Kap 7 + 8

Det är segt som tusan nu.. novemberkoman har kommit. Här är lite nytt och fixat iaf. (Annan font men blogger var så se)gt...

Kap 7

Allt kändes mycket lugnare och mer sansat direkt hon vaknade på tisdag. Mer normalt. Hon kunde se att hon överreagerat mot Johan igår, varit onödigt kort och stram. Osnäll. Stressad. Inget av det som hon var upprörd över var ju hans fel men han hade fått ta hela skulden. Hon gissade att han inte skulle ringa, och hon fick helt rätt. Hade hon varit han hade hon också låtit bli. Hon skulle ringa själv, efter att brevet till Markus var färdigt. Tre sidor långt. Tog flera timmar att få ihop. Vad hon hade tänkt på sen hon fick veta, hur hon hade känt under det sista året, vad hon tänkte och gjorde nu. Hur Petra-filmen tyvärr rullade på mer eller mindre konstant i huvudet på henne. När hon skulle komma tillbaka till Stockholm. Att hon verkligen saknade honom, ”dem”, ”förr”. Inte ett ord om någon eventuell bebis än.
Ändå ett betydligt mer moget sätt att handskas med relationen än att spalta upp några för och emot-listor. Vad kan man, seriöst, sätta upp på såna efter fem år tillsammans? ”Snygg”? Hon hade slutat tänka på honom i såna termer för länge sen. Han var alltid snygg i hennes ögon, mer eller mindre. Likaväl som rolig, snäll och snabb, lat med hushållsarbete, för sommarstugeförtjust, osjälvisk mot henne, ibland för självisk mot andra, tråkigt nog en indisk mat-vägrare. Och så vidare.
Problemet var ju att hon valt honom helhjärtat en gång i tiden, och trodde att han valt henne. Det goda med det onda. Litade på det. Att saker som nya jobb med höga arbetstoppar och därmed mindre övrig ork, och å andra sidan nya söta kollegor på kontoret, inte skulle rucka på det valet. Han visste ju hur hon var, räckte inte det? Kunde han inte ha väntat ut henne? Insett att det var fråga om några månader, och sen skulle saker och ting vara mer som vanligt igen.
Hon hade litat på att han också skulle checka sig själv när han kände att man var ute på hal is, att han alltid skulle komma ihåg det valet, främst. Se det långsiktigt. Och kommunicera, givetvis. Alla äktenskapsrådgivares favoritord. Hade det inte varit för fotona hade hon kanske aldrig fått reda på affären med Petra eller hans orsaker till varför den hänt. Att den redan då, enligt Markus, var över sen flera månader och att han därmed valt henne, Stell, spelade ingen roll. Bilderna såg inte bara ut som två människor som råkar ramla in, berusade, på ett rum för ett one-night-stand. De såg ut som två människor som var förälskade.
Och hur idiotisk är man om man tar foton på sin älskarinna med ”familjekameran”, nakenfoton på en konferensresa? Så B. Det kändes för Freudianskt för att bara vara en olycka i hennes ögon. Bara det faktum att det fanns bilder sa en hel del till henne.
När hon var färdig gick hon direkt och lade det på brevlådan för att inte ångra sig och börja stryka och censurera.

Det var inget svar hos Johan på kvällen. Ingen telefonsvarare heller, och hon visste inte hans mobilnummer.

Onsdagen började dåligt. Regn. Massa regn. Hon vaknade tidigt, före sju och det tog en halv frukost att bli rastlös. Vanka fram och tillbaka mellan fönstrena, försöka hitta på något roligt att göra. Läsa, morgonteve, känna efter om mensen ändå inte var på väg, läsa, morgonteve, mer te, mer fönstertittande, inte kunna läsa mer, äta en kanelbulle. Vid halv tio vågade hon ringa Johan. Fortfarande inget svar. Anna-Karin svarade direkt på sin telefon, men kunde inte komma över på fika med barnen. Treåringen, Linus, hade blivit hängig och gnällig och väckt dom halv fyra. Inget bra läge för Stella att komma dit heller faktiskt. Men hon fick hemskt gärna komma på midsommar. Det skulle inte bli någon stor fest, en av grannfamiljerna skulle vara där. Stella tackade ja. Och så skulle de höras på torsdag, va, eller hade det hänt något på den fronten? ”Inte en droppe” sa Stella.
