Kap 12-fix
Soundtrack till kap 12 : Are you ready for love med Elton John.
Jag vet inte om jag bara kan skylla på den, men nu blir det så lovey-dovey alltihop. Det kanske blir bra så? Ändå? Sen måste ju ett fall komma? Right.
Kap 12
Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Efter lunchen tog Stella med en kaffekopp till datorn på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar.
Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen.”
”Jag med...”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
”Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat.”
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
”Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.”
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
”Ja.”
Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet. ”Snipp snapp slut.” Hon vände sig mot Anna-Karin. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt?!”
”Men känns det inte skönt?”
”Ja! Det känns.. det känns helt fantastiskt lättat!” Stella log. ”Jag känner mig rätt hemsk för att jag tycker så, men det känns så himla skönt att vara av med det.”
”Du gör rätt. Och nu bara.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Men du!” kom hon förskräckt på. ”Jag glömde ju att jag skulle låta Markus korrläsa det!”
”Det glömde inte jag. Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Vem är nästa? Och du, så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida. ”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?””
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Cateringen med både telefon och mejl för att vara på säkra sidan.
Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Water, water, I need water.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
”Nej nej nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln. Hur svårt är det att fatta?”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något vin hemma så hade jag korkat upp direkt. Men... ” Hon öppnade kylskåpet och spanade runt. ”Vad sägs om en folköl? Eller lite rumsvarm vodka med hallonsaft?”
”Tack, det är bra.” Stella log. ”Kan jag komma imorgon och kolla hur många som svarat?”
”Visst! Vill du ha vin då? Vi måste ju fira lite! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat.”
”Ja! Helt klart! Middagstid?”
”Och ingen torr grann-Jessica den här gången. Vi ska ha en fest-fest!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk. ”Drinkar! Vin! Rubbet! Robban, jag ringer och frågar om killarna kan sova hos mamma och pappa!”
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Ska ni inte ringa hans chef och baktala honom eller någonting sånt också? Lyncha?”
Stella och Anna-Karin såg från honom till varandra och började fnissa.
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och djävligt festsugna! Kom vid fem, sex imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”
Hon cyklade hem i lugnt tempo, stannade på en kiosk halvvägs och köpte en Cola som substitut för att firar-vinet. Trettiotre sockerbitar, som tog fem klunkar att svepa i sig. Härligt!, tänkte hon och log mot mamman med två små döttrar som satt utanför kiosken och slickade och droppade glass i värmen.
När hon svängde in på gatan såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Klockan var väl inte tre än, men vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Som så lägligt hälsade på just nu? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Är jag sen? Sa vi inte..?”
”Ja, det gjorde vi, men jag var tidig.” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin fina gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans breda mun log och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Vi har precis börjat med kaffet.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom lät indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, dock lite handikapp men det vande man sig så snabbt vid, så nu skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för stunden och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta eller rörliga lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att försöka lugna ner sig och kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon som kom tillbaka till hennes jämt, händer som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och ”dess rätta värde”, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och då kom det ett ”åh! Stella!”-leende.
”Du ser så extra glad och finurlig ut idag” sa han när de kommit ut på gatan. ”Har det hänt något speciellt?”
”Jag har bestämt mig för att skjuta upp bröllopet. Och meddelat alla berörda parter. Och imorgon ska jag och Anna-Karin ha en liten fest-fest. Och idag kom du hit och hälsade på. Så nej, inget speciellt, va?” Hon skrattade. ”Bara en helt vanlig måndag?”
”Ja, verkligen. Och det känns bra då? Med bröllopet?”
”Gud, ja! All stress är ju, poff!, borta nu. Vi kan fundera hur mycket vi vill när jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag skulle ha kommit på det tidigare.” Hon kramade hans axel. ”Sa jag att det var kul att du kom hit?”
”Mmm.” Johan log och såg upp på henne. ”Jag tror det.”
”Frågade jag om du ville komma på fest imorgon?”
”Nej.” Han fortsatte le. ”Jag tror inte det.”
”Johan.” Hon stannade och ställde sig mittemot honom, båda händerna på hans axlar nu. ”Jag ska på fest imorgon! Det vore suuuperkul om du ville komma på den! Det är hos Anna-Karin och Robban. Massa drinkar och vin och god mat är utlovat. Barnen ska sova här. Jag tror att det blir en riktig helkväll. Så om du kommer, som jag verkligen hoppas att du gör, så borde du ta taxi dit för att kunna hänga med fullt ut. Vad säger du?”
Han behövde inte fundera. ”Att det är ganska omöjligt att säga nej till en sån inbjudan.”
”Perfekt.”
Hon stod kvar, händerna fortfarande på hans axlar. Ingen av dem vek undan med blicken.
”Sa jag att det var kul att komma hit?” frågade han.
Stella skakade leende på huvudet.
”Som om jag skulle ha kunnat sitta hemma och rulla tummarna en hel vecka när jag visste att du var här. Men det var tur att jag bara försökte det en dag. Tack för sms-en. Och jag menar inte riktigt så. Jag menar, bra att du skrev, att du ville ses.”
