Kap 11-fix

Mer fix, slängt in en sms.konverstion i slutet, vet inte om den ska stanna men.. något kul måste dom väl få ha?

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, undanhållit några sanningar och fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket och gråtit så lite som möjligt. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som...” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen var beroende av att baka, gjorde det jämt. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg Rapport på teve sen, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där.”
Mer teve en stund.
”Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går. Och man vänjer sig rätt snabbt vid sånt som utomstående, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det stämmer kanske.” Stella nickade.
Ännu mer teve.
Gunilla log lite mot henne. ”Du verkar verkligen så mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bra spår.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att och vi har tyvärr inte pratat färdigt än, du skulle bara veta.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag vet.” Hon förberedde sig. Nu gällde det. ”Och det är en annan sak också som jag har tänkt på. Om bröllopet.” Hon berättade omsorgsfullt och noga planerat vad hon fått för idé, hur hon tänkt sig den fortsatta utvecklingen för dom. Hon hade kört hela talet för sig själv flera gånger igårkväll. Skrivit upp stolpar på papper, stått framför badrumsspegeln och testat och strykit. Han lyssnade så tyst att hon ibland var osäker på om linjen brytits. ”Är du kvar?”
”Ja.” Ny lång tystnad. ”Vad betyder det här egentligen? Dumpar du mig?”
”Tvärtom, Markus. Jag vill bara inte stressa in till 30 juli. Jag vill få mer tid. Vi kanske gifter oss, i november. Det är större chans för det om vi säger bort allt nu. Jag klarar inte att göra det som läget är idag.”
Han blev knäpptyst igen och hon försökte febrilt tolka tystnaden. Var han förbannad? Ledsen? På väg att börja gråta hysteriskt?
”Jag antar att jag inte får säga emot. Där heller. Du har bestämt dig?” Han var inte på väg att börja gråta. ”Du bestämmer allt just nu, jag ska bara följa med. Ingen talan.”
”Det är väl inte sant.”
”Men du bestämmer dig för att avlysa bröllopet och stanna i Luleå, efter att vi pratats vid en gång på telefon den senaste tiden?” Han var förbannad. ”Vi har inte setts, vi har inte haft någon kommunikation, men du bestämmer dig ändå för att.. Hur kan du göra det? Hur kan du veta att det här är rätt beslut? På just det här sättet?”
”Det hade nog inte hjälpt så mycket om vi hade pratats vid...”
Han varvade upp mer och mer. ”Hur gör vi med allt som redan är fixat då? Blir det jag som får ringa alla samtal nu, avboka alla, förklara för alla? Igår var det trettiotre ja-svar när jag kollade. Har du tänkt på att en del redan fixat flyg och hotell? Pelle och hans tjej kommer ju för fan från London! Vad tror du dom ska säga nu?!”
”Att det var djävligt dumt av dig att knulla runt kanske?” spottade hon ilsket ur sig. ”Eller jag vet inte, det var bara ett spontant förslag. Andra kanske kan tycka det är smart att inte gifta sig i det här läget, du vet, om man har ambitionen att det ska hålla längre än själva vigselakten.”
Dom pyste i varsin ända av linjen.
”Du kan mejla alla nummer till mig så avbokar jag sakerna, och jag e-postar till ja-svaren också” sa hon mer stillsamt när hon lugnat ner sig. ”Jag gör det imorgon. Och jag säger inte att det är för att du har. Jag kommer på något. Men du får ringa din familj och berätta, och Fredrik, ring till Fredrik också. Ikväll.”
”Jag kan bara inte tro det, Stella” muttrade han besviket. ”Jag har hela trott att vi skulle göra det. Du har ju inte sagt något om att avstyra det. Att du kan bestämma dig för det här efter...”
”Markus” avbröt hon och mopsade upp sig. ”Skicka allt till mig. Ring din familj. Vifårhörassenareiveckan, hej då.”

”jag ville visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag tänkte byta jobb så fort det gick, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. varför vill du inte försöka?”
”jag vill försöka, jag vill inte dumpa dig” skrev hon tillbaka. ”men tänk om jag aldrig blir säker igen? det går ju inte att bara lägga en order. köp. så jag måste få mer tid. uppskattar jobb-byt-försöket. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte göra det här på ngt annat sätt just nu. ledsen. kram o gonatt.”

”Tur att ni inte har några barn” sa hennes pappa. ”Det är inte lätt för barn att gå igenom en skilsmässa.”
Stella höjde förvånat på ögonbrynen. ”Har du sett på dr Phil? Trettio år för sent?”

”Det är rätt tänkt” sa hennes mamma. ”Den där typen av män, man ska inte förlåta dom. Är det gjort så är det gjort och något sånt går inte att ta tillbaka.”
”Mamma, vi har inte gjort slut, vi är fortfarande tillsammans.”
”Hrmf.”

”Åh men, Stella” sa Stefans fru Annika medlidande. ”Hur känns det?”

”Tjenamoss, säg något kul efter pipet så ringer jag upp” sa Cissi på sitt mobilsvar.
”Vi ska inte gifta oss” sa Stella.

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Det kändes som att det börjat rulla för henne nu. Ett halvt varv. Men en start iallafall. Andningen kändes lättare och hon knäppte händerna på magen, slappnade av, låg där och tänkte aktivt på ingenting. Ingenting med bröllopet och ingenting med en eventuell bebis. Precis som när man ska meditera och tänka på bara ett ljud var det omöjligt att hålla tankarna på det och borta från andra saker. Vad skulle Pelle och hans tjej säga? Skulle hon och Markus erbjuda ekonomisk kompensation till dom? Var skulle hon bo när hon kom tillbaka? Fick man pengar tillbaka på reseavbeställning utan att skaffa läkarintyg?
”hej johan” textade hon kl 23:41. ”sover du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? annars får jag abstin! god natt.”
00:02 kom det svar ”nu är det imorgon. ska vi ses?”
Hon skrev ”jättehjärna! om 15 h? ska till ak på lunch, så vid 3tiden på em? du kommer hit? äter m oss?”
Johan ”ja! bra! sov gott, skönt labila s.”
Stella ”tack detsamma, fint fina j.”
Johan ”fint fina? vilket fusk! får jag kontra med sötnos i såna fall? är det ok?”
Stella ”mja, nästan. men bara på sms då”
Johan ”ok, s-nos, ska hålla det i minnet, s-nos. s-nos s-nos!”
Stella ”stop! kan aldrig somna om du ska hålla på så där.”
Johan ”är det INGA regler på sms? kan aldrig somna, va? vad håller DU på med? s-nos?”
Johan ”vad har du på dig?”
Stella ”så ingen kommentar på den frågan.”
Johan ”jaja, skojade bara. ses imorrn frk lundman.”
Stella ”blir ett nöje, hr falkman. ps : ingenting.”
Stella ”förutom min anna sui-parfym då. dreams. du?”
Johan ”armani mania. vad gör vi nu?”
Stella ”jag gör fel. mitt dumma labila jag spökar igen. förlåt! är allvarlig nu. men blir kul att ses imorrn. hoppas du inte är ivägskrämd nu. kram gonatt.”
Johan ”ses vid 3. kram o gonatt, s.”