Födelsedagsfesten

Festen

Klockan var kvart över sju när hon kom fram. Hon hade ansträngt sig för att cykla i makligt och lugnt tempo för att inte bli svettig, men som vanligt var det svårt. Hon var fuktig i pannan och på överläppen. I cykelkorgen låg ett födelsedagspaket och en flaska vitt. Det hade blivit en sväng in till stan för henne på eftermiddagen. Inte längre främst för att låna böcker och ta en fika på en uteservering utan för att gå på Systemet, och köpa en ny top. I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en halvtimme. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till snyggjeansen. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband. Det blev en stor flashig ring med fejkstenar också till det ensamma vänstra ringfingret, nu när förlovningsringen hoppat till högerhanden. I väntan på bättre tider. Tack H&M.
Sen i februari, när de bestämde datumet, hade de gått in för att spara pengar. Vägt allt onödigt mot poster som ”det här är en vinflaska på minglet” eller ”det här är första natten på bröllopresan”. Inte äta ute så ofta, inte handla nya jeans bara för att man var lite uttråkad. Nu kändes det nästan som att hon skulle behöva ta upp mobilen och rådgöra med Markus ”jo du, jag står här med lite helt onödiga festkläder, och lite smink också faktiskt. Vad säger du? Kan jag klippa till eller?”. Men å andra sidan, hon hade ju inte klippt sönder några av hans kostymer eller tvättat några av hans fina ulltröjor i 90 grader när hon fick reda på Petra, så på sätt och vis hade hon redan sparat in flera tusen där.
”Jag tar det på kortet” sa hon bestämt till kassörskan och sträckte fram sitt VISA.

Lätt sminkning, god bodylotion, nytt läppstift, sommarsandaler och hon var klar. Bra resultat! Inte för att hon var någon tjugofemårig Patricia med världens längsta ben och perfekt uppenbarelse, men hon hade lyckats få fram en mer schysst trettiotvååring än den som handlat mat på Kvantum tidigare idag. Skulle kanske till och med kunna gå för trettio i snällt ljus. Om man aldrig hade rökt, tränade hyfsat regelbundet, drack massa vatten, gillade sitt liv och jobb, inte grävde ner sig i massa problem hela tiden och gick omkring med bekymmersrynkor... Iallafall inte fram till de senaste veckornas frontalkraschade tillvaro. Kan man sabba hela sitt utseende på en månad?
I det stora hela, hon såg förhoppningsvis ut som en schysst trettiotvååring som dessutom var en glad typ. En typ som alltid gillar att prata med nya människor och inte tycker det är det minsta jobbigt att gå på en fest där man bara känner värden, och det var för sjutton år sen. En typ som inte alls kommer att stå ensam i ett hörn och försöka att inte se ensam ut. Typen kommer att vara väldigt social och trevlig. Och om det kommer frågor om vad hon gör och med vem så kommer den glada typen att svara så knapphändigt som möjligt. Ingen kommer att stämma henne för lögn om hon mumlar lite otydligt att hon inte har någon man, bara för att det inte går att prata om den där mannen just nu. Mascaran, you know.

Det måste finns en sån typ någonstans därinne. Den typen skulle lätt klara en timme på en fest. Den typen kanske var lättare att locka fram med två svepta glas vin i blodomloppet.
Det fick henne iallafall att inte ringa återbud och låtsas akut magsjuka.

