Kap 10-fix

För tionde gången i rad är det kap 10-fix, speciellt i slutet. Nu BORDE den scenen vara ordnad nog..

Kap 10

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Städa, plocka undan, diska, tvätta som en galning. Handla folköl på midsommardagsöppen affär. Inte ringa ångerfullt boule-återbud. Tänka vän-liga tankar. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina.
Gjort : rubbet. Inte glömt att ta på trosor, jeans, sockar och behå heller.

Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, följ pilarna, här är vi!”.
Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusväg i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?”
Johan hade inte ringt under dagen, hon hade inte ringt honom. Hon hade funderat på det minst tio gånger, men aldrig kommit längre än att stå brevid telefonen i hallen och stirra grubblande på den. Hon hade inte tordats mer ifall han skulle svara och säga något om att det kanske inte var så bra, ändå, om hon dök upp. ”Hon fattade väl?” Ja, hon fattade precis. De två gånger det ringde hade hon hoppat till båda gångerna, och ängsligt närmat sig telefonen på helspänn. Ingen av dem hade varit han.
Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt nu, få en blick, ett ”okej?” som visade att allt var lugnt, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt eller surt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade glatt tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot.
Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick dricka från hans öl när hennes var slut (som om hon inte kunde ta en ny egen eller vad?!), skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast.
Men det var ju inget fel på henne, så. I jämförelse med Jessica så var hon ett lyft.

Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men.
Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl. Det kanske var det som var hans outtalade budskap i allt det här? ”Gå hem nu, Stella. Det är här skokastningen börjar.” Han var bara för snäll för att säga det rent ut.
Ingen skulle kunna klaga på hans beteende, ingen skulle kunna säga att han var tvär eller sur eller ogästvänlig. Han var bara så icke-fokuserad på henne att det inte gick att tänka på något annat.
Om hon använde förnuftet, tänkte efter, visste hon att det var rätt beteende av honom. Det var bra och schysst, och i linje med igårkväll, och det var ju precis som det skulle. Det kändes bara så förbannat ensamt. Det gick inte att inte känna sig ensam och utanför. Det gick inte att inte känna sig besviken och ratad. Hon försökte verkligen, men för varje ny sak han sa till Sofia och inte till henne blev hennes leende mer och mer ansträngt.

När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med.
”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?”
Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så.
”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då?”
”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...”
”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig, visade. ”Gör det ont hela tiden?”
”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk ur sin flaska, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia gått. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du nog med öl?”
Hon höll upp sin halvfulla. ”Bra” sa han, drack mer, frågade Max något om hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas, lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning. Han sträckte inte ut handen och nöp i den röda topen och sa ”fin”, han sa ingenting om choklad, han såg inte på henne och flinade i samförstånd, han bara satt där och drack sin öl.
Det var Max som pratade med henne, som gav henne uppmärksamhet och frågor, hörde sig för om midsommarfester och sånt.
Och sen var Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen.
Stella svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr. Det här skulle gå.
Det värkte i kinderna.

