Brand new kap 15 UPPDAT

Färskt från pressarna, med reservation för kommande ändringar alltså.. som vanligt. Första halvan av kap 15. UPPDAT med andra halvan.


Kap 15 Luleå lördag

”Två eller tre flaskor vin?”
”Tv.. tre. Det är fyra och en halv person. Tre.”
Markus lastade ner i korgen. ”Och en eller två eiswine?”
”Två eiswine? Oooh.” Stella höjde ett ögonbryn åt honom. ”Har du blivit big spender?”
”Jag?” utbrast han. ”Är det inte du som står för kalaset? Det är ju du som har våldgästat dom längst.” Han låtsades ställa tillbaka vinflaskorna. ”Då blir det linssoppa och folköl.”
”Ha ha. Ta en eiswine, dom behöver ju inte bli kanon.”
Markus skrattade till. ”Bli kanon. Jag gillar att du pratar Luleå-dialekt.”
”Jag pratar inte Lule-dialekt!”
”Använder Luleå-ord då. Du brukar inte säga ”bli kanon”, det låter som ett typiskt Anna-Karin-ord.”
Eller ett Max-ord. Det låg helt rätt i munnen på både Max och A-K. Stella vände sig om och gick mot dessertvinshyllan.
”Var det allt?” Markus kom upp bakom henne. ”Vad ska vi ha för dricka till dig? Ett alkoholfritt vin?”
”Nää, för mycket snack och lite verkstad på dom” mumlade Stella när hans arm smög in runt midjan på henne. ”Jag kör på vatten eller läsk.”
”Okej.” Markus hann pussa henne på pannan innan hon drog sig mot kassan. ”Kan man få sig en kopp kaffe nu månne?”
”Men kan du inte vänta tills vi kommer hem?”
Markus såg bedjande ut. ”Snälla, snälla, snälla. Jag hann inte dricka innan vi åkte och nu ska du ha mig att springa från ett ställe till ett annat. En snabb kopp bara, Stell?”
Hon skakade på huvudet. ”Skyll dig själv om du sover till tio.”
”Men jag är trött! Jag har nyss börjat semestern.” Han var tillbaka runt hennes midja igen. ”Snälla, snälla, snälla. Vi har ju ingen brådska egentligen. Klockan är inte ens elva och dom ska komma sex. Vad springer vi för?”
”Du har rätt.” Stella skyndade sig att le och hålla med. ”Det finns ett McDonald’s här uppe på Storgatan. Köp en och ta med där.”

”Jag gillar Luleå” sa Markus när de strosade, han, försökte skynda, Stella, mot nästa punkt på handlingslistan. ”Det är väldigt.. nära, allting här. Och grönt, och blått. Och trevligt. Ska vi inte sätta oss på en uteservering en stund?”
”Du har ju redan kaffe!” protesterade Stella. ”Alltså, jag ids inte dra runt på stan i flera timmar, jag vill bara handla och åka hem.” Det kändes som att hennes huvud satt på en pinne som snurrade runt runt runt och hon scannade av Storgatan från höger till vänster och uppifrån och ner hela tiden. Varje minut utan en Falkman-spotting var en lyckad minut, men man visste aldrig hur länge det skulle hålla. Lördag på stan, fint väder, semestertider, mycket folk i farten. Hon kände sig paranoid. ”Jag är trött, Markus, jag orkar inte hålla på och vela runt här mer än nödvändigt.”
”Du skulle ha sovit längre” flinade han och lade sin arm runt hennes axlar.
Stella stålsatte sig och lät den ligga kvar. Ett stopp till bara och sen var de klara.

Sen hon hämtade Markus på flyget hade hon hållit dom ifrån stan. Ja, sen hon lämnade A-Ks middag hade hon hållit sig själv ifrån stan. Markus hade fått se Luleå i kvällsskrud på den blixtsnabba tid det tog att köra igenom på väg från flygplatsen och sen hade det varit Björskatan för hela slanten. Väldigt lokala delar av Björkskatan. Centrum till exempel, uteslutet. Det låg ju en vårdcentral med sjukgymnastik där. Ormberget var bättre, det var inte handikappanssat så där hade de varit igår. Örnäset där A-K bodde var okej också, men det var ännu säkrare att bjuda in A-K och pojkarna på fika på altanen på Björkskatan, så de hade de också gjort. Och planen hade funkat. Inkognito. Ingen hade satt upp camping utanför huset.
Nu var det en snabb rush in och ut till stan som gällde. Systemet fixat, bokhandeln kvar, sen kvickt köra iväg därifrån med bilen och handla mat på ett annat ställe. Det skulle inte bli Kvantum.

