Nytt kap 10

Kill your darlings - här är det en stor scen som saknas, hångelscenen är väck. Lite annat också nytt i den.

Kap 10

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Städa, plocka undan, diska, tvätta som en galning. Handla folköl på midsommardagsöppen affär. Inte ringa ångerfullt boule-återbud. Tänka vän-liga tankar. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina.
Gjort : rubbet. Inte glömt att ta på trosor, jeans, sockar och behå heller.

Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, följ pilarna, här är vi!”.
Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusplan i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?”
Johan hade inte ringt under dagen, hon hade inte ringt honom. Hon hade funderat på det minst tio gånger, men aldrig kommit längre än att stå brevid telefonen i hallen och stirra grubblande på den. Hon hade inte tordats mer ifall han skulle svara och säga något om att det kanske inte var så bra, ändå, om hon dök upp. ”Hon fattade väl?” Ja, hon fattade precis. De två gånger det ringde hade hon hoppat till båda gångerna, och ängsligt närmat sig telefonen på helspänn. Ingen av dem hade varit han.
Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt nu, få en blick, ett ”okej?” som visade att allt var lugnt, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt eller surt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade glatt tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot.
Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick dricka från hans öl när hennes var slut, skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast.
Men det var ju inget fel på henne, så. I jämförelse med Jessica så var hon ett lyft.

Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men.
Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl. Det kanske var det som var hans outtalade budskap i allt det här? ”Gå hem nu, Stella. Det är här skokastningen börjar.” Han var bara för snäll för att säga det rent ut.
Om hon tänkte efter visste hon att det var rätt beteende av honom, det var bra och schysst, och det var precis som det skulle. Det kändes bara så förbannat ensamt. Det gick inte att inte känna sig ensam och utanför. Det gick inte att inte känna sig besviken och ratad. Hon försökte verkligen, men för varje ny sak han sa till Sofia och inte till henne blev hennes leende mer och mer ansträngt.

När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med.
”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?”
Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så.
”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då?”
”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...”
”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig, visade. ”Gör det ont hela tiden?”
”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk ur sin flaska, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia gått. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du nog med öl?”
Hon höll upp sin halvfulla. ”Bra” sa han, drack mer, frågade Max något om hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas, lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning. Han sträckte inte ut handen och nöp i den röda topen och sa ”fin”, han sa ingenting om choklad, han såg inte på henne och flinade i samförstånd, han bara satt där och drack sin öl.
Och sen kom Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen.
Stella svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr. Det här skulle gå.
Det värkte i kinderna.

Efter en extralång timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det?
Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett långt pass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande.
De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip.
”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg ordentligt på henne för första gången den kvällen. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?”
”Vad som helst, det spelar ingen roll.”
”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.”
”Ja.” Hon spände ögonen i honom. ”En tabbouleh skulle faktiskt sitta som en smäck.”
Ett inlägg som ingen ville nicka på.
Ett ögonpar som gled undan snabbare än snabbt.
Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?”
De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen.
På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem, ensam. ”Tack för att ni var så snälla och brydde er om mig och umgicks lite med mig, min stackare” ungefär.
Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och uppgiven och osällskaplig igen, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne.
Hon undrade om någon skulle bry sig ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv tills den här pinan var över. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så.
En dejtförfrågan låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort. Stella blängde på dem, han märkte ingenting. Självklart inte.
”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från Sofia när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så himla fin kväll!”
Max och Lina var på, Johan var ganska på.
”Jag ska hem” sa Stella direkt. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.”
Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet.
”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej? Ta inget trappställe.”
De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan.
”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?”
Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt, som om de senaste timmarna inte exisiterat. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev.
”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?! Du hade kunnat ringa och be mig stanna hemma! Enkelt. Och jag hade gjort det!”
”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.”
”Ja, i typ tre sekunder när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?”
”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...”
”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att... Vilken djävla stil! Jag skulle aldrig..”
”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är ingenting att bråka om, det kan jag lova.”
Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?”
”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför måste du vara så.. ? Så nonchalant?! Och vet du den dummaste grejen, jag tänkte precis boka biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll nu? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt som det börjat.
Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du bokar biljett om först en vecka?”
”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!”
Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Ja, det här är jag när jag inte ”håller på”. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du verkar vilja ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?”
Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa.
”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du glömmer att du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur? Det är väl bra?!”
”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävla mycket roligare då!”
Tyst.
Han stirrade ursinnigt på henne, hon på honom.
Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!”
”Tack! Och lycka till!”
Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat.
Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp.
”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, skit också... Vänta. Här.” Han grävde fram några servetter ur fickan, från boulen. Det var en enda oanvänd servett kvar. ”Gråt inte. Förlåt.”
Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.”
”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne.
Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.”
Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade hundra procent rätt. Jag gick in för det. Jag är hemsk. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.”
Han såg så olycklig och skyldig ut att det fick henne att börja snyfta igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska! Jag har fuckat upp allt! Med dig, med Markus, med allt. Och nu tjatar alla bara om hur det ska bli med bröllopet. Ska vi eller ska vi inte. Sån djävla stress. Och när jag ringde Markus så... Fan. Och sen trodde jag att jag var gravid också.”
”Va?!” utbrast han chockat. ”Är du gravid?”
”Nej” snorade hon ännu mer. ”Jag trodde det, men det var inget.”
”Herregud... ” muttrade han taget.
Stella snyftade ännu mer. ”Jag vet. Allt är för djävligt just nu.”
Det såg ut som att han skulle säga något mer men han ångrade sig och knep bistert ihop munnen, väntade ut henne istället.
När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken.
”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det. Jag klarar mig.” Rösten funkade någorlunda igen för henne.
Han skakade på huvudet. ”Nej. Jag var inte så sugen på det från början. Och du och jag behöver nog prata. Vi går hem till mig.”
Hon baddade sig fåfängt med den förstörda servetten under ögonen ”Finns det någon bakgata dit? Är jag mycket svart?”
”Rätt så.” Han skyndade sig att tillägga ”men så farligt är det inte, du ser okej ut.”
Hon klämde fram ett leende. ”Utrunnet smink får mig inte att börja lipa igen om du är orolig för det. Jag känner bara inte för att spatsera genom hela stan.”