När hon väl hittat rätt hus var det inte svårt att hitta rätt lägenhet. På gården stod två grillar uppställda, ur en lägenhet på nedre botten med öppen altandörr strömmade musik och prat. Vid grillarna stod två män och snackade med varsin öl i handen, intensivt stirrande ner på grillarna. De kanske hade fått till uppgift att hålla koll på kolen och ropa till exakt när den nått den magiska statusen som betydde grill-läge.
”Det här måste vara Johans fest, va?” sa hon till dem och de nickade.
”Jajamensan.”
Den ena lång och bastant med medelålderskula under den typiska pikétröjan och den andra på god väg åt samma håll. Hon log åt dem, och gick mot balkongdörren, torkade av handflatorna lite diskret på jeansen. Patricia var den första som märkte henne för hon var på väg ut med ett fat grillspett.
”Men hallå! Där är ju du!” hälsade hon leende. Nu hade hon bytt från jeans till kort jeanskjol och en likadan röd top som Stella köpt. De gapade till båda två.
”Men kolla!” utbrast Patricia. ”Kolla! Det här har aldrig nånsin hänt mig förr!”
”Inte mig heller! Och jag handlar jämt där! Vad fin du är i den.”
Patricia såg uppskattande på henne. ”Du med. Det där halsbandet var ju superbra, det skulle jag ha tänkt på.”
”Det finns flera kvar, du kan sticka dit och köpa ett imorgon.” Stella blinkade åt henne. ”Så kan vi sms:a varandra när vi ska gå ut med det.”
”Ja, bra idé.” Patricia log. Sen vände hon sig inåt lägenheten, hojtade. ”Johan, din special guest är här nu!”
Hon stod fnissande kvar bredvid Stella och väntade på att han skulle komma ut.
”Är ni hemliga systrar eller något?” sa han efter han gett dem en uppskattande topp-till-tå-granskning. ”Eller bildade ni en pakt på Kvantum? Men det ser ju väldigt fint ut. Bra val. Vi kanske borde uppmuntra dom andra tjejerna här att bli lite mer röda. Det skulle göra många glada.”
Stella räckte fram vinflaskan och paketet. ”Varsågod och stort grattis på tjugoåttaårsdagen!”
”Jahadu.” Han log, skakade och lyssnade nyfiket på paketet som hade en avslöjande bokform. ”Tack tack. Men man behövde ju inte ha presenter eller något med sig.”
”Men man kanske ville.” Hon log tillbaka.
Han hade också bytt kläder. Från beige brallor och en oformlig vit t-shirt på mataffären till mörka jeans och en slimmare grön och vit-randig t-shirt, tack och lov inte piké, som visade att han var i klart bättre form än de där två vid grillen. Ingen antydan till medelålderskula. Och breda axlar med starka, seniga armar, naturligtvis. Men sen dom där benen. Hon fick anstränga sig för att inte blickarna skulle glida dit hela tiden. Undrar om det gjorde ont? Fantomvärk, hur kändes sån? Kunde det värka i en fot som man inte hade kvar? Klia på ett obefintligt knä?
”Du, du måste ju få en drink” sa han. ”Max är här också, han trodde mig inte när jag sa att du skulle dyka upp.”

Hon blev presenterad för nio andra personer och gjorde sitt bästa för att memorera namnen. Det var märkligt, på jobbet när hon fick nya klasser så var hon bra på det, men så fort det gällde folk utanför skolan så brukade hon inte ens komma ihåg att hon skulle komma ihåg vad de hette. Nu repeterade hon tyst för sig själv ”Sara, Sara, Sara, mörkt hår, diamantringar, nyrik” efter varje person. Av de nio var sex stycken i par. Tre singlar. Två killar och en kvinna. Och så hon själv, nånstans osäkert mittemellan. Inte för att någon där förhörde henne om civiltillståndet, pressade henne på svar. Det var tillräckligt intressant att hon och Johan hade känt varandra när dom var små och nu hips vips råkat stöta ihop på Kvantum igen. Och hon bodde i Stockholm ja, och det var ju rätt dyrt med bostad där, men hon hade faktiskt hyfsat nära till jobbet, bara typ trettio minuters pendling. Ja, enkel väg. Hon var lärare. Det var nog inte så jättestor skillnad på barnen i Stockholm och i Luleå. Nej, dom hade inte Securitasvakter på hennes skola. Hon brukade inte gå ut på Spy Bar.

Hon gillade att Johan stannade kvar brevid henne hela introduceringsfasen, presenterade, frågade, svarade, pratade. Inte bara släppte henne efter första paret och försvann in till köket och Patricia. Max sparade han till sist, och han såg helt klart förvånad ut när hon dök upp. Han låtsades gömma sig bakom en dörr. ”Johan, har du muddrat henne? Är hon clean?”
Stella fnissade. ”Det är lugnt, jag lämnade rönnbären hemma. I come in peace.”
Hon såg på dem båda två. Under den där ytliga fernissan av fullvuxna manliga kroppar, Max smarta glasögon, Johans avslappnade säkra värdstil, kändes det som att de unga tonårskillarna från sommarloven låg nära och bubblade. När som helst kunde Max buffa till honom och säga något smådrygt och retsamt, och Johan skulle svara lite irriterat, och Max skulle plocka upp det direkt och spinna vidare. Stella log. ”Det här känns så märkligt. Att jag kommer hit igen och råkar träffa er. Vilken flashback. Och ni är er så lika fast det är massa år sen. Lite bisarrt, eller hur?”
Johan ryckte på axlarna. ”Lite tur, tycker jag.”
”Ja, verkligen!” fyllde Max i. ”Men vad har du haft för dig sen sist? Och var har du Stefan? Är han på väg i taxi?”