Hon tänkte köpa en present till Gunilla och Torbjörn, en bok av något slag som ”tack för att jag fick bo här och att ni är så himla snälla och nu kom Markus hit och ni är så snälla mot honom också fast ni inte alls behöver, ni är bäst, kram kram”. Det skulle vara något med hobby som passade de båda två, och hon hade kommit på ämnet igår – vandring och fjällvärld. Efter konfererande med A-K så hade hon fått fram att de varit nere i Jämtland förra sommaren och fiskat och vandrat, och i år var det då Norge. Ny hobby som seglat upp på gamla dagar.
Hon släpade med sig Markus till bokhandeln nere i Smedjan. ”Kolla om du ska ha något” sa hon för att få honom att sluta skugga henne som han omedvetet brukade göra när de var inne i affärer han inte valt. Det vill säga, nästan alla. ”En sommardeckare kanske?” Markus strosade lydigt, Gud vad han strosade nuförtiden, mot pockethyllan och Stella letade upp hobbysektionen och vandringshyllan.
Det fanns massor att välja mellan, från olika länder och från olika delar av Sverige. Dyrt och billigt. Guider och coffee table-varianter. Till slut hade hon hittat en passande, en praktisk om Sverige som gick att använda och inte bara skulle vara snygg att bläddra i. Hon vinkade till sig Markus för att godkänna valet och han tyckte boken såg bra ut. Han ställde sig i kön, som var några personer lång, och Stella kikade snabbt på kokböckerna och vinguiderna som fanns bredvid vandringen. ”Hälsa och lyx, bästa kombinationen!”. Då och då ett ögonkast mot kön som rörde sig otroligt långsamt trots att det bara var två personer före Markus. Det verkade vara en segstartad sommarvikarie som skulle läras upp. Hon hade dessutom fått ett återköp på halsen.
När det äntligen var Markus tur som nästa person och Stella skulle gå fram till honom kom Johan in i affären. Johan som i Johan Falkman. Johan som i ”titta! där är han!”, ”kom ihåg det, absolut inte röra” och ”vet du hur mycket jag gillar dig”-Johan. Stella drog sig snabbt bakåt igen. Svart t-shirt, den blå munkjackan ihopknölad i knäet, en ”inget speciellt på gång”-min i ansiktet. En vanlig lördag på stan, näst sista dagen ledig av hans semester, ute och handlade lite.
Johan styrde fokuserat direkt mot pockethyllan utan att svepa med blicken över affären och Stella drog sig ännu mer fokuserat bakåt in mot hobbysektionen där hon inte syntes lika tydligt, om man inte letade. Johan tittade på hyllan i mindre än femton sekunder och sen valde han ut två böcker. Han visste vad han skulle ha. Sen fortsatte han mot kassan och Stella tryckte sig ännu mer in mot väggen och gratulationskorten. Han hade inte sett henne. Om hon gick ut i en stor vid båge, tryckt mot väggen, så skulle hon kanske kunna ta sig förbi utan att han såg henne, för nu stod han där i kassan efter Markus, med ryggen mot henne. Hon började sin inkognito-förflyttning samtidigt som det blev Markus tur. När han plötsligt vände sig om och spanade efter henne hade hon hunnit halva sträckan.
”Får jag ditt medmera-kort?”
Johan stod på tur bakom honom, intet ont anande.
Stella skakade tyst på huvudet men Markus gav sig inte utan vinkade bestämt fram henne. ”Stella, kom hit, jag får rabatt på en av böckerna med det.”
Johan tittade upp då, först på Markus, tog in honom. Han visste ingenting om Markus förutom att han hette Markus, skulle bli pappa och att han gillade att fota på fritiden. Det såg ut som att han processade människan framför honom och insåg att nej, den här personen pratade inte Luleå-dialekt och ja, han hade kallat på någon som hette Stella, och ja, han såg ut att vara i rätt ålder. Tre potentiella av tre möjliga. Och sen vred Johan, sakta, på huvudet och såg ut över butiken i samma riktning som Markus. Och hittade henne. Stella som i Stella Lundman, egocentrerad blåljugare, sanningsundanhållare och självupptagen kattvakt.
Johans ”inget speciellt på gång”-min i ansiktet svajade till och sen kom det där strama, ihopknipna som hon kände igen från förr. De tidigare gångerna hon gjort det här. Han sa inget, han höjde inte handen, han log inte artigt, han höll bara sin min medan Stella grävde runt i sin väska och på något sätt fick fram sin plånbok. De stod båda två och väntade på henne, Markus och Johan, när hon lyckades sätta ena foten framför den andra och ta sig fram till kassan med brännade kinder.
”Här.” Hon sträckte fram kortet till Markus. Sneglade på Johan. Han hade vänt sig mot disken, stod snett från henne inte mer än en meter bort, men han såg stint inte på henne.
”Då så” sa Markus. ”Och så ska vi be att få vandringsboken inslagen.”
