Nytt på kap 1

Åkej, gör om, gör rätt. Omarbetningar på schemat.

Kap 1

Hon betalade och ställde sig vid en av siddiskarna för att kolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos hennes brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Hon var så söt. Och så Stella själv, i fint färgat brunt hår med slingor. Gud vilken förmögenhet det gått åt att hålla uppe den frisyren, och länge hade hon haft det. Det var en ren investering när hon gick tillbaka till sin naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från henne och Markus nyårsresa till Gran Canaria. Hon fnissade när hon kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Hon kom ihåg att vitsen var att hon skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände hon igen. Sen kom ett par kort på Markus, halvliggande, barbröstad i en säng. Hon fick titta noga på dem. Hon kände inte alls igen sängen, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade dom varit då? På ett hotell? Dom hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen. Hon fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas som en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Stella kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var hon som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom men han passade bra i den. Det gjorde Petra också, det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Stella speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. Ibland stående helnaken, generat skrattande som ”nej lägg av fota inte!”. 2004-11-22. Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en under halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Hon la ner högen. Tittade sig omkring. Allt var som vanligt i affären. Några människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Maj. Slutet av terminen. Hon skulle träffa Markus om en timme på Svejk. Hon var glad för att hon köpt ett par snygga träningsbrallor innan hon gick hit för att hämta ut fotona.
”Kom igen nu.” Hon klappade sig själv på kinderna, för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var ju omöjligt. Markus. Och Petra. Hon hade ju träffat Petra flera gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade hon alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Och nu hade Markus sagt åt henne att följa med upp på rummet och nojsa lite.
Hon tog upp korten igen. Bläddrade igenom. Ja, det var rätt. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex.
Hon rafsade ihop allt, trängde sig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa hon till killen som betjänat henne. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Hon höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är ju fan inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade förskräckt på henne. ”Ja.. men...”
”Då borde ni väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Det hade blivit tyst i affären och alla tittade på henne.
”Okej. Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här är för djävligt. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en värdelös djävla service!”
Hon fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa i världen.

Markus ringde kvart över sex. ”Hallå stumpan. Jag är här nu. Var är du?”
”Hemma.” Stella rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma?”
”Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det, Stella? Vad har hänt!”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade.” Knäpp. Hon stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar. Ner. Brallor.
Den vanliga telefonen började ringa. Hon gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde hon ut den från balkongen. Den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan.
Brallor. En påse med skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip.
Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Hennes mamma och nye sambo satt ute på balkongen när hon kom in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg att det var hon som klev ur taxin. Hon kisade upp på dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Hennes mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta henne.
”Han var otrogen.” Stella släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, visst är det ytterst förvånande?” Stella log ironiskt. ”Och inte ett ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde hon.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra åt helvete! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan”.
__________________________________________________________

Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Hon hade flyttat tillbaka efter en vecka hos sin mamma och två på viksäng hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att hon saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att man måste satsa på sin relation och jobba på försoning. Någon anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att försvinna från det att hon klev över tröskeln. Hon kunde inte bo där med honom. Hon försökte i några nätter, men sen, efter boxercise-passet så gick det inte att förneka längre. Hon kunde inte se på honom utan att börja föreställa sig. Vad hade han sagt? Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit? Hur hade han tagit i henne? Hade han kommit hem sen till Stella och legat med henne? Obekymrat?

Markus hade alltid varit emot kort hår på henne. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut, och inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Han började gråta, igen. Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck. En sak hade hon åtminstone lärt sig.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på hennes finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Hon kunde inte vara kvar.
På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Gunilla, sin moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade hon och Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrland på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?