Chick lit, 9:an

En riktigt regnig stugsittardag kulminerar i ett nytt kap. (Fortf utan superbra Markus, men han är på väg... )

Kap 9

”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag nog inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram på jobbet. Han måste vara totalt ensam i rummet. Klockan var tolv och elva, de andra kanske var på lunch. Eller semester. ”Jag ska inte pressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack för blommorna. Och kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland när han egentligen bara blev så glad att hon ringt. Och det tyckte han inte gått fram helt igår.
”Nä, det stämmer ju” höll hon med.
”Vad har du för dig då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte råka släppa fram tårarna. ”Du är alltså ensam där uppe nu om dom är på semester?”
”Inte direkt. Jag har träffat lite folk och gjort lite roliga saker och fått gå på en fest och allt möjligt. Det har varit bra.”
”Jaha. Vad kul. Är det med Anna-Karin och Robban?”
”Mm. Vad har du haft för dig?”
”Det vanliga. Jobbat undan här inför semestern. Spelat lite badminton, varit på bio med Anna och Sven du vet, någon öl med Fredrik och Olle. Inget speciellt. Mest går jag runt och längtar efter dig. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Det kändes så tomt utan hans händer på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, sweetie”, och somnade på fem sekunder. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu, jag fattar. Vi hörs igen när du beställt biljett då. Eller?”
”Ja, det gör vi.”
”Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automaktiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Var det det som var nästa steg? Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem och sen skulle de prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga och hon skulle lätta sitt hjärta och han med och sen måste båda bli nöjda och de skulle fortsätta tillsammans. När skolan började igen så skulle det här bara vara ett obehagligt minne. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i sängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon inte föreställa sig hur hans varma, sköna händer smekt Petra, arbetat Petra.

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv och flytta in hos mamma med ny sambo. Deras lilla trea på Gullmarsplan. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. Om de inte stuckit iväg på semester själva. Cissi, till exempel, skulle två veckor till Kreta med Anna. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Prata, jämka, bråka, diskutera, grina. Fortsätta tänka på ”dem-et” efter träffarna, inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan.

Fas två.
Något av alternativen borde locka mer. Kännas mer spännande. Ha en mer säljande slogan.

Linas första låt på spinning-passet var Kylie’s ”I just can’t get you out of my mind”. Stella log och slappnade av. Innan hade hon varit nervös för att Lina skulle vara en rocklåts-ledare med ett enda läge ”nu är det seg backe, uppåt!”. Det visade sig att det var ingen som helst risk för det. Lina drog igång proffsigt direkt, teknikinstruktioner under uppvärmningen, och sen klara instruktioner hela tiden om hur de skulle köra den närmaste låten. Och bara bra låtar. Det var spinning deluxe, ett pass där man skulle kunna kosta på sig att smila brett mot cykelgrannen, om man hade orkat.
De rann ut från salen femtiofem minuter senare.
”Det var superroligt! Du var så bra!” tackade hon översvallande. ”Så himla bra!”
”Kom på tisdag, då kör jag igen.”
”Ja, jag vet inte om, men... ”
Lina vek av vid personalens omklädningsrum. ”Förlåt, jag måste skynda mig och snabbduscha, vi ska bort. Men du, vi ses sen!”
Svärmorsmiddagen? Stella vinkade och gick till det allmänna omklädningsrummet. För henne väntade kycklingsallad och en rom-com.

Johan ringde vid åtta-tiden. De pratade lite om dagen, han var fortfarande hos sin mamma, Max och Lina var där, han hade hört att hon kört spinning idag. Och så vidare.
”Har du tillräckligt med fil och bröd och sånt till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Ja, säkert.” Hon började flina. ”Vad vill du? Egentligen?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens.”
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Det slog till vid fem och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Det går perfekt bra. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd.”

Hon gick ut och satte sig på bron och väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blir glad för att han ringde mig en andra gång idag. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon Petra förknippad med de här händerna.

”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Det är jag absolut med på! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen. ”Tur att du var kvar här. Annars hade jag fått köra långt.”
När hon inte svarade släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Johan....” Hon tog tag i hans hand igen. ”Vad ska jag säga? Du vet hur läget är, du vet varför jag är här.”
”Jag vet” höll han med. ”Jag vet. Jag ska inte.. hålla på.”
Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på.
Hon rynkade pannan. ”Helt själviskt så vill jag ändå att du ska vilja träffa mig. Även fast jag inte kan. Svara, så.”
Han nickade med ett halvleende. ”Det betyder alltså att jag inte ska berätta om min hemliga plan riktigt än. Men... det får vara okej. Vi tar det så här. Sämre kan man ju ha det, eller hur?”
”Verkligen.” Hon kysste ovansidan av hans hand. ”Mycket mycket sämre.Tack.”
Han såg lätt tveksam ut. ”En sak bara, Stella. Just det där är lätt att misstolka, så... ”
”Håll inte på?” gissade hon.