”Det behövs inte” protesterade Stella som ville därifrån så fort som möjligt. ”Jag gör sen.”
”Varför det?” Markus log mot kassörskan som om det var henne han diskuterade med och inte Stella. ”Det är en present. Jo, slå in den, här.”
”Men de andra är inte presenter?” frågade sommarvikarien.
Stellas blick gled från Johan till ”de andra” på disken. En hel hög. Hennes fjällbok, en pocket, tre andra böcker.”Ska du ha allt det här?!” kom det ur henne innan hon hann hejda sig.
”Jag har pengar” sa Markus, ett av deras interna skämt. ”Och dom verkade bra.”
Hon som var upplärare började slå in fjällboken, och sommarvikarien fixade transaktionerna med Markus. Plågsamt långsamt. Hur bra för omsättningen var det att ha en sån här zombie i kassan? Böckerna skulle ju fasen hinna gå ur tryck innan hon lyckats ta betalt för dem. Stella, och det betydde Johan också, såg hur tydligt som helst en Håkan Nesser-pocket glida förbi tillsammans med en historie-bok om något slag eller krig eller liknande, Markus Kvitt eller Dubbelt-ämne om han skulle välja något, och sen som toppen på moset två graviditetsböcker som inte direkt skyltade med diskreta framsidor. Bebisar och niomånadersmagar. Stella kunde inte hålla inne en suck.
”Dessutom är ju alla på sätt och vis presenter till dig och mig” sa Markus gulligt till henne som svar på sucken. Han trodde nog att hon bekymrade sig för pengarna han sprätt iväg. ”Det kan väl vara kul att läsa lite. Om.” Han smålog och strök henne ömt över kinden. ”Tycker du inte?”
Markus kändes så lång, så provocerande lång och kroppskomplett. Och han tog så mycket på henne. Han fick ta så mycket på henne. Det kändes som att dom två, Stella och Markus, var en manifestation av parlycka, välmående och framgång. Handlar massa böcker utan att tänka efter, bär på System-kassar också så det vankas tydligen fest ikväll, parfest såklart, och nu står dom och bekräftar varandra vid kassan, och så ska dom till råga på allt ha barn. Så tydligt att det var ett fullständigt, innehållsrikt liv, ett som man var jättenöjd med och jättegärna ville hoppa tillbaka till. Det är inte som det ser ut, ville hon viska till Johan. Du, jag lovar, det är inte som du tror. Tänk inte att... ”Snart klar” fortsatte Markus väldigt gulligt. ”Trött?”
”Ja.”
”Hungrig? Vill du äta något?”
Sommarvikarien var mot alla odds färdig och sträckte fram medmera-kortet igen. I förvirringen vem som skulle ta det, Markus eller Stella, fumlade Stella till och kortet flög ner på golvet, landade precis bredvid bakhjulet på Johans stol. Både Johan och hon tittade synkroniserat ner på det, och egentligen var det säkert en titt som varade knappt en sekund, men den kändes mycket längre. Givetvis, tänkte Stella bittert, vad mer kan gå fel? Vi har sex, jag är en idiot, han kommer in här, jag är med Markus och shoppar mig ännu lyckligare. Blir nästa grej att jag tar ett litet snedsteg och faller omkull i knät över Johan, för extra symbolik?
Johan böjde sig ner och plockade upp kortet.
”Ursäkta” sa Stella, nu antagligen med pionröda kinder. ”Förlåt.”
Hon höll ut sin hand. Inte på det sättet att hon tog tag i ena kortsidan och han släppte den andra som han höll i, utan en öppen handflata.
”Ingen fara” svarade han lågt. Sen la han kortet i handen på henne och vek hennes fingrar över det, på samma sätt som när hennes farfar gett henne pengar när hon var liten och inte velat att hon skulle tappa dem innan de nått fram till kiosken.
Det strama och ihopknipta var borta hos Johan när han såg upp på henne. ”Hej” sa han ännu lägre, nästan ohörbart, ett ”hej” som bara hon skulle höra.
”Hej” viskade hon tillbaka på samma sätt. Johan höll kvar blicken, Stella lät sig hållas och hoppades att hon kunde få över allting hon tänkt sista dygnen till honom. Jag var vaken kl 09.11 imorse. Jag har skrivit sjutton sms som jag inte har skickat. Jag har haft tjugoåtta telefonsamtal med dig, i fantasin. Jag kommer hela tiden på nya saker jag vill säga. Vet du att vi inte har setts på tre och en halv dag? Jag har seriös stalker-abstinens. Jag är så ledsen, Johan. Förlåt. En blick som sa mer än tusen ord. Fast det var väl bilder? Det kunde hon skriva under på.
”Sådärja.” Markus var klar, presenten inslagen, allt nerpackat. ”Var ska vi nu?”
”Bilen” sa Stella och var tvungen att bryta Johan-blicken. Hon fick en av bokpåsarna i handen.
Hon vände sig om när de var ute ur affären, på väg mot rulltrappan. Hon hoppades att han skulle se på henne, och det gjorde han. Stella nickade, en sista hälsning, och han gjorde samma.

