nytt slut av 13 + kap 14

Slutet av kap 13, och sen kap 14

... Anna-Karin wow-ade pliktskyldigt men var inte redo att släppa Falkman-spåret. ”Och vet du vad som har hänt the Johan Falkman! Det var tre fyra år sen, kring jul någon gång och han..”
Allt Stella velat veta för en vecka sen. Johan på väg till Kallax flygplats en vinterkväll för att hämta upp sina föräldrar, lite halka på vägarna, mötande bil på fel sida, lastbil bakom, föräldrarna som stått och blivit irriterade för att han aldrig dök upp, sen hade de till slut tagit en taxi, det hade varit köer och stopp i trafiken och när de så småningom åker förbi den plats där olyckan skett så ser de hans bil, helt ihopknycklad. Då var han redan på väg till akuten med ambulans. Massa blod förlorat. Benen. Medvetslös, kritiskt tillstånd några dagar. Komplikationer i största allmänhet.
”Hur vet du allt det här?” frågade Stella och kände det kallsvettiga illamåendet svepa över henne. ”Körde Robban den ambulansen?”
”Han säger inte ett ord om sånt till mig. Det är mamma, hon träffade hans mamma och hon berättade.”
Deras stressiga påklädda sex igår. Inga avslöjande strippningar från någon, varken före, under eller efter. Han hade hasat ner kalsingarna och jeansen lite, hon hade dragit upp sitt linne och han hade skjutit upp hennes behå. För att ingen skulle hinna säga ”stopp”, hade hon trott.
Stella höjde sitt kalla vattenglas till pannan, rullade det över för att svalka sig. ”Och sen? Vad hände sen?”
”Han var kvar på sjukhuset ett bra tag, det blev ju allt möjligt med det där, och sen fick han flytta hem till Arvid och Birgitta. Innan olyckan hade han en annan lägenhet inne i stan, fast i ett hus utan hiss. Så det blev massa krångel med det också, du vet, sälja den och få en ny och fixa till den. Och under tiden så bodde han på Porsön med dom. Sen började han jobba igen, så smått, och nu tror jag väl han är tillbaka helt.”
Nästan.
”Är han gift, sambo, dejtar han någon?”
”Jag tror inte det. Han var gift innan med någon forskartjej i Stockholm, men jag vet inte om han har haft någon tjej sen det där. Det kanske inte är så lätt.”
”Vaddå, han är väl inte förlamad? Det är ju bara benen som är.”
”Jamen, ändå.” Anna-Karin såg lite skeptisk ut. ”Tänk. Det måste ju bli rätt annorlunda, hela grejen.”
Nej, faktiskt inte. Inte speciellt annorlunda.
”Jag är ringrostig som tusan på det här.”
Stella svalde.
”Du ser helt blek ut” sa Anna-Karin oroligt. ”Är det på gång igen?”
”Jag måste..” In på badrummet, häva sig över toastolen.
Alla saker hon tog för givet om honom hela tiden. Patricia, Marika, alla problem och svårigheter hon tyckte att han måste stå över bara för att han var Johan Falkman. Så djäkla naivt och omoget av henne. Så djäkla naivt och omoget att åka dit igår för att ordna till och sen råka ha sex. I ena stunden sitta och babbla om att hon måste ringa barnmorska och familjeterapeut för att fixa sitt liv, i andra stunden sticka in sin tunga i hans mun. Han kanske trodde att han var hennes Markus-hämnd. En konferens-otrohet mot en semester-otrohet. Sen skulle både hon och Markus vara mer kvitt på familjeterapin. Rensa luften och säga att det stod 1-1, och därmed bättre läge att börja om. Ingen skulle kunna skylla mer på den andre för båda hade gjort samma grej. Markus hade gått tillbaka till Stella, och nu skulle Stella gå tillbaka till Markus. Det enda hon behövde minnas av rekordsommaren i Luleå var att det var där hon gjort de första grav-testen.
Eller ännu värre, han kanske trodde att hon var nyfiken. Ett nyfiket freak som inte nöjde sig med att läsa i böcker längre utan ville se med egna ögon. Förkovra sig. Hur gjorde nu en sån som han när han hade sex? Hur funkade ”hela grejen” för honom?
Vad skulle Cissi säga om det här? En lång skuld-harang. ”Men nu får du fan väl ge dig, Stell. Du tar äntligen ett beslut och ställer in bröllopet efter flera veckors koma och sen förstör du allt genom att ha sex med första bästa. En handikappad kille! Har du spårat ur helt? Hur moraliskt var det på en skala? Vaddå tror du gillar på riktigt? Gillar hit och gillar dit. Respektlöst, känslokallt och oempatiskt, det är vad det är. Är han så bra den där killen? Ha! Du, det spelar ingen roll hur så bra du tycker att han är med tanke på vad du gjort nu. Och han är ju förresten bara din rebound-kille, ser du inte det? Lite ovanligt att välja en sån, men rebound-kille är han, vare sig du tror det eller ej. Synd att du skulle ta han bara, om du verkligen menar det där att du gillar honom. Inte bra, Stella.”