Hon ringde och lämnade ett röstprov på sin egen telefonsvarare, hemma på sin gata i stan. ”Hallå Markus, det är jag. Testing testing etta tvåa. Jag säger något på den här som du ville. Men du, du har nog fått ett brev av mig idag i posten. Alltså ett riktigt brev, inget mejl. Läs det så kan vi... höras om det. Vad du tycker. Jag kommer till Stockholm i början av nästa vecka någon gång, när Gunilla och Tobbe har kommit hem. Vi hörs. Tack för alla sms. Hej då. Hej då.”
Sen var aktiviteterna över. Hon hade ingen back up-plan. Vad skulle hon göra regniga dagar i Luleå som skulle gå ut på att inte älta och inte stressa upp sig? Det hon hade tänkt när hon åkte upp var att tillbringa så mycket tid som möjligt med att slappa och läsa, men det kändes som att hon var klar med det nu. Hela gårdagen hade varit slapp. Det kröp i kroppen nu.

Så fort det lättade upp på eftermiddagen cyklade hon in till stan. Först ett sim på Badhuset som uppmjukning och sen promenerade hon Storgatan upp och ner. Alla tre shoppingcenter, biblioteket, tidningsaffären, klädaffärer, videoaffären, Åhléns, Smedjan igen, släpade sig runt och tittade på saker hon inte ville köpa eller prova eller läsa. När inget hänt på den turen så kunde hon erkänna för sig själv att det hon faktiskt hoppades på var att stöta ihop med Johan runt ett gathörn. ”Hoppsan hoppsan!”. Bara för att det skulle vara så enkelt och lägligt. Le och skämta lite och fixa till. Vara sitt normala jag och inte den där otrevliga psyko-Stella.
Det blev inte så enkelt. Det var väl för otroligt även i Luleå.
Hon började gå åt hans håll. Köpte en vetelängd på vägen. Plingade på och hoppades på det bästa, att han äntligen var hemma.
Patricia öppnade.
”Men hallå” sa hon glatt och backade för att släppa in Stella. ”Kom in. Johan är bara och fixar en grej, men han är tillbaka om typ en kvart.”
”Jaha, men jag kanske ska komma tillbaka senare, någon annan... ” började Stella, osäker på om hon skulle stanna eller inte. Det skulle bli lite mer pinsamt att fixa till med Patricia med vid bordet. När hon nu för en gångs skull ville att hon inte skulle vara där. Typiskt.
”Nej nej, varför det?” Patricia viftade in henne. ”Nu när du är här. Kom in.”
Stella följde efter henne till köket. Tre stora matkassar stod på köksbordet och Patricia höll att lassa in pastapåsar i ett av nederskåpen.
”Jaha, storhandling på Kvantum igen?” sa Stella för att säga något.
”Ja, jag ska till Skellefteå nu” berättade Patricia. ”Börja mitt riktiga sommarjobb där, bo hos min pojkvän. Så vi bunkrade upp på precis allting idag.”
Stella hade i ärlighetens namn lyssnat med ett halvt öra men nu spetsade hon till det ordentligt. ”Vad sa du? Din pojkvän? Men jag trodde.. är inte ni tillsammans?”
”Vilka då? Jag och Johan?!” Patricia gav henne en konfys blick över axeln. ”Neeej. Jag är ju hans personliga assistent. Visste inte du det?”
”Jag vet inte.” Stella skakade på huvudet, försökte rädda sig så gott det gick. ”Ja kanske. Men jag fick liksom det intrycket, du vet. Att ni var ett par. På festen. Ni verkade så... pariga, som att ni gillade varandra.”
”Ja, fast inte som ett par.” Patricia hade vänt sig om helt och hållet nu. ”Nej, alltså, inte alls. Men jag har jobbat här i två år och vi träffas ju ofta, även annars, så vi har blivit väldigt bra vänner, men. Absolut inget par. Aldrig.” Hon hade blivit stående med en penne-påse i handen, såg forskande på Stella. ”Jag trodde helt klart att du visste det. Och jag tror att han definitivt tror att du visste det.”
Stella tittade ut genom fönstret. Det här gjorde ju allt ännu värre. Han var singel, trodde att hon visste att han var det, och han visste inte att hon inte var det. Ingen här visste att hon inte var det.