Det blev en skön start på festen. Hon stod kvar med Max och hans sambo Lina, och pratade ett bra tag. Han hade också flyttat tillbaka till stan efter några års utflykter i Umeå och Sundsvall, jobbade som sjukgymnast på ett gym. Lina var receptionist och personlig tränare på samma ställe. Max körde fortfarande med den retsamma stilen, men nu mindre dryg och elak, och mer underhållande och vuxen. Under tiden såg Patricia till att en stor Cosmopolitan (”det är min favoritdrink också! Och röd är den ju, vi matchar!”) hamnade hos Stella.

När det var dags att äta, grillningen hade skötts föredömligt av de två männen där ute precis som hon gissat, kände hon sig lite mer vågad så hon såg till att hamna mittemot en av singelkillarna. Patrik. Han jobbade på samma ställe som Johan, en bank. Såg ut att vara kring trettio. Inte snygg, inte ful, inte tjock, inte smal, helt normal. Pratade inte så jättemycket, en stereotypisk tyst norrlänning, men det han sa var iallafall bra och inte bara ”tur att det blev fint väder”-stuk. På andra sidan henne satt en av parkvinnorna, Sara, hon med de nyrika diamantringarna. Gammal klasskamrat, gymnasiet, till Johan. Numera mäklare. Aha! Älskade att spela golf. Aha! Hade börjat för tre år sedan och blivit fast direkt. Stella borde pröva det. Jo, verkligen! Folk hade så mycket fördomar om golf, men det var så roligt. Och man kunde åka på trevliga golfresor under vintern. Egypten, Portugal, överallt kunde man spela golf. Det är klart, det tog ju tid att gå en runda, men det var det verkligen värt. Nej.
Från andra änden av bordet mötte hon Johans blick. Han mimade ”okej?” och hon mimade tillbaka ”helt okej!”.
Det kändes faktiskt helt okej. Mycket bättre och helt annorlunda än senaste försöket på krogen som slutat i katastrof med tårar. Och med tanke på att det här var den första festen hon varit på ensam på väldigt länge, så var det strålande. Hon och Markus, inte för att de var några partyprissar, men då och då var det någon som fyllde år eller flyttade in i en ny lägenhet eller gifte sig. Hon hade oroat sig för att det skulle kännas konstigt utan honom, just för att hon alltid tyckte det hade varit så skönt att ha med honom på fester. Om det blev trist så kunde hon prata med honom. Om det råkade bli dans så visste hon att han skulle bjuda upp. Om hon mot förmodan drack för mycket så skulle han se till att de kom hem utan missöden. Och de åkte alltid hem samtidigt, så hon slapp sitta ensam på den trista hemresan. Att gå tillsammans med någon på fester var faktiskt en av de stora fördelarna med att vara sambo. Delad hyra och inte behöva laga mat varenda dag och att skicka ut någon annan med soporna, det var skönt, men att alltid veta att ens bästa supporter fanns redo när man behövde honom i ett hav av okända eller kända människor var nästan ännu skönare.

Men det här gick lättare än hon trott. Den efterlängtade glada trettioåriga typen skymtade fram i stunder här och där. Gestikulerade med den nya flashiga ringen som glittrade så vackert, fick skratta och andra att skratta. Det var goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinningpass om hon kikade in på gymmet någon dag, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest. En timme flög snabbt förbi utan att hon märkte det och sen hade hon ingen lust att gå hem längre.

När alla grillspett var slut och stämningen hade blivit ännu gladare klingade Patricia i glaset och reste sig upp. ”Nu är det dags att sjunga för födelsedagsbarnet! Jag vet att han avskyr sånt så vi tar en kortis och sen en skål. Är ni med?” Hon räknade in och de klämde allihop i med Vi gratulerar. Under tiden satt Johan och såg lite besvärad ut, men mest glad. Patricia höjde sitt glas. ”Tack för en jättetrevlig fest och ett stort grattis. Han leve...”
”Hurra hurra hurra hurra!!”
Efter skålen kramade hon om honom.
De såg ut som ett lyckat par där vid sin kant av bordet, ett par som fortfarande hade riktigt roligt ihop. Undrar hur länge de varit tillsammans? Hur de hade träffats? Vem hade lagt in stöten?

