ”Jag sa jag skulle vara hemma vid fem, men vi hinner gå en sväng. Jag vill bara kolla på lite skor.”
”Kolla på lite skor” var för henne två olika affärer, fem provade par sandaletter och ett köp, allt inklockat på tjugotre minuter.
”Herregud” pustade Stella i bakvattnet. ”Är alla ni så här effektiva? Hela din familj verkar ha fått några spurtgener som min inte har fått. Jag känner mig som en sengångare i jämförelse.”
”Äh, man får passa på. Vi ska på bröllop om två veckor och jag har tänkt köpa såna här länge. Nu är det bara väskan kvar, men... ” Hon såg på klockan igen. ”Det får bli en annan gång. Jag måste handla middagen också.”
”Kul att du ville komma in iallafall.” Stella gav henne en kram. ”Och få lyssna på allt mitt egoprat. Det var väldigt snällt. Nästa gång är det din tur att hålla låda.”
En till kram. ”Vi hörs.”

Anna-Karin spurtade mot parkeringen och hon strosade mot Smedjan. Tittade på böcker, tittade på reabikinis, kom till slut till Domus och matavdelningen, försökte komma på bra och nyttiga solosommarmåltider. Bäst hon stod där och valde ut hårda nektariner träffades hon av något på armen. En vindruva! Och sen en till
”Men vad fan...?!” Hon vände sig irriterat om och möttes av en skrattande Max. Hon boxade till honom. ”Men! Vad gör du, galning?”
”Jag var ju tvungen!” Han slog ut med händerna. ”Det var liksom öppet mål, grönsaksdisken, ryggen mot, man kan inte låta det gå förbi.”
”Jaja, jaja, okej” höll hon med, roat. ”Menar du att jag ska gå runt och vara nervös hela tiden nu för att du ska ligga i bakhåll någonstans?”
”Nej, jag tror jag är nöjd nu. Jag har fått min hämnd.” Han hade så mycket Lule-dialekt när han pratade, hon älskade att höra på den. Han kikade ner i hennes korg. ”Bananer och potatis. Trist. Ska inte du vara med på video och pizza istället? Johan kommer också, vi ska vara hos oss.”
Ja! Ja! Så gärna! Dagens bästa förslag! Jag är PÅ!
Men hon drog ut på svaret. Det senaste han sagt, efter hennes pushiga uttalande, var ju att han skulle vara upptagen idag och att de skulle ses på tisdag. Hon ville inte gå över gränsen och bli en social paria.
”Vet inte. Nja... Kanske inte... Tänkte faktiskt ta det lugnt...”
”Men hur mycket lugnare kan det bli? Pizza och video? En måndag? Kom igen.”
Stella velade på.
”Vänta.” Max fiskade upp sin mobil. Ringde. ”Tja. Hallå. Du, jag träffade just Stella här på Domus. Hon ska sitta hemma och äta bananer och potatis ikväll. Jo, precis. Sälj in det.” Han räckte telefonen åt henne. Hon tog den motvilligt. Fattade vem som var i andra änden.
”Hej.”
”Det är mycket mindre risk att jag får stå ut med någon extended Sagan om Ringen-skit om du kommer” var hans öppningsreplik. Den lät inte framtvingad av en pistol mot tinningen.
Hon fnissade, vände sig halvt från Max, pratade lite lägre. ”Jamen... Det känns som att jag förföljer er och alltid råkar komma och tränga mig på just när det är mat eller fest. Ärligt talat, det börjar bli lite pinsamt.”
”Jag tycker det börjar bli lite pinsamt för att det egentligen är vi som förföljer dig och alltid vill släpa hem dig på mat och fest.”
Åh.
Åh.
Ett kundbesked : mental glädjedans uppförs just nu av stockholmska på fruktavdelningen på Domus. Hon är inte social paria.
”Det är väl oavgjort då.”
”Så du kommer och räddar mig från Sagan om Ringen?”
”Mmm. Jag gör väl det då.”
”Thank you.” Det lät som att han log från öra till öra när han sa det. ”Får jag Max igen. Jag måste preppa honom.” Hon gav tillbaka mobilen till Max. ”Dåliga nyheter.” Han höjde frågande på ögonbrynen.
”Jaja” himlade han medan han pratade med Johan. ”Bara det inte blir något franskt istället, som ni finkulturella har gaddat ihop er om. Men du, vi ska ha popcorn och läsk. Lina är på ingång.”