Hon tvättade av sig, sköljde ansiktet flera gånger med kallt vatten. Ögonen var röda och puffiga och fula. Det blev inte den minsta fysiska förbättring av att pudra sig och sätta på nytt läppglans, men det kändes mentalt aningen bättre.

Dom satt i varsitt hörn av soffan, varsin tekopp. Han såg sammanbiten. En rynka mellan ögonbrynen.
”Varsågod och börja” sa hon och puffade till honom i sidan med foten. ”Du ser mer formulerad ut än vad jag känner mig.”
”Är det något mer?” frågade han. ”Ska du flytta till Kina om några veckor eller?”
”Vad då?”
”Det kommer ju upp nya saker hela tiden” sa han argt. ”Du ska gifta dig, ni håller på att skaffa barn, du tror att du är gravid. Är det något annat på gång? Du kan lika gärna berätta rubbet här och nu så vet jag. Jag känner mig mer efter här för varje dag som går. Djävligt dum och djävligt efter.”
Tårarna kom upp igen och Stella såg ner i knäet. ”Förlåt. Jag vill inte att du ska..” sa hon lågt. ”Nej. Det är inget annat på gång. Inget Kina, ingenting.”
Johan suckade frustrerat. ”Det är bara det att varje gång jag tror jag är med i matchen så poppar det upp något nytt. Och enormt stort. Bröllop, barn. Jag går runt här och tänker på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm. Och du är noll inne på det för du tror att du är gravid” sa han. ”Vi är inte ens på samma karta. Du säger att allt är för djävligt, och jag går runt här och tycker att det har varit ovanligt bra. Himla kul faktiskt.” Han fnös och skakade irriterat på huvudet. ”Och sen inser jag att jag inte fattat nånting överhuvudtaget.”
Hon såg på honom. ”Vad tänker du, om nästa vecka?”
”Skit samma. Vad spelar det för roll?”
”Stor roll. Säg. Jo, säg.”
”Tänk om jag vill ringa dig?”
”Då ringer du.”
”På mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag småprata med Markus först och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det? Trivialt, eller hur? I det stora hela för dig. Du ska ju bestämma dig för ett bröllop.”
Hon lutade sig mot kuddarna. Tog en klunk te. ”Nej. Det är inte trivialt för mig.” Hon kunde se sig själv, i hallen, med telefonen. Johan som ringde, och hur han frågade saker som ”är du ensam? kan du prata? har du tänkt något på mig?” och hur hon fick svara i bara ”ja” eller ”nej” med låg röst för att inte avslöja något om innehållet. Markus i rummet brevid, en frågande min om vem det var och varför hon pratat så där när hon lade på. Det var en helt absurd bild. ”Men jag vet inte ens om vi har en telefon längre. Jag slängde ut den. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo nästa vecka. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Du vet mer om skilsmässor än jag. Jag är fortfarande mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Hur vill du att det ska bli nästa vecka?”
”Jag vet inte. Vad kan jag säga? Så småningom, när du är mer i ordning eller vad man ska kalla det, att du ska vilja ringa mig och vilja träffa mig mer. Och inte för att prata om vädret. Men sen fick jag veta att ni vill ha barn och då..”
”Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret” avbröt hon honom. ”Något sånt blir det inte.”
”Stella.”
”Ja! Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.”
”Tack. Då är vi överens om det iallafall.”
Ny tystnad.
”Det är bara det att vanligtvis blir man lite less på människor om man är med dom så här mycket” startade han upp, blicken säkert fäst på henne igen. ”Och nu har vi setts, massor. Och jag är inte less. Långt ifrån. Fast du säger att allt är för djävligt nu, och jag tycker ju precis tvärtom. Att det har varit väldigt bra.”