Efter en extralång timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det?
Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett långt pass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande.
De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip.
”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg ordentligt på henne för första gången den kvällen. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?”
”Vad som helst, det spelar ingen roll.”
”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.”
”Ja.” Hon spände ögonen i honom. ”En tabbouleh skulle faktiskt sitta som en smäck.”
Ett inlägg som ingen ville nicka på.
Ett ögonpar som gled undan snabbare än snabbt.
Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?”
De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen.
På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem, ensam. ”Tack för att ni var så snälla och brydde er om mig och umgicks lite med mig, min stackare” ungefär.
Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och uppgiven och osällskaplig igen, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne.
Hon undrade om någon skulle bry sig väldigt mycket ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv tills den här pinan var över. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så.
En dejtförfrågan låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort. Stella blängde på dem, han märkte ingenting. Självklart inte.
”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från Sofia när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så fin sommarkväll!”
Max och Lina var på, Johan var ganska på.
”Jag ska hem” sa Stella direkt. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.”
Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet.
”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej? Ta inget trappställe.”
De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan.
”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?”
Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt, som om de senaste timmarna inte existerat. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev.
”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?! Du hade kunnat ringa och be mig stanna hemma! Enkelt. Och jag hade gjort det!”
”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.”
”Ja, i typ tre sekunder när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?”
”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...”
”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att... Vilken djävla stil! Jag skulle aldrig..”
”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är ingenting att bråka om, det kan jag lova.”
Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?”
”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför måste du vara så.. ? Så nonchalant?! Och vet du den dummaste grejen, jag skulle precis boka biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll nu? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt som det börjat.
Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du bokar biljett om först en vecka?”
”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!”
Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Ja, det här är jag när jag inte ”håller på”. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du verkar vilja ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?”
Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa.
”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du glömmer att du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur? Det är väl bra?!”
”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävla mycket roligare då!”
Tyst.
Han stirrade ursinnigt på henne, hon på honom.
Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!”
”Tack! Och lycka till!”
Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat.
Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp.
”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, skit också... Vänta. Här.” Han grävde fram några servetter ur fickan, från boulen. Det var en enda oanvänd servett kvar. ”Gråt inte. Förlåt.”
Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.”
”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne.
Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.”
Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade hundra procent rätt. Jag gick in för det. Jag är hemsk. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.”
Han såg så olycklig och skyldig ut att det fick henne att börja snyfta igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska! Jag har fuckat upp allt! Med dig, med Markus, med allt. Och nu tjatar alla bara om hur det ska bli med bröllopet. Ska vi eller ska vi inte. Sån djävla stress. Och när jag ringde Markus så... Fan. Och sen trodde jag att jag var gravid också.”
”Va?!” utbrast han chockat. ”Är du gravid?”
”Nej” snorade hon ännu mer. ”Jag trodde det, men det var inget.”
”Herregud... ” muttrade han taget.
Stella snyftade ännu mer. ”Jag vet. Allt är för djävligt just nu.”
Det såg ut som att han skulle säga något mer men han ångrade sig och knep bistert ihop munnen, väntade ut henne istället.
När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken.
”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det. Jag klarar mig.” Rösten funkade någorlunda igen för henne.
Han skakade bistert på huvudet. ”Jag tycker du och jag ska prata. Vi kan gå hem till mig.” Det lät inte som en förslag, mer som en order.