Väl valda flashbacks och repliker från festen, middagen, videokvällen flimrade förbi.
”Hoppsan hoppsan.”
Om hon hade haft dåligt samvete innan för att hon betett sig dumt, kände hon sig som en komplett idiot nu. Med dåligt samvete extra allt.
Hon återvände till Patricia. ”Så pass.”
Patricia nickade. ”Så pass. Men det är ju bra att du vet, nu. Jag ska bara packa upp och vänta på att han kommer tillbaka och säga hej då och sen går jag hem.” Klart och tydligt budskap. ”Vill du ha en kopp te?”
”Du har ingen whisky? Men ja tack.”
Patricia log lite och satte på vattenkokaren, fortsatte packa upp maten. Ingen av dem sa något först. Klockan tickade fram. ”Hemma om typ en kvart.”
”Hur är det att jobba med det då?” frågade Stella. ”Som personlig assistent?”
”Det är jättebra.” Patricia var färdig med matupplastningen. ”Men jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat hos någon annan. Jag tror inte att Johan är en så typisk arbetsgivare. De flesta andra verkar liksom vara mer behövande och så. Du vet, såna som sitter hemma, inne, hela dagen och inte kan göra så mycket själv. Surrar om sina sjukdomar. Är deppade. Han är inte sån.”
Vad gör du då? Hur är han? Vad hjälper du inte till med? Varför har ni inte blivit tillsammans? Har han sagt något om mig? Vad då? Hur lät han när han sa det? Stella kom bara på saker hon inte kunde fråga om. Hon såg på klockan igen. ”Var ska du jobba i Skellefteå?”
”Systembolaget. Kassan. Fem veckor med att sälja vinboxar och Koskenkorva.” Patricia log igen. ”Heeelt annorlunda.”

Vilket var bäst – att sätta förlovningsringen på rätt finger och vifta med den framför ansiktet på honom, eller slå sig ner med gravallvarlig röst och säga ”Johan, det är något jag måste berätta”, eller tredje alternativet, vid första bästa tillfälle i samtalet börja ösa in ”min sambo Markus sa” och ”min sambo Markus tycker” tills poletten föll ner för honom? Och det skulle gå betydligt snabbare för honom än vad det gjort för henne.

Patricia fixade teet i en fin grön tekanna, Stella skar upp vetelängden. Lite halvengagerat småprat om Skellefteå, som Stella aldrig varit i men som Patricia kom ifrån, och någon gång efter typ tjugo minuter så hördes en nyckel i låset. ”Honey, I’m ho-ome!”.
Patricia gjorde en ursäktande min till Stella. ”Bara på skämt alltså.” Hon trummade med fingertopparna mot tekoppen medan dom väntade på att han skulle komma in i köket.
”Jag vet att det tog evigheter. Men vet du att det var en... ” Nu var han där. ”Oj, hej.” Ett leende spreds i ansiktet när han såg från Patricia till Stella. ”Vad gör ni? Sitter ni och planerar era kläder?”
”Nja” sa Patricia. ”Stella kom förbi med fika. Och jag gjorde te. Men nu måste jag precis gå. Hem och packa kappsäcken.”
Wow. Hon spillde verkligen ingen tid. ”Ring mig då och då, okej? Och hoppas att det blir helt fantastiskt i Italien.”
”Ha det helt fantastiskt själv med Simon.”
Kram kram.
Sen var hon borta.
Stella klev upp och hämtade en ren mugg från diskstället, sköt fram vetelängden. ”Fika?”
”Ja.” Han skar en skiva. ”Gott. Tack.”
”Ska du åka till Italien? Till Laura?”
”Japp. Jag, mamma, Max och Lina. Rena familjesemestern. Första två veckorna i augusti.”
”Gud vad kul. Jag har aldrig kommit iväg dit men jag är ändå helt övertygad om att jag skulle älska allt med det. Det är bara risk att jag skulle föräta mig.”
”Ja, det skulle jag också vara lite oroad för faktiskt.” Han log åt henne och hällde upp te åt sig själv, utvecklade om hur de kört runt i städer och på landet när de varit där tidigare, hittat små gårdar som tillverkade eget vin, hur varmt det var i Rom i augusti, den fantastiska kocken på hotellet som var Lauras man, deras jobbigaste rika amerikanska turister. Skar en till bit av vetelängden, sköt tillbaka den mot henne. ”Vad har du för semesterplaner, efter den här kattvakten är klar?”
