Ännu mer nytt, gamla kap 2, men nuvarande kap 3 :

Det var fint väder, klart och soligt. Inga moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan när kaffet och muffinsen var slut, såg ner på städerna, Bottenviken, skogarna de flög över med planet. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
När hon började flyga hit hade hon och Stefan haft såna där stora adresslappar runt halsen. Fått små leksaker och extra uppmärksamhet av flygvärdinnorna. Det hade alltid känts som ett äventyr och en lång resa att komma fram, och nu när hon på senare år insett att det bara tog en timme och en kvart kände hon sig smått lurad. Var det inte mer?
Luleå hade varit en riktig oas då. Det var kul att hälsa på Anna-Karin och Peter, och det var framförallt kul att göra något kul som ingen skulle bli sur för. Deras föräldrar hade inte haft en bra skilsmässa. Pappan hade lämnat för att han hittat en ny. Det var när Stella var fyra år. Inger hade fortfarande inte kommit över det.
Ingen av dem hade tänkt modernt och ”satt barnen först och främst” utan ägnade sig ofta åt att snacka skit om den andra föräldern. När de hälsade på hos Sten, deras pappa, på helgerna, kunde han inte låta bli att framföra sina åsikter om Ingers stränga barnuppfostran och sätt att leva. Och när de kom hem från helgerna, kanske med en ny leksak eller tröja i väskan, fick Inger tillfälle att raljera om hur Sten ”precis som vanligt försökte köpa dem för att skyla över sitt dåliga samvete över att han lämnat sina egna barn i sticket”. Stella och Stefan suckade tyst och ställde bort leksakerna.
På somrarna tillbringade de en vecka med honom nere i Göteborg. Han kom därifrån och deras farmor och farfar bodde där. Lisebergsbesök, ett förbluffande antal mjukglassar, bilutflykter, minigolf. Allt det roliga fick de knipa igen om när de kom hem, för annars skulle Inger tolka det som att hennes sommaraktiviteter, badstränder med kommunaltrafik och små cykelutflykter med hemgjord picknick, inte alls dög.
Men Luleå var det aldrig något tjafs om. Sten tyckte det var bra att de var där uppe och ”fick leka och springa av sig ordentligt”, och Inger tyckte det var bra att de var där uppe och fick träffa sina släktingar. Inget som hände där gav någon dåligt samvete eller prestationsångest. När föräldrarna ringde och pratade med dem kunde Stella bubbla på fritt om precis vad hon ville.
Hon hade länge inte kunnat tänka ”Luleå” utan att le samtidigt.

Gunilla och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet. Hon fick en stor varm kram av Gunilla. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa hon. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le lika hoppfullt till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Förutom två rejäla fyllor hade det blivit spinning-terapi, minst fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent. Fixa en tråkig och snabb mack-måltid och krypa upp i en soffa som inte var ens egen, men försöka smälta in i den, tills det var dags att lägga sig och inte somna.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av ett par veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till den där majfredagen och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Markus tillbaka till för ett år sedan när den där tjejen Petra på hans avdelning hade blivit extra trevlig och söt och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne, och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat. Det var det han sagt som förklaring när de pratat om det. Han kände sig försummad och onödig, tagen för given, nonchalerad. Stella bara tjatade och tänkte på jobbet. Var trött. Inte på humör.
Hon visste att han delvis hade rätt. Hon hade jobbat för mycket. Det var hennes grej, att gå in för mycket för saker och ting. Hon fick ett nytt jobb på en ny skola, hon ville visa att hon var bra så hon knegade på som attan. Hon upptäckte en ny bra författare, hon klämde alla verk på en månad. Hon fick en sambo som vänstrade, hon kunde ändå inte sluta älska honom. Gjorde hon något, då var det helhjärtat. På gott och ont. Hon hade inte ens kunnat gå ut på krogen och flirta som ren hämnd sen hon fått veta. Cissi och Miriam hade dragit med henne, och det hade verkligen känts som det naturliga steget. Nu djävlar...! Ett par drinkar, en bardisk, några flirtiga ögonkast, en mångtydig konversation. Det hade slutat med att hon stod på toan och lipade. Som vanligt. Tillbaka på ruta ett. Alla de där männen som hon inte skulle kunna prata med, de var inte han. En annans händer på henne, bara tanken fick det att vrida sig i magen. Och hur de andra luktade, rakvatten och främmande otrevligt. Hon ville ha han. Från förr. Markus utan en attached Petra.
En tidsmaskin. Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Gunilla. ”Det ska bli mycket skönt.”