”Jag håller med.”
Dom hade kommit ungefär åtta meter från uppfarten. ”Vill du ta en riktig promenad eller vad ska vi göra?”
”Faktiskt så måste jag gå och handla mat. Jag måste fortsätta prestera restaurangmenyer, du vet. Och nu är ju proffset här.”
Johan försökte snörpa ogillande med munnen men det lyckades inte. ”Det räcker, kläm fram det nu. Hur mycket pengar vill du låna? Idag är du extremt...”
”Extremt vad? Snäll? Sanningsfull?”
”Nej. Jag vet inte ens om jag får säga det högt. Jag måste skicka det i ett sms i så fall.”
”Oooh. Jag fattar.” Stella tog några säkerhetssteg bakåt. ”Jag fattar precis. Och jag som inte ens har på mobilen.”
”Hej, du vet, det var du som satte upp den regeln.” Han tog tag i hennes hand och drog in henne igen. ”Jag kan lika gärna köra utan den.”
”Nepp. Jag står för den där regeln till etthundra procent. Men vi behöver väl inte vara trista för det?”
”Självklart inte. Trista är det sista vi ska vara.” Han släppte henne och nickade mot huset. ”Stick in och hämta din portmonnä nu fröken Lundman så drar vi och handlar. Och sätt på mobilen.”
Det rasslade till med fem nya meddelanden när hon slog på den. Cissi, Miriam, Markus, Cissi igen, Markus igen. Det sjätte, och det enda hon läste innan hon slog av igen, kom från Johan. ”stjärnig”
Hon log.
Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då efter grillning och lång middagssittning ute på altanen med två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.
”Jag är väldigt glad att jag inte kunde hålla mig från att skicka det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Om det var det som fick dig att inte sitta kvar där inne i stan och rulla tummarna.”
”Gör vi något imorgon? Innan festen?”
”Skojar du? Vi shoppar festiga kläder så klart.”
”Ja, men Gud.” Han slog handen för pannan. ”Hur kunde jag inte tänka på det. Vilken tid?”
”Elva?”
Hon hade sex missade samtal under kvällen. Sju nya sms från andra än Johan.
Hans kom efter tjugo minuter. ”sa jag att jag hade kul ikv?”
Stella ”vet inte? hade du?”
Johan ”typ kulast. gonatt, stjärna.”
Stella ”detsamma, bästa fnitterhögsframkallare”
Jag vet inte om jag bara kan skylla på den, men nu blir det så lovey-dovey alltihop. Det kanske blir bra så? Ändå? Sen måste ju ett fall komma? Right.
Kap 12
Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Efter lunchen tog Stella med en kaffekopp till datorn på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar.
Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen.”
”Jag med...”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
”Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat.”
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
”Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.”
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
”Ja.”
Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet. ”Snipp snapp slut.” Hon vände sig mot Anna-Karin. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt?!”
”Men känns det inte skönt?”
”Ja! Det känns.. det känns helt fantastiskt lättat!” Stella log. ”Jag känner mig rätt hemsk för att jag tycker så, men det känns så himla skönt att vara av med det.”
”Du gör rätt. Och nu bara.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Men du!” kom hon förskräckt på. ”Jag glömde ju att jag skulle låta Markus korrläsa det!”
”Det glömde inte jag. Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Vem är nästa? Och du, så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida. ”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?””
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Cateringen med både telefon och mejl för att vara på säkra sidan.
Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Water, water, I need water.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
”Nej nej nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln. Hur svårt är det att fatta?”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något vin hemma så hade jag korkat upp direkt. Men... ” Hon öppnade kylskåpet och spanade runt. ”Vad sägs om en folköl? Eller lite rumsvarm vodka med hallonsaft?”
”Tack, det är bra.” Stella log. ”Kan jag komma imorgon och kolla hur många som svarat?”
”Visst! Vill du ha vin då? Vi måste ju fira lite! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat.”
”Ja! Helt klart! Middagstid?”
”Och ingen torr grann-Jessica den här gången. Vi ska ha en fest-fest!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk. ”Drinkar! Vin! Rubbet! Robban, jag ringer och frågar om killarna kan sova hos mamma och pappa!”
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Ska ni inte ringa hans chef och baktala honom eller någonting sånt också? Lyncha?”
Stella och Anna-Karin såg från honom till varandra och började fnissa.
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och djävligt festsugna! Kom vid fem, sex imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”
Hon cyklade hem i lugnt tempo, stannade på en kiosk halvvägs och köpte en Cola som substitut för att firar-vinet. Trettiotre sockerbitar, som tog fem klunkar att svepa i sig. Härligt!, tänkte hon och log mot mamman med två små döttrar som satt utanför kiosken och slickade och droppade glass i värmen.
När hon svängde in på gatan såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Klockan var väl inte tre än, men vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Som så lägligt hälsade på just nu? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Är jag sen? Sa vi inte..?”