Han fixade te under lika sammanbiten tystnad som när de promenerat hem. Knappt ett ord hade han sagt sen busskuren, och de få som kom ut lät korta och fräsiga. Ingenting som uppmuntrade henne att ta upp tråden, snarare tvärtom.
Stella satte sig i soffan, han bredvid, varsin tekopp i handen.
”Varsågod och börja” sa hon. ”Du verkar mer formulerad ut än vad jag känner mig.”
”Är det något mer?” frågade han. ”Ska du flytta till USA om några veckor? Håller ni på att buda på ett hus?”
”Vad då?”
”Det kommer ju upp nya saker hela tiden” sa han argt. ”Du är förlovad, du ska gifta dig, ni håller på att skaffa barn, du tror att du är gravid. Är det något annat på gång? Du kan lika gärna berätta rubbet här och nu så vet jag. Jag känner mig mer efter här för varje dag som går. Djävligt dum och djävligt efter.”
Tårarna kom upp igen och Stella såg ner i knäet. ”Förlåt. Jag vill inte att du ska..” sa hon snörvligt. ”Nej. Det är inget annat på gång. Inget USA, inget hus, ingenting.”
Johan suckade frustrerat. ”Det är bara det att varenda gång jag tror jag är med i matchen så poppar det upp något nytt. Och enormt stort. Bröllop. Barn. Jag går och tänker på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm. Och du är noll inne på det för du tror att du är gravid” sa han. ”Vi är inte ens på samma karta. Du säger att allt är för djävligt, och jag tycker att det har varit ovanligt bra. Väldigt kul faktiskt.” Han fnös hånfullt åt sig själv. ”Och sen inser jag att jag inte fattat nånting överhuvudtaget.”
”Ja, det kanske kan verka så, men...” sa hon försiktigt. ”Men. Vad tänker du då, om nästa vecka?”
”Vad spelar det för roll?” Han knep ihop munnen igen.
”Stor roll. Säg. Johan, säg.”
”Tänk om jag vill ringa dig?”
”Då ringer du.”
”Ja, självklart, då ringer jag ju bara” sa han och himlade ironiskt med ögonen. ”Blir det på mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag presentera mig och småprata med Markus först, och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det? Det låter trivialt, eller hur? Jag menar, trivialt i det stora hela för dig för du ska ju bestämma dig för ett bröllop. Vem som ringer eller inte nästa vecka spelar väl ingen roll då.”
Hon tog en klunk te. ”Nej. Det är inte trivialt för mig.” Hon kunde se sig själv, i hallen, med telefonen. Johan som ringde, och hur han frågade saker som ”är du ensam? kan du prata?” och hur hon fick svara i bara ”ja” eller ”nej” med låg röst för att inte avslöja något om innehållet. Markus i rummet brevid, en frågande min om vem det var och varför hon pratat så där när hon lade på. Det var en helt absurd bild.
”Men jag vet inte ens om vi har en telefon längre. Jag slängde ut den. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra, det är allt jag tänker på nu. Hur ska jag bestämma mig? Hur gör man? Du vet mer om skilsmässor än jag. Jag är smäck mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Så ursäkta om det här har blivit helt snett, men jag vet aboslut ingenting. Hur vill du att det ska bli nästa vecka?”
”Att jag ringer dig och du inte slänger på luren eller börjar prata om väder och vind? Jag har inte tänkt så långt. Jag vet bara att jag skulle vilja...”
”Men kan du sluta tjata om vädret! Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret. Något sånt blir det inte.”
”Stella.” En trött blick.
”Ja! Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.”
”Tack. Då är vi överens om det iallafall.”
Ny tystnad. Johan sträckte på sig, tog sig åt sidan som han sagt att han hade ont i tidigare.
”Vi kan byta plats om det är bättre.” Stella reste sig och han flyttade över till soffan.
Så länge han satt i sin rullstol eller mittemot vid ett bord, eller i bilen, var det lätt att glömma bort. Hon tänkte inte alls lika mycket på det längre. Men nu när han bytte plats från rullstolen till soffan, och han borde ha tagit upp mycket större plats. En person som kanske varit 1.85 nånting, och inte längre var det. Det såg så fel ut, hur det tog tvärt slut ovanför knäna. Jeansen avklippta och omsydda så att de gick in under på något vis, inte blev ett gapande hål som gled upp och blottade. Blottade vad? Slät hud eller röda ärr, eller sår? Som gjorde ont? Eller inte kändes?
Hon kände inga handikappade människor, hade aldrig gjort det. Hon hade inte ens jobbat i Hemtjänsten på somrarna som alla andra.
Hur skulle man göra? Vad skulle man säga? I början, ingenting, det fattade hon, men sen? Hur skulle man reagera, för att reagera rätt? Och vad skulle andra tänka? Om det blev en nästa vecka. Om Cissi till exempel träffade honom. Eller Stefan, som känt honom förut.
