Chick lit, kap 5

Kap 5

Söndagen var fin. Solig, varm. Det blev premiärtur till Ormberget efter frukosten. Hon promenerade dit och joggade 5.4:an ett varv efter Torbjörns rekommendationer på trevliga spår. Stretchade, promenerade hem. Kände sig som hälsan själv. Marcus hade skickat ett nytt sms medan hon var ute. ”hej älskling. hoppas du har en bra dag. hoppas du ringer mig. jag ska på bio m sven o anna ikv, först äta på sabai. önskar du var med. love u. vi hörs.”
Sven och Anna, före detta grannar. Var alltid trevliga och roliga att vara med. Nu var det länge sen de setts, inte sen februari någon gång. Det måste ha varit de som ringt till Fredrik. Hon önskade också att hon skulle på en bio och middagskväll med dem.
Men. Johan och Patricia var väl iallafall ett lovande substitut.

Resten av dagen låg hon i en solstol och dåsade och läste Gunillas Allt om mat-tidningar och en bok, med stor vattenflaska och solskyddskräm inom räckhåll. På eftermiddagen när hon gick in syntes bikinispåren. Och över näsan och i halsgropen var det massa nya fräknar.
Hon testade om det gick att cykla med jeanskjol. Japp. För att inte bli Patricias tvilling igen tog hon ett svart linne som var minst tre år gammalt. Jeansjacka ovanpå ifall det var kallt när hon skulle hem. Den fina glitterringen. Ingen vinflaska i cykelkorgen men hon stannade på mataffären i centrum och köpte en 75%:ig chokladkaka.

Johan var ute på gården när hon kom, pratade med en äldre kvinna. Nickade åt Stella medan hon låste cykeln, avslutade samtalet med kvinnan.
”Hallå tjugoåttaåring” hälsade hon.
”Hallå stockholmare” svarade han. ”Hur har du haft det på Björkskatan?”
”Tack, bra. Joggat, läst, solstolat. En mycket lugn och skön dag. Hur har du haft det här i stan?"
”Ungefär samma, minus joggingen då. Jag började läsa en av dina böcker, den indiska. Jag gillar den.”
”Ja? Vad tur!”
”Eller skicklighet, från din sida.” De drog sig mot lägenheten. ”Det är så varmt mot väggen, solen ligger på hela dagen, men du får bestämma om vi ska sitta här eller inne?”
”Inne kanske, då? Vi kan gå ut senare.”

Två tallrikar, två glas, två par bestick var framställda på köksbordet. Ingen Patricia syntes till. ”Jaha, det blir bara vi idag?” sa Stella och Johan såg lite konfunderat på henne.
”Saknar du alla dom andra från i fredags menar du? Jag kan ringa och höra om några kan titta in till kaffet.” Han höll upp en vinflaska. ”Vill du ha ett glas?”
Okej. Bara för att man är tillsammans med någon så behöver man ju inte spendera all tid tillsammans dag ut och dag in. Inte ens middagsbjudningar. Vem vet, Patricia kanske jobbade någonstans. Eller var ute med kompisar på en solig badstrand, just nu mitt inne i en beachvolleymatch. Eller så hade hon fått nog av hans kompisar i fredags. Sånt hände ju i de bästa familjer.
”Vin. Gärna.” Hon såg sig runt i köket. ”Ska jag göra något?”
”Sitta och smutta på vinet och prata blir väl bra.”
Hon gjorde precis det medan han dukade fram en stor skål tabbouleh och fat med olika skinkor, korvar, lite oliver, en bit feta och en skål med yoghurt. Ett stort lantbröd.
”Åh Gud, så gott!” utbrast hon för varje ny sak som kom fram på bordet. ”Så fina oliver! Får jag tjuvsmaka fetaosten? Oh! Och tabbouleh, jag kan äta det varenda dag!”
Han skrattade åt hennes reaktioner och började göra en show av allt han ställde fram. ”Du måste vara min bästa gäst nånsin.”
”Men jag sa ju det på festen, jag älskar att äta. Och jag försökte inte bara vara artig. Jag menar det.”
”Gillar du att laga mat själv?”
”Jag gillar att laga vardagsmat, skulle jag säga. Inte fina sjötungor och pocherat och franska köket och sånt avancerat, men god mat med hyfsat vanliga ingredienser som man fixar på en halvtimme. Det är min melodi. Och jag älskar att äta allt.”
Han klinkade sitt glas i hennes. ”Skål för god mat då. Och varsågod och börja äta.”

Två timmar senare kändes det som att den kommande veckans näringsintag var avklarat. Hon kunde inte sluta plocka i sig medan det fortfarande fanns kvar oliver, lite mer bröd, en sked tabbouleh, en dutt olivolja på. Och detta storätande lyckades hon med trots att de pratat nonstop hela tiden. En lite trevande start och sen hade det lossnat och klickat, och fortsatt klicka och klicka. Det kändes aldrig så där som det kan göra ibland att man missar varandra lite lätt med någon centimeter. Man är intresserad av samma sak, böcker till exempel, men ändå kommer inte svaren och inläggen med hundra procents träff utan det är alltid en lite irriterande fördröjning eller feltolkning. Och då tänker man ”fasen också, det här verkade ju så lovande i teorin”. Men inte med honom, där blev det bra, bättre, superbättre, i praktiken. Mat, böcker, filmer, mer böcker, teve, upplevelser, allt. Han sa A och hon sa B.
Och han satt inte och väntade ut henne för att få fortsätta prata om sig själv, han hade massa frågor, han skrattade inte tillgjort, han talade inte om sig själv i tredje person, han drog inte ut på saker när man redan fattat vad han menade, han hade inga irriterande ljud för sig när han åt, han luktade inte för mycket after shave och han ville inte heller se Sagan om Ringen-filmerna. Det fanns ingenting som störde, verkligen ingenting.