”Ja, det gjorde vi, men jag var tidig.” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin fina gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans breda mun log och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Vi har precis börjat med kaffet.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom lät indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, dock lite handikapp men det vande man sig så snabbt vid, så nu skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för stunden och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta eller rörliga lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att försöka lugna ner sig och kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon som kom tillbaka till hennes jämt, händer som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och ”dess rätta värde”, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och då kom det ett ”åh! Stella!”-leende.
”Du ser så extra glad och finurlig ut idag” sa han när de kommit ut på gatan. ”Har det hänt något speciellt?”
”Jag har bestämt mig för att skjuta upp bröllopet. Och meddelat alla berörda parter. Och imorgon ska jag och Anna-Karin ha en liten fest-fest. Och idag kom du hit och hälsade på. Så nej, inget speciellt, va?” Hon skrattade. ”Bara en helt vanlig måndag?”
”Ja, verkligen. Och det känns bra då? Med bröllopet?”
”Gud, ja! All stress är ju, poff!, borta nu. Vi kan fundera hur mycket vi vill när jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag skulle ha kommit på det tidigare.” Hon kramade hans axel. ”Sa jag att det var kul att du kom hit?”
”Mmm.” Johan log och såg upp på henne. ”Jag tror det.”
”Frågade jag om du ville komma på fest imorgon?”
”Nej.” Han fortsatte le. ”Jag tror inte det.”
”Johan.” Hon stannade och ställde sig mittemot honom, båda händerna på hans axlar nu. ”Jag ska på fest imorgon! Det vore suuuperkul om du ville komma på den! Det är hos Anna-Karin och Robban. Massa drinkar och vin och god mat är utlovat. Barnen ska sova här. Jag tror att det blir en riktig helkväll. Så om du kommer, som jag verkligen hoppas att du gör, så borde du ta taxi dit för att kunna hänga med fullt ut. Vad säger du?”
Han behövde inte fundera. ”Att det är ganska omöjligt att säga nej till en sån inbjudan.”
”Perfekt.”
Hon stod kvar, händerna fortfarande på hans axlar. Ingen av dem vek undan med blicken.
”Sa jag att det var kul att komma hit?” frågade han.
Stella skakade leende på huvudet.
”Som om jag skulle ha kunnat sitta hemma och rulla tummarna en hel vecka när jag visste att du var här. Men det var tur att jag bara försökte det en dag. Tack för sms-en. Och jag menar inte riktigt så. Jag menar, bra att du skrev, att du ville ses.”
”Jag håller med.”
Dom hade kommit ungefär åtta meter från uppfarten. ”Vill du ta en riktig promenad eller vad ska vi göra?”
”Faktiskt så måste jag gå och handla mat. Jag måste fortsätta prestera restaurangmenyer, du vet. Och nu är ju proffset här.”
Johan försökte snörpa ogillande med munnen men det lyckades inte. ”Det räcker, kläm fram det nu. Hur mycket pengar vill du låna? Idag är du extremt...”
”Extremt vad? Snäll? Sanningsfull?”
”Nej. Jag vet inte ens om jag får säga det högt. Jag måste skicka det i ett sms i så fall.”
”Oooh. Jag fattar.” Stella tog några säkerhetssteg bakåt. ”Jag fattar precis. Och jag som inte ens har på mobilen.”
”Hej, du vet, det var du som satte upp den regeln.” Han tog tag i hennes hand och drog in henne igen. ”Jag kan lika gärna köra utan den.”
”Nepp. Jag står för den där regeln till etthundra procent. Men vi behöver väl inte vara trista för det?”
”Självklart inte. Trista är det sista vi ska vara.” Han släppte henne och nickade mot huset. ”Stick in och hämta din portmonnä nu fröken Lundman så drar vi och handlar. Och sätt på mobilen.”
Det rasslade till med fem nya meddelanden när hon slog på den. Cissi, Miriam, Markus, Cissi igen, Markus igen. Det sjätte, och det enda hon läste innan hon slog av igen, kom från Johan. ”stjärnig”
Hon log.
Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då efter grillning och lång middagssittning ute på altanen med två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.
”Jag är väldigt glad att jag inte kunde hålla mig från att skicka det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Om det var det som fick dig att inte sitta kvar där inne i stan och rulla tummarna.”
”Gör vi något imorgon? Innan festen?”
”Skojar du? Vi shoppar festiga kläder så klart.”
”Ja, men Gud.” Han slog handen för pannan. ”Hur kunde jag inte tänka på det. Vilken tid?”
”Elva?”
Hon hade sex missade samtal under kvällen. Sju nya sms från andra än Johan.
Hans kom efter tjugo minuter. ”sa jag att jag hade kul ikv?”
Stella ”vet inte? hade du?”
Johan ”typ kulast. gonatt, stjärna.”
Stella ”detsamma, bästa fnitterhögsframkallare”
posted by skrivo at
10:42 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home