Tillägg till 8:an

Tillägg till kap 8

”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta iallafall.”
”Men shit?!” Maja såg skeptiskt på henne. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

De åkte hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan petade till henne när hon suttit och tittat ut genom vindrutan ett tag. ”Du ser så allvarlig ut. Vad tänker du på?”
”Allt och inget. Hur jag ska formulera en snärtig och attraktiv kontaktannons om jag ska börja nätdejta.” Hon fnös åt sig själv. ”Jag blev lite avundsjuk hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting dom hade. Och säg ingenting, jag vet att jag låter som en patetisk och dålig människa.”
”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på det?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit och suktat över den jättesnygga skinnsoffan.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade. ”Får jag fråga dig en sak? Känner du att du blir irriterad över folk som ojar sig och blir upprörda över småsaker, som ”min sambo var otrogen, jag dör” eller ”djävlar, bilen är stulen”, för i jämförelse med att, jag inte vad som har hänt, men råka ut för en olycka? och hamna i rullstol, så är det inte så allvarligt? Liksom vad klagar dom över egentligen?”
”Bilfallet, ja, men inte det andra. Fast såna tankar är egentligen som att be om tillåtelse att få bli bitter och deprimerad. Ingenting blir nånsin bättre av det, så det måste man försöka undvika till varje pris. Om man kan. Och det var en bilolycka förresten, rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev väldigt nytt.”
”Så, vad? Du bara bestämde dig för att du inte skulle tänka på det sättet efter den? Du skulle tusan inte bli inte bitter och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log snett. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var.”
”Men hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ju ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, men stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, eventuellt, är i nu. Men det var ju ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick tio procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en dag, sen två dagar i rad. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Han gjorde en femtio/femtio-rörelse med handen. ”För det mesta.”
”Jahapp. Där ser man.” Hon kliade sig eftertänksamt på örat. ”Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
”Mina andra patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg.”
Stella log. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”

Han stängde av bilen när han skulle släppa av henne. Hon gillade den gesten. Ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon. Dom skulle båda träna på, han på förmiddagen, hon på eftermiddagen. På kvällen var han inkallad till sin mamma på middag. En Johan-fri dag för henne med andra ord.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” sa han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi hörs imorgon?”
En liten sekunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram som hej då innan hon klev ur och stod kvar tills han backat och kört iväg med en vink.