Hon masserade tinningarna. ”Jag menar inte att det är för djävligt här, det har jag redan sagt till dig. Men allt annat. Fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, du vet. Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne naken på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir helt sjuk av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är... uppgiften. När jag vet det så vet jag resten. Känns det som idag iallafall. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. När han ringer så blir jag glad för att jag saknat honom men sen börjar den ofrånkomligt om igen.” Hon dunkade handen mot pannan. ”Du ser? Totalt förvirrat. Och så kommer jag hit och råkar träffa dig och råkar bete mig som en stor djävla idiot själv och det gör allt ännu värre. Jag VILL att du ska charma mig och flirta med mig och vilja träffa mig ofta. Du ska verkligen inte ägna dit åt någon annan tjej när jag är med. Jag blev svartsjuk. Men när du gör allt det där jag vill att du ska göra och jag blir glad och... ja, då känner jag mig otrogen. Jag vet inte vad jag ska säga om det eller vad jag ska göra.”
Han nickade. ”Så egentligen kanske vi inte borde ses så mycket?”
”Kanske inte.” Han hade sträckt ut ena armen ovanpå ryggstödet och hon la sin ovanpå. ”Fast nu ska jag ju precis boka min biljett senare för din skull. Delvis. Så här, om det inte hade varit för dig så hade jag garanterat åkt hem på måndag. Och nu gör jag inte det. Jag gillar verkligen att träffa dig. Jag säger det inte bara för att vara snäll eller överslätande eller något. Men problemet är liksom... jag kan inte säga något om nästa vecka eller bröllopet än. Om man är cynisk så kanske man kan kalla det att jag utnyttjar dig. Eller att jag är elak och ego, men den där bra känslan dyker inte upp vid speciellt många andra tillfällen just nu för mig. Så om bara jag får bestämma så vill jag fortsätta träffa dig, så mycket det går. När jag är med dig är tusan allt bra.”
”Så egentligen kanske vi borde ses just så mycket som möjligt?”
Hon såg frågande på honom och han flinade lite tillbaka. Äntligen! ”Ja, kolla inte på mig, jag vet inte. Jag är inget orakel, jag är bara en vanlig kille.”
”Nej, du är ingen vanlig kille.” Hon klappade honom lättat på axeln. ”Du är den ovanligaste jag träffat på länge.”
”Äh, du hade säkert träffat fler om du varit öppen för det. Du har garanterat gått miste om massa chanser med killar som velat flirta med dig utan att du fattat det.”
Stella skakade på huvudet. ”Nähä du! Det är inte alls så många som har velat flirta med mig. Jag har minsann aldrig suttit i en hammock och hållit hov med en lång rad tjejer på kö.”
”Va? Har jag det?”
”Ja! Kommer du inte ihåg! Du hade ju besök jämt. Massa olika tjejer!”
”Vad du minns saker.” Han såg glatt fundersam ut. ”Men det var ju ett bra tag sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.”
”Fattade aldrig du att jag var lite förtjust i dig? Är det en nyhet?”
”Var du?!” Han satte sig upp, nyfiket. ”Skojar du? När då?”
”Jaa... typ när jag var tretton fjorton. Jag minns inte precis. Men då. Det kändes som jag fick hjärtklappning varje gång du sa nånting. Typ ”ska du kolla på Macahan ikväll då?” eller ”kan inte ni dra till kiosken och köpa karra till oss”. ”
Johan började skratta. ”Men du sa aldrig nånting! Varför gjorde du inte det?”
”Sa nånting?! Är du galen, hur skulle jag ha kunnat säga nånting? Man kan aldrig säga nånting när man är tretton!”
”Åh, Stella, du skulle ha sagt nånting. Du var ju kul, jag gillade ju dig. Klart roligaste tjejen av Lauras kompisar.”
”Gillade eller gill-gillade?”
Han ryckte lite ursäktande på axlarna.
”Där ser du!” sa hon triumferande. ”Det var bra att jag inte sa nånting! Det hade bara blivit extremt pinsamt för mig.”
”Och nu är det istället extremt pinsamt för mig, sjutton år senare.” Snett leende. ”Jag skulle ha tagit chansen där och då så hade jag sluppit det här idag.”
”Näää. Det hade ändå inte blivit något i längden. Hur många är tillsammans från typ femton och framåt? Det tar alltid slut. Du hade aldrig klarat min fanatiska Madonna-period till exempel. Jag dyrkade Madonna. Spelade henne dag och natt. I åratal. Allt hon sa och gjorde, alla filmer, boken, hon var en religion för mig. Min första kille, ettan i gymnasiet, gjorde slut med mig på grund av Madonna. Han gillade någon rockgrupp, jag minns inte ens vilken längre, och jag kunde inte hålla mig från att klaga över hur simpla texterna var. Jag tog det personligt att han inte fattade Madonnas storhet. Det var inte så smart.”