Lina mötte upp när de stod i kassan. Johan skulle möta på videoaffären.
På vägen dit blev hon lite stirrig, och när hon såg honom där ensam, ingen Patricia den här gången heller, blev hon skitstirrig. Han åt ett rött äpple. Han hade på sig en röd t-shirt. Piké. Den var urtvättad och snygg. Han var ännu mer solbränd. Men det värsta var att han var nyklippt. Av någon mycket skicklig frisör som visste precis vad han / hon gjorde, och inte gjorde det med klippmaskin.
Hjärtat tog ett extraslag.
Larmklockan ringde.
Nu är det skarpt läge, insåg hon. Jag blir ju för glad av det här. Det blev alldeles för bra igår, jag bryr mig alldeles för mycket, och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig på ett normalt sätt längre. Vad är ett normalt sätt när man umgås med en vän, av motsatt kön, som man tusan får glädjehicka av, fast man inte alls ska få det? Hur skulle hon hälsa? Vad pratade man om som bara vänner?
Det hade varit så mycket bättre om Patricia hade varit där också. Vad höll hon på med egentligen?! Varför var hon frånvarande hela tiden? Hon måste ju veta hur han var. Hade hon till exempel sett den här nyklippta versionen?

Stella drog benen efter sig, hamnade sist av de tre.
Hon stoppade ner händerna längst ner i fickorna på jeanskjolen. Närmade sig med babysteps. Nickade coolt, försökte se avmätt ut, sa ”tjena, tjena.”
Hon sa aldrig tjena, tjena egentligen.
Han härmade henne på pricken, nickade tillbaka, ”tjena, tjena”. Log sen, äkta, inget avmätt tjafs. Såg skitglad ut.
Fan också.
Det hade varit så mycket bättre om han bara verkat normalt nöjd över att se henne. Som ”oj jaha... där är Stella”, inte som ”åh!! Stella!!” som det såg ut nu. Exakt som hon kände. Och hon blev alldeles för smickrad av det. Hon fick inte bli smickrad. Bara vänner blev inte smickrade av sånt.

”Hur känns det att vara förföljd?”
"Ja-a... Det gör ju livet lite enklare iallafall. Jag behöver aldrig fixa middag. Jag behöver inte äta potatis.” Hon var tvungen att titta bort medan hon pratade, det kändes som att hon skulle börja rodna när han såg på henne sådär noga.
”Du ser, det är en win-win-situation.” Han slog ut med händerna i en självklar gest. ”Vi förföljer dig, du slipper äta potatis, jag slipper den där filmen. Alla är glada och nöjda. Kan det bli bättre?” Han siktade äppelskruttet mot en papperskorg som stod några meter bort. Pang. Träff.
Hon bet sig i läppen, kunde titta tillbaka igen. ”Kanske inte.”
”Jag är då win win iallafall.” Han rörde vid hennes arm. ”Det var tur att Max lyckades spåra upp dig på Domus.”
Hoppa inte undan, stå kvar, sa hon åt sig själv. Man kan ta på varandra. Du gör det jämt med andra. Bara vänner gör sånt. Det är ingen big deal.
Det bara kändes så.

Någon gång under gårdagskvällen hade hon defnitivt gått in i never-never-land. Och inte erkänt det. Bara flummat på om att det var bra för henne, hon behövde det. Förträngt. Nu fattade hon bättre.
Never-never-land var ett Cissi-uttryck för saker man aldrig skulle göra, men gjorde dem ändå. Cissi var en eftertänksam och ansvarsfull typ som alrig någonsin skulle gå hem med en okänd tjugoettårig kille från krogen för ett onenightstand. Hon hade gjort det. Stella var en helärlig typ som aldrig någonsin skulle fuska på ett prov. Hon hade gjort det.
Stella var en trogen typ som aldrig tillät sig att bli för bra kompis med sina manliga bekanta, för hon var övertygad om att män och kvinnor inte blev ”bästisar” om inte minst en part i konstellationen var intresserad av mer. Hon höll en balans, en distans. När det var på lut, när hon kände sig lite attraherad eller intresserad av någon, så tog hon ett steg tillbaka. Sven från Sven och Anna till exempel. Otroligt smart, underhållande, hade så snygg haka, hon kunde umgås med honom i timmar utan att bli less. Men hon skulle aldrig få för sig att ringa upp honom och föreslå en lunch, bara de två, för att umgås mer. Och Krille på hennes förra skola. Helt uppenbart ett flirt-objekt, passade henne precis, om hon inte hade haft Markus. Så då pratade hon bara lagom mycket med Krille, blev en lagom bra kollega, men inte en privat vän.
Och så nu det här. Den där balansen distansen hade försvunnit i någon dimma under helgen. Hon kunde skylla på att hon inte var normal just nu, inte vid sina sinnens fulla bruk, inte satt ihop helt okej. Hon var sårbar och lättsmickrad och sög i sig all uppskattning som en svamp.
Eller skylla på att det var hans fel, för att han var... annorlunda, så hon hade inte tänkt efter på samma sätt. Något hade iallafall saknats och hon hade tagit en stav till hjälp och bara svingat sig över gränsen. Åh hej åh HÅ.
Men det gick fortfarande att ordna till. Det allra bästa vore om de kunde reducera ner kvällen till att hyra en kortfilm och äta varsin pizzaslice. Sen kunde Stella ta en taxi ut till Kallax och hoppa på ett plan upp till Kiruna.