Här var öppningen. Bättre läge skulle inte komma. Stella harklade sig nervöst, tog sats. ”Ja, egentligen så skulle jag åka till Öland först och sen till Kroatien, men allt blev lite speciellt för att... man skulle kunna säga att jag är på rymmen... ” Hon berättade anledningen till att hon flygit upp till Luleå hux flux. En förenklad och förkortad version om henne och Markus, otroheten och bröllopet. Korta avcheckningar av Johan under tiden. Nej, han hade definitivt inte trott att hon var två månader från ett bröllop, det var tydligt. Leendet som fanns i början försvann snabbt och istället kom allvar och förvåning.
”Men. Oj” sa han långsamt, och allvarligt, när hon var klar. ”Oj. Vad väldigt tråkigt och svårt för dig. Så jobbigt, Stella!”
”Jaa... ” Hon försökte rycka lätt på axlarna, ville absolut inte göra det här till ett gråtsamtal. ”Sånt händer ju. Har jag läst och hört om.”
Han såg medkännande på henne. ”Men hur känns det? Hur mår du? Och ingenting har du sagt om det?”
”Nej. Jag vet. Förlåt.” Hon började rodna. ”Jag känner mig otroligt dum för det. Jag brukar inte bete mig så här i vanliga fall. När jag är mer, du vet, normal. Och en annan dum grej jag gjort sista tiden, är att jag var ganska säker på att du var tillsammans med Patricia. Tills nu idag faktiskt. Men när vi åt middag i söndags så trodde jag det, och när du aldrig nämnde ”min flickvän” så där som man brukar så blev det att jag inte heller gjorde det. Det var så skönt att inte tänka på det. Men om jag hade vetat det så hade jag aldrig betett mig som jag att.. som att jag stötte lite på dig och var, du vet. Jag visste inte att du var singel.” När hon sagt det sista så insåg hon hur det lät. ”Guuud.” Hon stönade och slog händerna för ansiktet. ”Det där blev helt fel. Jag menar att jag tänkte att du var tillsammans med henne och det gjorde mig extra oförsiktig, inte att jag aldrig skulle ha.. Det här blir så pinsamt så jag dör. Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det.” Han rodnade också. ”Jag var övetygad om att det skulle bli något ”du är jättetrevlig, men...”-samtal om jag ringde dig igår, så jag sket i det. Att det var det som hänt.”
”Inte riktigt.” Stella sneglade på honom genom fingrarna. ”Är du förbannad? Jag förstår helt och fullt om du är förbannad.”
”Förbannad? Varför då?”
”På mig! Att jag inte fattat nånting och inte berättat och varit allmänt labil. I måndags till exempel, jag freakade ur helt när jag tyckte att jag blev för glad när vi sågs och det var därför jag var så kort och sur och, hemsk. Jag skäms när jag tänker på det. Och det är helt okej om du är arg.”
”Nej...” Han rodnade fortfarande, såg besvärad och generad ut. ”Om något så är jag väl besviken. Det hade varit roligare, för mig, om du inte varit sambo och förlovad och allt. Om jag får bekänna nånting. Men, nu är du ju det. Givetvis. Varför skulle du inte vara det liksom? Så okej. Jaja. Vad ska du göra nu?”
”Åka tillbaka till Stockholm. Öppna upp förhandlingarna med Markus. Ses. Prata. Glömma allt. Gifta mig med honom. Åka på smekmånaden. Eller skita i allt det och skaffa en egen lägenhet och börja jobba igen och gå in i en häftig ute på krogen-period eller börja internet-dejta. Jag vet faktiskt ingenting om vad det blir. Jag har inte kunnat bestämma mig än.”
”Jaha.” Johan nickade igen, höll ett neutralt ansiktsuttryck. Snurrade fundersamt några varv på sin tekopp. ”Jahadu. Lycka till med allt det, vilket det nu blir. Och vad ska du göra nu-nu? De dagar du är kvar här i Luleå?”
”Helt ärligt så... ” Stella petade på vetelängden med kniven, skar en smal skiva till. ”Jag vet inte. Jag är less på att ligga och sola och läsa. Det roligaste jag har gjort sista tiden är att försöka hänga efter dig så mycket som möjligt, så det är min enda plan. Fortsätta med det om jag får tills du blir less och skriker att nu måste jag fan gå hem och kastar en sko på mig. Och då ska jag ligga på soffan och läsa böcker och känna mig lite ynklig.” Hon såg osäkert på honom. ”Det var något sånt jag hade tänkt mig?”