”Det känns som att jag inte hängt med i svängarna.” Anna-Karin fick med Stella in på badrummet. Drog ner kjolen och kissade, som det självklaraste i världen. De hade gjort så jämt när de var fjorton, om de höll på och prata om något viktigt och inte ville låta triviala saker som ett toabesök stoppa flödet . ”Hur bestämde du dig? Var det bara att all press med bröllopet försvann? Eller var det barnet?”
”Vem har sagt att jag har bestämt mig?”
”Markus kanske? Han kommer hit och han beter sig som en äkta äkta man.”
Det gjorde han. Uppmärksamhet, intjuvade pussar, förbipasserade smekningar i ryggslutet, blickar, delat värdskap, biffgrillning och vinupphällning. Allt satt som en smäck. Markus Wahlberg, poster boy för Äkta Äkta Man.
”Det är fortfarande att tänka efter och känna sig för utan stress som gäller.”
”Vet han om det?”
”Oh ja.” A-K var klar så Stella avlöste henne. ”Kommer du ihåg att jag sa att han skulle sätta sig på nästa plan om han fick veta att jag var gravid? Där har du det. Rätt och slätt. Enkelt.”
”Men varför ville du ha hit honom, nu? Du skulle ju ändå hem om två dagar.”
”Det är skitlänge sen vi setts.”
Anna-Karin såg noga och begrundande på henne. ”Kommer du ihåg när du sa att jag var lika dålig som dig på att ljuga?”
Stella viftade bort det. ”Ser du inte att vi måste gå vidare till fas två?”
”Vad är fas två?”
”Att börja diskutera igen. Hur kan vi det om vi är på hundra mils avstånd? Jag tyckte det var dags. Och jag vägrar bli en ny Inger och Sten, aldrig.”
”Men Stella Pella.” Anna-Karin kramade hennes arm. ”Du och Markus blir aldrig några Inger och Sten. Ni har inte ens tio procents chans på det. Säg inte att det är därför som du gör det här!”
”Självklart inte. Jag älskar honom, det har jag gjort hela tiden, och det... På sätt och vis kanske jag kan känna förståelse. Du vet, saker och ting händer och ingen är ju perfekt.” Anna-Karin tjöt men Stella fortsatte prata. ”Jag har bestämt mig för att vi måste göra ett seriöst försök. Vi är skyldiga det innan vi kan gå vidare till nästa steg.”
”Fas tre?”
”Vad är fas tre?”
”Ingen djäkla aning.” A-K suckade. ”Ring Hillary Clinton och fråga.”
"Det där var elakt."
"Det var krasst. Från en mamma med sex års erfarenhet bakom sig. Men jag litar på dig, Stell."