”Den här!” Lina höll upp en ny rom-com. Fullängdare. ”Vad tycker ni?”
”Har sett den. Men den var bra.” Stella gick fram till henne och började kolla igenom filmerna väldigt noga.
Det tog inte lång stund att inse att den här hyrprocessen skulle kunna bli mycket utdragen. Max var inte sugen på sånt, Johan hade redan sett den och den, Lina ville ha det och det. Stella började snabbt mörka om hon sett filmen i fråga eller ej. Strunt samma, bara de tog någon. För hennes del gjorde det ingenting ens om det blev ”Mandomsprovet” som hon sett tolv gånger och kunde utantill. Vad som helst men inte ”Sagan om Ringen”. Inte bara för att den var tolv timmar lång.
Till slut hittade de en som alla gick med på. Spänning, spioner.
Nästa stopp pizzerian. Vänta på pizzorna. Stå och prata. Med Lina. Om träning och spinning och yoga. Uppfatta med andra örat att Johan hjälpt Patricia med matte hela eftermiddagen, hon förberedde sig för en omtenta. Bra! Mer sånt! Helga din partner! Hon hade kunnat dunka honom uppmuntrande i ryggen.
Promenera hem till dem. De bodde åt andra hållet i stan från Loet sett. Jättefin stor trea högst upp. Utsikt över vattnet och Norrbottensteatern.

Sittmöjligheterna i vardagsrummet var en kuddig soffa och två fåtöljer. Stella knep direkt en fåtölj och rörde sig inte ur fläcken förrän alla andra valt sina postioner och var bänkade med pizzorna. Tystnad och action. Det som var bra med filmen var att man måste titta ordentligt så man hängde med i den avancerade intrigen. En paus i mitten för att fixa popcorn och då kunde man lätt ägna det åt att gå igenom vad som hänt hittills. Sen på’t igen.
Max och Johan var nöjda efteråt, ville direkt se den färska uppföljaren. Lina, lagom. Stella, på språng. Hur länge behövde hon stanna för att inte verka ouppfostrad och artig? Max satte på kaffe utan att ens fråga hur många som ville ha. Typiskt Norrland. Lina ställde fram fyra koppar. Nu kunde hon inte dra. Fick vänta lite till. Hon drack vatten i köket, höll igång ett samtal med Lina. Var trevlig.
När alla fått och avslutat sina påtårar och suttit så i trettio sekunder så tittade hon på klockan. Ojoj. Hela kvart över åtta. ”Jaaa ni. Jag ska väl börja dra mig, jag.”
”Redan?” sa Max.
”Jag med” sa Johan direkt.
Vad kunde hon göra? Stoppa honom från att lämna lägenheten samtidigt som henne? Blockera hissen? Dom stod i varsitt hörn av den på vägen ner, stirrade i golvet. Hon höll upp dörrarna för honom. Skulle sen bara snabbt låsa upp cykeln och hoja iväg, men det var ingen cykel där. ”Men..?!” Hon snurrade runt, letade med blicken över gården. ”Var är den? Min cykel!”
”Du hade ingen cykel när vi gick hit” sa han.
”Jo-o! Jag har ju... Åh. Fasen!” Hon stampade frustrerat i marken. ”Den står på Smedjan. Jag glömde den där.”
De var tvungna att gå tillsammans, han skulle ju tillbaks samma väg som hon. Vad kunde hon göra?

Han försökte få igång ett samtal. Hon försökte komma till Smedjan så fort som möjligt. Efter femte kroken som fått ett kort ”jaha” eller liknande till svar verkade han ge upp. Han måste tycka att hon var rubbad. Ena dagen hur positiv som helst, pratar på utan några hämningar, ger komplimanger, kräver att få ses. Andra dagen plötslig mood swing, tillbakadragen, undviker, säger totalt femton ord till honom under hela kvällen, nappar inte på skämt, verkar inte glad.
När de kom in på Storgatan var det mer folkliv. De mötte massa människor, i olika åldrar. Det märktes så tydligt hur dom tittade till, och ibland fortsatte titta. Inte bara barn. Hon blev besvärad av det. Försökte skyla över med babbel så att Johan inte skulle tänka så mycket på att en femtioårig gubbe uppenbarligen tyckte han var dagens mest intressanta syn. ”Vad fan lider du av?!” hade hon lust att fräsa till gubben, en av hennes elevers favoritfraser. ”Visa lite respekt!”
”Så, vad säger du om imorgon?” frågade han när de äntligen var framme vid cykeln. ”Har du fortfarande lust att ses?”
Stella koncentrerade sig stenhårt på låset. ”Vi kan väl höras? Är det okej?”
”Javisst.” Det märktes att han mycket hellre velat ha något mer definitivt. Det hade hon också. Men nu var det Kiruna som gällde, mentalt. ”Det blir bra. Vi hörs.”

Hon grenslade cykeln. Hon ville säga något mer, gjorde det inte. Vad skulle det vara? Ett förmätet ”det är inte du, det är jag”-tal?
De sa hej då.

Måndagen var över. Den farliga trenden hade nog förhoppningsvis kunnat brytas i tid. Hon cyklade hem och började skriva ett brev till Markus.