Han skrattade till. ”Vilken plan! Men den är okej för mig. Vi går en sväng då så kan vi käka sushi eller något sen, innan skokastningen börjar.”

Det blev en lång promenad, över järnvägen och ut från stan, läskstopp på en mack, tillbaka via Norra Hamnen och runt in i stan igen. Först var det lite avvaktande och försiktigt, snegla i ögonvrån och stämma av allt man sa och inte säga för mycket och inget känsligt och allt så artigt och vänligt, men sen lossnade det och blev riktig söndagsstämning. En kontrollerad söndagsstämning den här gången. Inga bostadsrenoveringar, men heller inte spinna loss hejdlöst om litteratur. När det råkade komma en hög trottoarkant så löste det sig rätt smidigt det med.

Sushistället låg längst ner på Storgatan, vid hans gamla gymnasieskola. Just när de skulle beställa varsin tiobitars kom hon ihåg att sushi var förbjudet om man var gravid och fick snabbt ändra om till någon wokad biffrätt. ”Jag vill nog förresten ha lite mer mat än bara fisken, jag åt så lite till lunch.” Han ville bjuda men hon insisterade på att det var hennes tur, och till slut gick insisterandet igenom.
”Du, jag ska på en utflytkt till Piteå imorgon” sa han medan de väntade på att maten skulle komma. ”Har du lust att följa med?”
”Ja! En utflykt! Vad ska du göra?” Stella hoppade entusiastiskt på den kroken som en svulten fisk. ”Är det den där middagen du fick i present?”
”Nej. Jag ska hälsa på min handikapp-mentor-fadder eller vad man ska kalla honom. Tomas. Och hans familj. Åka dit vid lunch, stanna ett tag, åka hem på eftermiddagen. Han är kul, han är en sån här bra person som man.. ja, alltid har trevligt med.”
”Och det går bra om jag dyker upp också?”
”Jadå. Inga problem.”
”Coolt. Jag följer gärna med. Men, hur kommer vi dit?”
”Det är faktiskt lätt.” Han började peka väldigt informativit. ”Man kör genom den här stan, Luleå du vet, och kommer till en stor väg som heter E4:an. Du kanske har hört talas om den? Svänger söderut, och det är väldigt viktigt att det inte blir norrrut, och sen är det raka spåret i cirka fyrtio minuter. Men om du ska följa med så börjar resan med att.. ”
Hon log. ”Tack, tack, jag fattar. Det jag menade var, du har bil alltså? Du kör en bil?”
”Ja. Jag har bil. Jag kör en bil. Vi åker i den bilen.” Paus. ”Och det passar extra bra nu när Patricia, som är min personliga assistent, är borta att du följer med för någon måste ju trycka ner gas och broms medan jag kör.”
Han lyckades hålla ansiktet helt allvarligt tills hon häpet höjt på ögonbrynen och sen insett att det var ett skämt och sen börjat fnissa. ”Men ursäkta! Hur ska jag veta? Du kanske har färdtjänst, jag vet inte hur det går till med sånt här!”
”Det går till så här att jag hämtar dig vid halv elva imorgon med min bil.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
”Stella, det tar fyrtio minuter att komma dit. Du kanske inte uppfattade det?”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
Han skrattade. ”Jaja. Och jag ringer och ber Tomas att plussa på lunchen rejält nu när du ska med. Nog för att han har två tonårssöner men.. ”
Hon lyckades inte blänga så surt tillbaka på honom som hon tänkt. ”Det här är din andra kommentar på kort tid om att jag äter mycket för mycket. Tänk på att du inte vet hur mycket jag tränar, eller vad jag har för ämnesomsättning. Och att såna där kommentarer kan ge känsliga flickor ätstörningar. Jag var senast och simmade idag innan jag kom till dig, bara som exempel.”
Det slog henne i samma ögonblick som hon sa det. Hon hade ätit som en häst sista tiden. Ovanligt mycket, jämt känt sig hungrig. Kvällsfikat mackor. Hon brukade aldrig kvällsfika mackor. Det här kanske var ett bevis, ett första. Snart skulle det vara upp mitt i natten för att proppa i sig Digestive-kex med majonnäs och oliver på.