”Bättre?”
”Nej, jag måste hem, jag är helt slut. Förlåt, A-K, jag trodde inte jag skulle må så här dåligt.”
”Jag förstår. Orkar du cykla eller ska jag ringa pappa?”
”Jag cyklar. Jag tar det lugnt.”

Torbjörn satt i köket och löste korsord. ”Det finns kaffe om du vill ha.” Stella vinkade slappt ”nej, det är bra” och gick in till vardagsrummet där Gunilla såg på nyheterna.
”Vad tidig du var. Blev det en kort middag idag?”
Stella satte sig bredvid henne. ”Jag mår skitdåligt.”
”Ja, du har sett hängig ut hela dagen. Lite Cola, jag köpte det och skorpor?”
”Det är inte det.” Stella lade sig ned med huvud i Gunillas knä. ”Jag har gjort något hemskt.”

Kap 14 onsdag

Onsdag. Elva timmars sömn och vakna upp och känna sig överkörd av ett tåg.
Huvudvärk. Bakiskänsla fast det var helt omöjligt.
Grå himmel. Givetvis.

Markus forsade fram. ”Har du ringt, jag tog kontakt med, vi har fått bekräftelse från, bra, såg du att den var fixad också” i en effektiv avcheckningslista som Stella bara behövde svara ”ja” eller ”nej” på.
”Sådärja” sammanfattade han nöjt. ”Då tror jag vi har ganska bra koll på allting. Visst inte har vi glömt något nu?”
”Inte du iallafall” sa hon. ”Har du kommit ihåg att vattna blommorna någon gång också?”
”Ja, givetvis. Dom fick vad dom tålde för tre veckor sen.” Han fnissade. ”Jag skämtar. Dom lever och frodas och jag säger godnatt till dom varje kväll. Igår såg jag och fikusen på en film tillsammans, det gillade den.”
Stella drog på munnen.
”Vad har du gjort senaste dagarna?” frågade han.
”Bra att du tog upp det” sa hon. ”Det är en sak jag måste berätta.”

Stella gick till Gunilla ute på altanen efteråt. ”Hur gick det?”
”Han ville komma hit, ses. Så han flyger upp imorgonkväll.”
Gunilla nickade begrundande.
”Och sen åker vi hem med samma plan på söndag.”
”Och det känns bra?”
”Efter omständigheterna så, ja.” Stella smålog lite ironiskt. ”Det kan ju alltid vara värre, eller hur? Vi befinner oss inte på en buss som är på väg nerför ett stup. Eller bor i ett översvämmat hus i Bangladesh. Vi är inte arbetslösa. Vi är inte sjuka, ingen har dött. Det känns nog bra.”