Chick lit, 12

Jag vet att jag sätter den här frågan jämt - men är det för lätt?? Går det för positivt och snabbt, känns hon schizofren? Eller bara pms:ig? Ha ha.
Är lite osäker på detta kap 12, alltså. Bära eller brista?


Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och idag så skulle garanterat Johan ringa.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hemma hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens under pistolhot. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tolv-tiden hade hon börjat med kolla mobilen i rastlösa tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Han måste ringa idag. Det var två dagar sen sist nu. Det kändes i kroppen.

På eftermiddagen cyklade hon till Omberget för vanliga löprundan och avstressningen. När hon kom tillbaka såg hon en sån bil, i en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Hon gjorde en upploppsrush i hundrameterstempo och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Johan sprack upp i ett brett leende. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så glada och hans Mick Jagger-mun skratttade och han var så snygg och han såg inte alls ut som att han kommit dit för att säga upp bekantskapen med henne, och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört. Varje gång jag ser honom, sjöng det i magen och hela kroppen, så lalala.
”Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.”
Upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre leenden, alla vända mot henne.
”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något konstigt...?” Hon kände på håret, kollade att gylfen var uppdragen.
”Inte alls” sa Johan. ”Man blir bara glad när man ser dig.”
Gunilla log ännu mer och Stella rodnade.
”Visst är det en god kaka?” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på mer. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi äter som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella rodnade ännu mer. Dom höll på att gifta bort henne. Med hull och hår. Gunilla måste ha berättat för Torbjörn för han verkade helt med på det. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” log han övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget.
Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade en liten stund till och hon lyssnade på banksnack och smarta placeringsråd och njöt av hur snygg tröjan var på honom och hur hans blick kom tillbaka till henne, hela tiden, medan han pratade och hur proffsig han lät och hur munnen krökte sig uppåt och hur fint det var, och hur en hand smög in hos hennes under bordet och hur ännu gladare hon kände sig av det och höll fast, hårt.
”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han till henne direkt de gick. ”Och jag är skitless på allt det här tjafsandet. Du vet att jag gillar dig. Gill-gillar. Jag vet att du inte kan säga nånting om det just nu. Tufft läge. Men kan vi inte ses ändå den här veckan? Helt simpelt umgås. Jag behöver bara tänka på dig för att bli glad, och när vi ses är det som, åh! Till och med när du skriker åt mig så är det bättre än att inte ses. Hur det blir sen får vi väl avvakta med. Jag får ta det.”
”Ja! Ja ja ja.” Hon slog armarna om honom, borrade in huvudet, höll om hårt, drog in hans goda doft. ”Det är jag helt med på. Åh vad bra. Superbra. Det var det jag hoppades på.”
Han kramade tillbaka. ”Så när är det du åker? På söndag, när?”
”Tio och fyrtiofem.”
”Då kommer jag att förfölja dig fram tills tio och fyrtiofyra.”
”Deal. Och jag lovar att inte skrika åt dig eller tjafsa det minsta. Till och med om du föreslår Sagan om Ringen tillsammans med den där Sofia så kommer jag att vara en snäll solstråle.” Hon log, strök honom över håret, log ännu mer. ”Gud vad bra, Johan. Vi ska ha kul. Vad vill du göra?”
Han höll kvar hennes armar runt sin hals. ”Det här just nu är helt perfekt. Jag kan fortsätta ett tag till, det är inga problem.”
Hon skrattade lite. ”Fiffigt, hörru. Men jag har lovat att göra middag. Jag är ju förste kock, du vet. Och jag måste handla.”
Han låtsades överväga förslaget seriöst, som om han skulle sticka hem om inte. ”Okejrå. Jag följer med och handlar om du bjuder in mig på middagen.”
”Du kan få middag, efterrätt och vickning om du vill.”