”Nej, det gör inte ont om man tar på dem” sa Johan plötsligt som om han varit tankeläsare. ”Och nej, jag har inte tappat känseln heller. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Ja, jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande ond värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen oftare. Nu till exempel. Jag använder inte proteser, jag försökte i början men det var hemskt. Om du undrade?”
”Förlåt. Men jo, det gjorde jag.” Stella skruvade besvärat på sig. ”Jag är så dålig på det här! Jag är inte van. Jag blir nervös att jag ska göra fel eller missa något. Du vet, som när jag borde hjälpa till. Eller inte hjälpa.”
”Du gör inte fel. Och du behöver inte tänka på sånt. Jag säger till.” Han såg på henne. ”Och jag blir också nervös. Tänk om det här är allt hon ser eller tänk om hon tycker att det bara är skitjobbigt. Sånt.”
Stella satte sig i det andra hörnet av soffan. ”Hon svarar nej och nja på det. Att hon tänker på det mindre och mindre faktiskt.” Kurade upp sina fötter på utsidan av hans ben. ”Går det här bra?”
Han nickade.
”Och jag tycker inte att det är för djävligt här” fortsatte hon. ”Det är tvärtom. Men fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne naken på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir galen av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är uppgiften, och när jag vet det så vet jag resten. Men jag har ingen riktig aning om hur jag ska komma dit.”
Han lutade sig tillbaka mot kuddarna och lyssnade koncentrerat på henne medan hon pratade.
”Och så tänkte jag att det blir bättre av att byta miljö ett tag, lämna Stockholm. Och direkt jag kom hit träffade jag dig och ”råkade glömma” att berätta massa viktiga saker och det gjorde allt ännu svårare. Jag vet att jag SKA tycka att du ska bete dig som en vanlig vän, som vem som helst. Det är det förnuftiga. Men jag kunde ändå inte låta bli att bli... ja, svartsjuk ikväll. Du sa ju knappt hej till mig! Och pratade inget, och brydde dig inget. Jag blev så störd av det. Jag kan lika gärna erkänna det rakt av. Fast jag vet att det är fel, jag vet det.”
”Och jag märkte det och gjorde inget för att fixa det, bara för att jag var störd över igår.” Johan suckade. ”Vi gjorde fel båda två.”
”Tycker du att jag är en irriterande labil Stockholmsbrud med för många dolda agendor?”
Han skrattade till. ”Ja! Ibland. Men du behöver inte oroa dig så mycket för du verkar komma undan med det precis varenda gång. Av olika anledningar.”
”Okej, då ska jag vara helt öppen med min agenda i fortsättningen. Att koppla bort mycket ångest och misär och försöka se klarare. Det är det jag ska göra här. Det är det enda jag är ute efter.”
”Got it.” Han såg rakt och lugnt på henne. ”Då vet vi det.”
”Men jag gillar verkligen att träffa dig, under tiden jag gör det. Jag säger det inte för att vara snäll eller överslätande eller något. Om man är cynisk så kanske man kan kalla det att jag utnyttjar dig. Eller att jag är väldigt elak och ego eller inte fattar någonting, men den där bra känslan dyker inte upp vid speciellt många andra tillfällen just nu för mig. Det är en av anledningarna till att jag bokade om biljetten. Men du får bestämma nu. Om och hur mycket och när vi ska ses. Jag är här en vecka till och springer lite på Ormberget och läser någon bok och matar katterna och så. Du vet min stil, jag går runt varv på varv på stan och hoppas på att bli inbjuden på mat och fest någonstans.”
Han log. ”Och det lyckas du ju också med precis varenda gång.”
”Ja.” Stella bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armarna om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon och då blir det väl rena tornadon igen. Dom ger mig soffpotatiskomplex, hela den där familjen.”
Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot bröstkorgen. ”Vi sitter bara så här ett tag. En minut.”
”Två.” Han drog henne ännu närmare. ”Det hinner du.”
Hon blundade och njöt av armarna runt henne, hur skönt det var. Dom satt båda stilla och tysta. Nära, men ändå väluppfostrat reserverade för att inte göra något övertramp, inte låta händerna glida fel. Två minuter blev tre och sen åtta och tio innan hon tvingade sig upp.

Det blev en till kram innan hon skulle gå.
”Fundera och ring mig sen då.” Hon drog i snöret på hans munkjacka. ”Sov gott, handsome.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han log och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är bara ett steg bort och då kanske du blir väldigt upprörd igen och det orkar vi inte med en gång till.”