Lite tillägg i kap 7 + nytt kap 8

Sporrad av NB, och av regnet som öser ner sen ett dygn här utanför. I kraftig sidblåst dessutom. Usch.

Tillägg till förra kapitplet 7, i slutet. Hoppas det inte blir för lovey-dovey? Det känns som att jag snart hamnar i fällan att göra Vissa Personer uber-fantastiska, och det är ju trevligt att göra såna, men det är alltid roligare att läsa om mer svart-vita typer.
Och sen ett nytt kap 8.

Här är först tillägget till 7:an :

Servtrisen kom lägligt ut med deras sushibrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett frågande ögonkast.
”Förlåt, förlåt. Allvarligt. Det här var sista!”
Han ruskade på sig, började prata om något annat.

Det blev sent innan de var tillbaka efter att ha sölat sig igenom stan med ett stopp på en av uteserveringarna för att prata med någon man Johan kände, som ledde till att de också hamnade vid bordet med varsin öl. Inte för att det gjorde nånting, hon hade absolut ingen brådska hem.
”Kommer du ihåg när ni spelade basket med oss när vi var små?” frågade hon när hon stod redo vid cykeln igen. ”Killarna mot tjejerna? Det var du och några av dina kompisar? Och ni var ju hundra gånger bättre än oss, och mycket starkare och längre, så ni bara lekte och fjantade er, och vi tyckte det var skitkul och blev mer och mer fnittriga och okoordinerade hela tiden och till slut kunde vi knappt stå upp? Det räckte med att ni låtsades peta på en så föll man ihop i en hög?”
Johan log. ”Jag minns. Det var jag och Henrik och Pelle. Per B från min klass. Det fanns en Per K också men han tränade inte basket.”
”Så är den här kvällen. Eller så är alltihop. Jag måste bara säga det. Det känns som att jag ska trilla ihop i en fnitterhög varje gång vi ses. Om du undrar varför min enda plan är att hänga efter dig så länge jag får. Det är därför.”
Han såg på henne, varmt, alldeles upplyst. ”Vilken fin sak att säga. Tack, Stella.”
”Tack själv. Ses imorgon.”

Kap 8

Hon satt redan ute och väntade fem i elva när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon började fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram visade hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Vad skrattar du åt?” frågade han. ”Hur har du hunnit bli så här glad så här tidigt?”
”Jag tänkte på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som rörde vid hans arm. ”Jag ordnade två alternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, herregud, säg inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugotvå grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
” Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när senaste skivan kom på. ”Jag älskar Cardigans.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan. ”Roger that.”
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Gud vilket arbetat ställe” viskade Stella. ”Såna här jag får komplex av. Dom är som Ernst. Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och färgskalor och Gud vet allt.”
”Det är lugnt, det är hans fru som har bestämt allt” viskade Johan tillbaka. ”Och hon var visst inte hemma nu. Du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum. Ett och ett halvt hem. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck, allt annat gör mig nervös.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång ranglig kille kring arton nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men. Och sen en till några år yngre tonårskille och sist av allt en tjej, tolv tretton år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade till Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen, du vet..”

Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga!”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan och han på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.

Dom åt på baksidan, en till fantastisk veranda med massa grönt omkring. För barnen tog det tio minuter att äta och sen stack dom iväg, men hon och Johan och Tomas satt kvar. Han var kul som utlovat, och han påminde om Johan till sättet. Dom skämtade mycket, skrattade mycket, men utan att skyla över något allvar när det dök upp.
Erik kom tillbaka efter ett tag, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med fejkad Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med.”
”Jag? Men jag kan ju ingen basket!”
Han väntade ut henne.
”Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Erik nådde tio hade hon tre, odiskutabelt sist.
”För att vara så länge sen så var du ju inte alls så tokig.” Han drog henne lite närmare sig. ”Klart lovande. Men du kanske får träna lite på fokuset. Det är det som är det svåra.”
”Mhm.” Hennes arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axel innan hon hann stoppa den, hon fingrade på tröjlinningen. ”Jag vet. Jag försöker hålla mitt fokus fokuserat hela tiden. Så gott det nu går. Du vet.” Hon drog tillbaka armen igen, och han nickade, rullade lite bakåt, mer allvarlig.
”Sorry, jag vet.”
Hon skakade på huvudet. ”Det är okej.”
Det är okej, tänkte hon när dom gick in igen. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, det här går bra. Det här är på en vänner-nivå, inget spänt tjafs och fumliga signaler. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det.

Dom åkte tillbaka till Luleå efter några timmar. Det hade blivit en husvisning trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fina uppsättningar av ”personliga minnen från resor och möten” och tomma ytor. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade runt, till och med in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modellhus. Ett modelliv. Tre snälla barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, fantastiskt hus. Ingenting saknades.
Och då kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha det så här, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något liknande det här.
Igår hade hon slängt ur sig på skoj att krogen och internetdejtingen kanske väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.
Stella blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord, försökte samla ihop sig. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Johan böjde sig fram, det såg ut som att han ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta.”
”Men shit?!” Maja såg skeptiskt på henne. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

Johan körde hem henne, stängde av bilen när de var framme. Hon gillade den gesten. Ingen stress-gesten. Hon frågade vad han skulle göra imorgon. Dom skulle båda träna på förmiddagen. Hon föreslog lunch hos henne efteråt, han tyckte det lät bra. En liten stunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram som hej då innan hon klev ur och stod kvar tills han backat och kört iväg med en vink.

Det låg ett kort från Markus i brevlådan. Han skrev att han skulle skriva längre men att det här var ett för-kort för att säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade så mycket efter att prata mer och att han längtade så mycket efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här. (Det hade han gjort igår också.) Och sen posta kortet. Dubbelt upp av samma budskap, så att hon förstod exakt hur glad han var. Och sen skulle han skriva ett längre brev. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”.

När hon kom fram till bron stod det en levererad blombukett där också. Första gången i sitt liv som hon fått blommor med bud. Från Markus dom med. Röda gerberor och rosa rosor. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en stor vas i köket och sen satt hon där och åt varma mackor till middag och njöt av prakten.
Sen ringde hon, inspirerad av basketbarnen eller avskräckt av internetdejtingen, hon kunde i vart fall inte hålla sig längre. Bara slog numret, ingen tvekan.
Det hon var nöjd med efter samtalet, ungefär en kvart långt, var att hon inte börjat grina så fort hon hörde hans röst och att hon lyckats hålla sig resten av tiden också. Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt.
Det hade varit ett så praktiskt samtal, som att han mest fiskade efter om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle vara på gott humör då. Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget?! Markus hummade.
Han frågade om han fick ringa henne nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.

När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från.