När hon gick på toaletten såg hon att kinderna var röda och ögonen glittriga och uppspelta. De matchade ringen perfekt! Hon såg verkligen helt igenom glad ut. Det gick liksom inte att skruva ner leendet. Och så mycket vin hade dom inte druckit, så hon kunde inte skylla på att hon var full och extra lättroad och därför röd om kinderna. Det här vara bara sund äkta ekologisk hälsosam glädje.

Han hade dukat av i köket när hon kom tillbaka. Satt på kaffebryggaren. Satt på ny musik, något jazzigt och coolt. Satt fram en förpackning dyr glass, en sån där som kostade minst fyrtio spänn för en halvliter och hade ett roligt namn. De tog med det ut på terassen som var svalare nu. Choklad, glass och kaffe. En skön timme till försvann lätt. Hade hon varit Figo hade hon kurat ihop sig där och börjat spinna av förtjusning. Solen försvann bakom hustaket under tiden.
Stella såg på honom i skuggan. ”Inte för att jag trodde att jag skulle få en tråkig kväll, men det här har liksom överträffat mina förhoppningar med hästlängder.”
”Ja?” Han log lite blygt, vek undan blicken. ”Kul att du gillade maten.”
”Jag menar inte bara maten, jag menar alltihop, att sitta och prata, med dig. Det känns som... Det här var precis vad jag behövde. Är det för pushigt om jag säger att jag gärna vill träffas igen, så fort som möjligt?”
Johan fortsatte titta ner på glassfatet, gjorde ett mönster med skeden. ”Nej, det gör inget. Jag har också semester nu, så jag är ju.. här. Kom förbi om du är inne i stan. Eller ring.”
Han lät inte alls lika entusiastisk som hon kände sig, och det fick henne att dra öronen åt sig lite. Det blev för pushigt ändå, jag vill träffas igen, så snart som möjligt. Kanske med tanke på Patricia och allt. Hon borde ha tänkt efter innan.
Det var två ämnen de inte alls täckt in under kvällen. Olyckor, specifikt benolyckor, och respektive. Inte ett pip om några såna. Han hade inte en enda gång refererat till ”min flickvän” och hon kom på sig själv med att inte heller göra det. Var det något som gällde Markus blev det ”en kompis / en jag känner”. Det kändes mycket lättare så.
Eller också var hon bara mer lyrisk än han, det hade ju hänt förr. Man gillar Någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen, Någon tycker man är på sin höjd okej. Han kanske redan hade fem personer han kunde få såna här hundra procent-rätt-samtal med. En till bästis, jaja, om jag hinner, jag måste kolla min kalender.
Och nu kanske han inte alls ville träffa henne igen, bara för att hon lät som att hon skulle kräva social uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet. Vem vet, det här var kanske vad han tänkt sig. Hon hade sänt ut ensamma vibbar på Kvantum, kattvakt hos en moster, ensam, när man är trettioplus, vilken stackare. Så det var okej att bjuda henne på festen, och nu hade de dessutom ätit middag på tu man hand och gått igenom allt som behövdes gå igenom. Nu var han färdig. Plikten avklarad. Han hade betett sig mycket snällt. Så kom hon där och måste träffas. Klart han blev besvärad.

”Okej” Stella slog överglättigt ihop händerna, reste sig. ”Det är väl dags att tänka på refrängen. Det är ju en dag imorgon också, och alla andra saker man ska tänka på.” Hon samlade ihop kaffekopparna och glassförpackningen, gick in med det i köket.
Johan kom efter, stod och väntade medan hon krängde på sig jackan och väskan. Hon sträckte hurtigt fram högerhanden när hon fått på sig allt. ”Tack för all fantastisk mat. Och sov gott.
”Tack själv” sa han, mycket mindre hurtigt. Han släppte inte handen sen som han skulle, utan höll kvar.”Och du, tack detsamma, om att det blev en kväll över förväntningarna. Och då var mina inte låga från början.”
Höll fortfarande kvar, rörde på tummen lite.
Det var varmt därinne, och hon började bli svettig, med jackan på, om handen också. Hon svalde. Släpp, karl, släpp.
”Imorgon har jag massa saker jag ska göra, men på tisdag?” föreslog han.
Stella nickade. Om han ändå inte var så djävla bra på att hålla kvar blicken också? Kände han aldrig att det var för länge? Och hur kunde hans hand förbli så varm och torr och behaglig?
”Okej?” frågade han bekräftande. Några långa mikrosekunder till. ”Vi ses på tisdag då. Cykla försiktigt.”
Puh. Där, än-tli-gen! Blick och handsläpp. Det var nästan så att hon fick stötta sig mot dörren när hon kom loss till slut.

När hon hojat hem var hon så varm och klibbig att hon behövde en låååång, kall dusch.