”Eller också hade vi klarat den krisen, men sen hade jag till exempel varit med om en bilolycka och blivit av med benen och då hade du förmodligen blivit grymt less på mig. För då var jag verkligen djävligt trist.”
”Doomed from the start. Vi hade inte kunnat undvika det här hur vi än försökte.”
”Mmm.”
Hon tittade på hans ben. ”Du vill inte att folk ska hålla på och fråga om det?”
”Nej. Men om du menar dig själv när du säger folk så nej, men fråga ändå. Jag kommer inte att bli sur den här gången.”
”Berätta du istället då.”
Han räknade upp. ”En topp tio på vanliga frågor och svar skulle väl vara i stil med, nej, det gör inte ont om man tar på dem. Jag har inte tappat känseln. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande ond värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen oftare. Jag kan ha sex. Jag har haft sex efter. Jag använder inte proteser, jag försökte men det var hemskt. Och långsamt. Och tro det eller ej, men jag klarar faktiskt att jobba kvar på mitt gamla jobb för det går ut på att sitta vid ett skrivbord och prata med kunder. Jag sitter inte här hela dagarna och har det skönt och kollar på filmer och lyfter skattepengar. Så ungefär.”
”Vad borde folk, eller jag, fråga då?”
”Ska du hänga med på en öl ikväll? Men just du borde fråga efter mitt telefonnummer.”
”Jag har ditt telefonnummer.”
”Tappa det inte.”
”Och vad är jobbigast?”
”Att man sörjer sitt gamla utstakade liv som är borta. Du vet, det du sa om dig och Markus. Att jag måste tänka praktiskt hela tiden, planera och kolla, inte kunna vara spontan så lätt. Tänkte du på att det var höga bord och barstolar inne på sushirestaurangen? Så då kan jag bara gå dit på sommaren när det är fint väder och man kan sitta ute. Och jag saknar verkligen att inte kunna träna löpning, få det där fysiska utloppet. Jag sprang flera gånger i veckan, jämt. Och att nya människor jag träffar mest bara tänker på det här, inte på mig. Och att jag kan träffa en gammal bekant någonstans men hon skulle aldrig se att det var jag för hon ser också bara det här och tittar bort sen för att inte störa.”
”Usch. Förlåt.” Stella rodnade.
”Det var inte menat som en pik.” Han rörde vid hennes hand. ”Och till sist att om jag tycker det här är tillräckligt obehagligt och jobbigt, hur ska någon annan vilja stå ut med det? Där har du hela paketet. Fyra års terapi och erfarenheter och ältande.”
”Det känns som jag ska sluta gnälla om Markus nu.”
”Nej, gör inte det. Klaga på precis vad du vill. Tror du jag har slutat irritera mig på såna som tar sista mjölken till kaffet på jobbet och inte fixar ny bara för att jag råkade ut för det här?” Han log mot henne. ”Var som vanligt. Klaga på vädret och skatterna och teveprogrammen och allt annat viktigt.”
”Okejrå.”
Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon och då blir det väl rena tornadon igen. Dom ger mig soffpotatiskomplex, hela den där familjen.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot axeln. ”Vi sitter bara så här ett tag. En minut.”
”Två.” Han drog henne ännu närmare. ”Det hinner du.”
Hon blundade och njöt av armarna runt henne, hur skönt det var. Dom satt båda stilla och tysta. Nära, men ändå väluppfostrat reserverade för att inte göra något övertramp, inte låta händerna glida fel. Två minuter blev tre och sen fyra och fem innan hon tvingade sig upp.

Det blev en till kram innan hon skulle gå.
”Hur blir det nu då?” frågade han. ”Ska vi ses eller inte?”
”Du får bestämma. Jag har varit extremt dålig på att ta beslut sista tiden, så..” Hon drog i snöret på hans munkjacka. ”Tänk på det och ring mig sen. Jag kan erbjuda en fnitterhög med stort behov av ovanlig kille i fyrtioårsåldern som vill vara med på några trevliga boksnackskvällar.”
Han log. ”Okej. Och du, stick inte till Stockholm utan att säga till, även om du får panik över allting. Få inte panik förresten.”
”Sov gott, handsome.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han log och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är bara ett steg bort och då kanske du blir väldigt upprörd igen och det orkar vi inte med en gång till.”