De lastade in hennes väskor i bilen. Hon fick sitta fram bredvid Torbjörn och det gjorde att det kändes lite mer vuxet, lite mindre sorgligt sommarlov hos kusinerna sjutton år för sent. De körde genom Luleå som var somrigt och grönt och sig likt trots att det var flera år sedan hon varit där senast, och då hade det varit vinter och snö.
Det fanns visst några ombyggda shoppingcentrum, berättade de. Flera nya uteserveringar. En nyöppnad sushirestaurang. Den hade Gunilla och Torbjörn inte provat än, men Anna-Karin hade varit där. Hon tyckte om det. ”I Stockholm finns det väl mycket sushi? Gillar du det?”
”Ja, ganska. Jag tycker det är så svårt att bli mätt bara, om man inte äter femton bitar.” Stella tittade ut genom bilfönstret. ”Men det är ju väldigt nyttigt.”
Och så låg city redan bakom dem.

De kom fram, packade ur bilen, hon bar upp sina väskor på övervåningen. Anna-Karins gamla rum hade blivit nytapetserat gästrum. Komplett med retro-stålrörssängen från åttiotalet och allt. Men Howard Jones-affischerna var ett minne blott.
”Vad tror du?” sa Gunilla när hon kom upp. ”Kommer du att trivas här nu?”
”Jadå” sa Stella och för första gången lät hon någorlunda övertygande. ”Det här blir finfint.” Hon klappade på sängen. ”Bara fint.”

Gunilla och Torbjörn stannade hemma i två intensiva dagar för att ”skola in henne” innan de skulle dra på sin bilsemester. Stella hade bestämt sig för att inte följa med till Norge. Det var ju perfekt det med, hon blev därmed förste kattvakt.
De fixade i ordning Gunillas cykel så att hon skulle kunna ta sig runt. De lämnade över simkort och bibliotekskort och videokort. De visade var alla de ställena låg i stan, ifall hon inte kom ihåg. De presenterade henne för de trevliga grannarna och de tråkiga grannarna. Torbjörn visade henne vägen till Ormberget om hon skulle vilja jogga eller promenera där. Själva tog de en timmes stavgång varje förmiddag när de var lediga. De ringde Peter som fick prata med henne och säga att självklart var hon ju välkommen att hälsa på där hos honom i Umeå några dagar om hon skulle bli less eller ensam i Luleå. Det var bara att ta bussen ner. De bjöd över Anna-Karin med familj på fika. Anna-Karin bjöd tillbaka Stella, de måste ses flera gånger, ordentligt, nu när hon skulle vara där ett tag. Och så vidare. Det var full rulle i fyrtioåtta timmar. Stella fattade inte hur de, sextioåringar, orkade hålla det tempot på sin första semestervecka när hon som var hälften så gammal mest ville ligga och slappa i en trött hög.

Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan. Den andra katten, Becks, låg och sov inne på hennes gästrumssäng.
Det var en halvsolig dag som inte verkade kunna bestämma sig. Fint eller fult väder? Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus morgon-sms. Han hade skickat minst ett varje dag sen första fredagen hon stuckit. Ledsna, hoppfulla, vardagliga, desperata, de varierade i stil från dag till dag.
Han hade valt en informerande variant idag; ”god morgon, stell! jag ska på badminton m tor ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem!”. Badminton med Tor, hemma efter nio. Det var den sorten som gjorde mest ont, det vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja undra var han var. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sin kommande helg och sitt sommarlov. Kollade mailboxen för att se om det trillat in några fler bröllopssvar.
Hans semester skulle börja andra veckan i juli. De skulle åka ner till Öland där hans kompis Fredriks familj hade en dragig sommarstuga sex kilometer från stranden. Stanna en vecka där. Kändes alltid som tre dagar för länge, men hon verkade vara ensam om att känna så. ”Öland var ju sååå himla mysigt.” Men inte dragiga sommarstugor. Sen var det upp till Stockholm igen med två veckor kvar till bröllopet. Det skulle bli ett hyfsat litet och enkelt bröllop, men ändå... herregud. Till och med borgerliga vigslar och bröllopsmingel krävde stora förberedelser. Tack och lov hade hon inte måttat och beställt någon storslagen vit brudklänning som skulle börja sys upp i detta nu, och som hon skulle behöva ta ställning till. Avbeställa eller inte? Ja eller nej? I nöd och lust eller inte alls?
Undrar om Markus hade sagt något till Fredrik och Eva? De skulle vara värdpar. Och sommarstugevärdar på Öland. ”Eeeh, jo nu är det så här att Stella är lite, vad ska man säga, förbannad på mig för tillfället. Det var ju så klantigt hela grejen, men jag råkade liksom ligga med en tjej på jobbet. Och så fick Stella reda på det. Vi höll inte ens på längre då. Oflyt va?! Med bröllopet och allt. Men det går nog över. Jag vet inte om vi passar Öland bara. Vi får se. Men vi säger så så länge dårå!”
Nej, han skulle aldrig säga det på det sättet.
Sluta.
Hon pussade Figos vitsvarta huvud men då tappade han intresset direkt och kråmade sig loss ur famnen, försvann runt husknuten.