Hon hade funderat på Markus och henne. Ett år tillbaka. Hur hade de sett ut om någon iakttagit dem på en fest, smygtagit foton och analyserat deras parkvaliteter? Hade de utstrålat dödsdömt projekt? Han glad och pirrigt förtjust, i en annan, hon trött och sliten och med prioriteringarna helt fel. Och dessutom ovetande. Eller hade de sett ut som vanligt? Inga vinkar om den annalkande kraschen. Hur reagerade han när hon la sin arm på hans? Ovilja, glädje, nollställdhet? Hade de suttit mot varandra, eller från varandra? Hade han sagt saker bara till henne ibland, eller hade han suttit och pratat till alla andra?
Men nej. Sluta. Inte nu.
Hon hällde upp mer vin, blinkade bort.

”Ja, då får väl jag tacka och säga att det var väldigt trevligt att ni kunde komma! Och fixa barnvakter och allt sånt där.” Johan tittade runt på alla medan han pratade, avslutade med blicken på Stella. ”Och tack så mycket för presenterna som en del hade med sig fast dom uttryckligen blivit tillsagda att inte ha det. Nu när vi har käkat klart så blir det tårta och kaffe, vi ska bara duka bort här först. Under tiden så kan ni väl fortsätta dricka och prata och... ha det trevligt. Skål och tack!”