Anna-Karin hade berättat att hon spytt från dag ett, inte klarat lukten av kaffe, stekt lök, leverpastej, flera andra saker. Tvärtemot att vara hungrig. Men, hade hon tillagt, det blir olika för alla.
Stella tänkte oroligt igenom dagen. Bra frukost, två varma mackor med skinka och stor sallad till lunch, en banan och flera kanelbullar till mellanmål före och efter lunchen, och nu satt hon här och kurrade i magen igen. Förvisso efter lite simning och maklig promenad, men den motionen gick ju inte att jämföra med att springa en timme.
En dag kvar till grav-testet skulle inhandlas. Till Anna-Karin hade hon sagt att hon ville ha mer tid på sig att tänka igenom saker och ting. Det kändes fortfarande som att hon stod kvar på exakt samma ruta som i måndags, inte hade kommit ett enda steg framåt. Om Markus av någon anledning ringde idag och sa att cateringen och guldsmeden och musikerna behövde få besked nu skulle hon bara kunna tveka ”jaaa... neeej... jag vet inte... men... vaaa?... nu?”. Allt hon lyckades tänka var så kluvet. Å ena sidan, å andra sidan. Det fanns inte en tanke i hela huvudet som gick obehindrat från A till Ö, allting stoppades och splittrades i minst fem nya spår på vägen. Hon ville inte lämna honom, hon trodde inte att hon kunde förlåta. Hon ville så otroligt gärna få barn med honom, hon ville verkligen inte leva i en sån här enorm förtroendekris. Hon längtade som en tok efter honom, hon ville inte börja grina så fort hon hörde hans röst i telefonen.
Och vad kunde hjälpa fram ett beslut? Det var som att ingenting av allt det folk sa till henne hjälpte. Cissi hade en åsikt om vad hon skulle göra, hennes mamma en annan, Miriam en tredje, Stefan en fjärde, hennes pappa en femte. Ingen av dem kändes rätt. Hur tusan skulle hon kunna bestämma sig?! Vad gjorde att andra människor lyckats ta steget och bestämma sig i såna här situationer? Ett barn? Om hon var gravid, fortsättning tillsammans. Om det inte fanns något barn, avslutning. Var det rätt?
”Förlåt. Du har rätt. Jag ska tänka på det” sa Johan och hon såg förvirrat på honom ”på vaddå?”.
”Men jag tycker inte alls att du äter för mycket” fortsatte han. ”Och dessutom så vet du ju att killar uppskattar tjejer som inte bara sitter och petar i en liten sallad. Det är bra att äta ordentligt. Men jag ska lägga av med kommentarerna. Jag har råkat komma in i ett dåligt stim.”
”Mm?” Hon log lite oroligt mot honom.
Servtrisen kom lägligt ut med deras matbrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett skämtsamt frågande ögonkast. ”Förlåt, förlåt. Allvarligt. Det här var sista!”
Han ruskade på sig, började prata om något annat, och hon ansträngde sig för att hänga med nu och inte fortsätta älta. ”Patricia är tjugotre förresten. Fjorton år yngre än mig. Jag bara upplyser dig om det.”
”Jaha? För en del män skulle det vara rena högvinsten med en tjugotreårig flickvän. Speciellt om dom var lika snygga som Patricia. Hon ser ju ut som Fröken Sverige.”
”Men ändå. Skulle du vilja vara tillsammans med en.. tjugoårig kille?”
”Gud, nej!” frustade hon bestört. ”Tjugoåriga killar, det är ju som mina elever när dom tar studenten!”
Han härmade henne. ”Jaha?”

Det blev sent innan de var tillbaka efter att ha sölat sig igenom stan med ett stopp på en av uteserveringarna för att prata med någon medelålders man Johan kände, som ledde till att de också hamnade vid bordet med varsin Cola. När mannen gick satt de kvar och fortsatte prata. Hon hade absolut ingen brådska hem från det här, och han verkade inte heller vara i närheten att plocka fram en sko och syla på henne.
”Du, vill du prata mer om det? Det här med ditt bröllop och din sambo?” frågade han när de var på väg tillbaka till hans lägenhet. ”Vi har knappt sagt något om det och du måste ju vara rätt upprörd över allt?”