Som förutsett så blev det tjejerna som hjälpte till att duka av och bära in medan killarna tog en ny öl och fortsatte snacka nya bilar, klimatanläggningar och badrumsrenoveringstips. Patricia styrde inne i köket, dirigerade allt på rätt ställe.
När Stella kom och lämpade av en hög ungsformar tryckte hon två glas vin i händerna på henne. ”Johan behöver påfyllning.”
Han var ute, pratade med ett av paren, medelålders-wannaben från grillen och hans motsvarande hustru. Stella lät ena vinglaset cirkla framför ansiket på honom. ”Courtesy of bartender Patricia. Hon tror du behöver påfyllning.”
Han tog tacksamt glaset. ”Tack. Hon är lite synsk, den där Patricia.”
”Jodå” sa mannen pösigt och sträckte på sig, fortsatte på det han nyss avslutat. ”Så nu är det golvläggning och ommålning som gäller där ute. Men man har ju hela semestern på sig.”
”Åh, har ni köpt hus?” frågade Stella i ett försök att komma in i samtalet.
”Nej, det har vi redan. Nu är det sommarstuga” svarade hustrun. Hon kanske hette Ann, eller Gunilla, om det var den här kvinnan som var dagisfröken. Det var två stycken som var så lika varandra. Randiga tröjor båda två, lite trivselkilon båda två, och så slingat hår i tre olika nyanser koppar. Bastanta
”Sextiofem kvadrat, vatten och el, allt är klart. Ute i Brändön.”
Brändön sa såklart ingenting för Stella men det såg ut som att det var motsvarigheten till en privat ö i Stockholms skärgård. ”Åh, det var som tusan!” sa hon och ville få det att låta riktigt imponerat och som att hon var en Brändö-kännare. Det lyckades rätt bra. I ögonvrån såg hon hur Johan bet ihop om ett leende och tittade ner i knät. ”Ni måste ju vara helnöjda!” fortsatte hon uppmuntrad. ”Och det är stambytt och allt sånt där jobbigt? Bara lite lull-lull kvar att fixa?”
Johan hostade till som om han fått i fel strupe, och mannen såg purken ut. ”Lull-lull? Det är ju ganska omfattande. Lägga golv. Isolera. Måla om huset. Inte är det gjort på en kafferast.”
”Nej, just det, precis” Stella bytte snabbt ton, nickade instämmande. ”Men jag menar lull-lull liksom, det där roliga, det som är kreativt där man känner att det blir... du vet, ett snabbt resultat?”
Mannen stirrade på henne, fortfarande missnöjd med hur hans semesterinsats skulle värderas. Kvinnan såg inte heller nöjd ut.
”Stella, förresten” bröt Johan in. ”Har jag sagt att jag har några bra foton på Lauras Toscana-gård som du måste se?” Han räckte sitt glas till henne och rullade före henne in till sovrummet. Väl där släppte de fram skrattet. ”Stambytt?! Är inte det bara på lägenheter man gör sånt?”
Stella drog igen dörren så att paret garanterat inte skulle höra dom.
”Herregud, inte vet jag! Jag kan inte ett skit om hus och stambyten! Jag vet bara att sommarstugor är jordens tristaste uppfinning. Vem vill åka till samma ställe år ut och år in? Vitsen med semester är ju att se något nytt!”
”Och Brändön ligger flera mil härifrån!” skrattade Johan. ”Säkert två! Och nu är dom fast där i tio år framåt!”
”Åh, boy oh boy” Stella satte sig på sängkanten, torkade tårarna. ”Nu tycker dom att jag är världens idiot, en riktig stockholmare. Vilken pundig brud!”
Han viftade bort det. ”Vem bryr sig? Jag tycker, i största hemlighet såklart, att dom är ganska trista. Snälla men trista. Men Janne är en kusin till oss, så.. du vet.”
”Jag vet.” Hon tog en klunk av sitt vin. ”Man har inget val, man får tolerera sina snälla men tråkiga släktingar.”
Han drack av sitt vin också, såg på henne. ”Hur länge stannar du här? På ditt sommarlov?”
”Jag vet inte riktigt. Men det blir minst tio dagar, så länge de är på sin Norge-semester. Jag är ju kattvakten, du vet.
”Vad ska du göra? Har du några planer?”
Hon log lite, skakade på huvudet. ”Inte direkt. Hela grejen var ganska impulsiv. Men jag tänkte väl kombinera slappande med Ormberget-joggande. Sova länge på morgnarna. Inte glömma bort att klappa och mata katterna givetvis. Hälsa på hos Anna-Karin, du vet, min kusin. Något sånt.”
”Kan inte vi ses? Hitta på något... jag vet inte, brukar du äta?”
”Jämt.”
Johan sken upp. ”Jag med! Vi kan väl göra det ihop?”
Det var svårt att inte flina när man pratade med honom. Inte bara för att han, Johan Falkman, Lauras storebrorsa, just bjudit henne på middag. Hon hade lust att vinka stolt och upphetsat till sin trettonåriga föregångare. Kolla på mig nu då! Vad säger du om det här?Fatta att Johan Falkman bjöd in mig på middag! ”Hemskt gärna.”
Med lite tur så skulle inte han tycka att hon bara var ett trettiotvåårigt skal över den trettonåriga Stella. Blyg och tyst, osäker, lite för noga med att passa in och känna sig rätt, och ända lyckas känna sig otymplig och fel. Högstadiet hade inte varit hennes tid, men det var ju inget unikt. När gymnasiet började, och sen framförallt universitetet, hade livskurvan gått stadigt uppåt och allt blev bättre och bättre. Fram tills för en månad sen. Den Stella som såg sig i spegeln och undrade hur hon kunnat bli lurad så djävligt kändes nästan som trettonåringen. Hon ville inte tillbaka dit. Hon ville vara sig själv, det själv som hon gillade och var van vid. Ingen som gick och ältade allt och undrade om saker som det hon sagt nu, var det bra eller skulle det tas emot fel, och tänk om han tyckte att hon var för fet? Hon visste att hon inte var fet. Hennes mage putade ut perfekt mycket. Men det kändes inte så längre.
”Bra! Vad kul” log han.
Undrar om det var med eller utan Patricia? Hon verkade inte bo där iallafall. En 1.20-säng, en sån hade man väl inte om man var trettiosju och sambo? Det kanske var ett alldeles färskt förhållande, och han hade inte hunnit investera i en dubbelsäng än. Dom var för upptagna och för in loooove för att bry sig om sånt, kunde ändå inte sova ordentligt när den andra var där och. Okej.
Stella såg sig omkring. En bokhylla täckte ena väggen och den var fullproppad med böcker. Både pockets och inbundna, och några rader kursböcker högst upp. Tur. När hon inte hade sett en enda bok i vardagsrummet så hade hon blivit lite nervös. Han kanske inte alls gillade att läsa längre. Men det gjorde han.
”Men du, hade du några Italien-bilder eller var det bara påhitt?”
”Jag har jättebra bilder, men dom är i ett album som är i skåpet i vardagsrummet.” Han blinkade åt henne. ”Skål och tack för räddningen.
Stella såg på honom. Räddningen. ”Skål själv.”
Patricia knackade på dörren och stack in huvudet. ”Det börjar vara läge för presentöppning, en del är snart på väg.”
Halv tio. Wow. Det var en snabb fest. ”Alla som inte har barnvakt hemma måste stanna till minst tolv” sa han till henne. ”Speciellt stockholmare. Kom ihåg det.”

resten där är samma ...