”Ja, joo, men... ”
”Jag menar, om det är något du går runt och tänker på hela tiden, så känn inte att du behöver hålla tyst bara för att... du vet? Jag fattar att allting är upp och ner för dig just nu.”
”Mmm...” Hon sög på svaret. ”Det är det ju verkligen. Fast det har varit så skönt att komma hit upp och få en paus ifrån det, på sätt och vis. I Stockholm så tänkte jag ju på det konstant, och allt var skitjobbigt. Men här så, på din fest, och nu, och ja, i princip varenda gång vi har träffats, så känns det som att jag är mer mig själv igen. Och det är så himla skönt, du fattar inte. Så tack, men nej tack. Iallafall för stunden.”
”Okej.” Johan såg uppmuntrande mot henne. ”Det låter ju väldigt bra. Säg till om du ändrar dig.”
”Abso.”
Hon sneglade på honom i ögonvrån när de gick vidare. Han märkte det och sneglade tillbaka, på ett odiskret sätt, och Stella skrattade till.
”Kommer du ihåg när vi lyckades tjata till oss att ni skulle spela basket med oss när vi var små?” frågade hon. ”Killarna mot tjejerna? Det var du och några av dina kompisar? Och ni var ju hundra gånger bättre än oss, och mycket starkare och längre, så ni bara lekte och fjantade er, och vi tyckte det var skitkul och blev mer och mer fnittriga och okoordinerade hela tiden och till slut kunde vi knappt stå upp? Det räckte med att ni låtsades peta på en så föll man ihop i en hög?”
Johan log. ”Ja, jag minns det! Det var jag och Henrik och Pelle. Per B från min klass. Det fanns en Per K också men han tränade inte basket.”
”Det är det jag menar med att jag känner mig som mig själv. Det känns som att jag ska trilla ihop i en exalterad fnitterhög varje gång vi ses. Och vi behöver inte ens fnittra. Om du undrar varför min enda plan är att hänga efter dig så länge jag får. Det är för att jag älskar den där känslan. Inget depp och ångest. Jag ville bara säga det.”
Han såg på henne, varmt, alldeles upplyst. ”Vilken otroligt fin sak att säga. Tack, Stella.”
”Tack så mycket själv.” Hon sträckte fram sin högerhand och han skakade den. ”Då är jag redo klockan tio och trettio imorgonbitti. Vi ses.”
”Vi ses, fnitterhög. Sov gott.”

Kap 8
Hon satt redan ute och väntade tjugo över tio när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon kunde inte hålla sig från att börja fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram höll hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Hur i allsin dar har du hunnit bli så här glad så här tidigt?” frågade han.
”Jag tänkte bara på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som hälsade med att röra vid hans arm. ”Jag fixade två bilgodisalternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, herregud, säg inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra. Till och med såna som jag kan ta sig land och rike runt.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugoen grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
”Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när senaste skivan kom på. ”Jag älskar den.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan. ”Roger that.”
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Gud vilket arbetat ställe” viskade Stella. ”Såna här jag får komplex av. Dom är som Ernst, va? Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och färgskalor och Gud vet allt.”
”Jag tror det är hans fru som har bestämt det mesta” viskade Johan tillbaka. ”Men det är lugnt, hon är på jobbet och du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum. Ett och ett halvt hem. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång, ranglig kille kring nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Daniel. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men den spinkiga, tunna sorten, av en ryggmärgsskada. Och sen en till några år yngre tonårskille, Erik, och sist av allt en tjej, Maja, elva tolv år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade fram Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen, du vet..”
Han vände sig mot henne. ”Är du med då?”
Stella skakade på huvudet. ”Senare kanske. Jag vill först se hur bra du är nuförtiden.”
Daniel och Erik skrockade hånfullt, och Johan försvarade sig ”ge er, ni vet ju att jag bara var snäll förra gången. Det är som när man spelar fia med en femåring, man låste låta barnen vinna.”
Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan när det inte kom tillräckligt stora applåder när han satte sina skott. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga!”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan, som nu såg enormt koncentrerad ut vid varje skott, och Erik på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.
”Vad tyckte du då?” frågade Daniel henne och nickade mot Johan. ”Skakigt, eller hur? Märks att han är på väg utför?”
”Jaaa... ” Stella såg också på honom, gjorde sig skeptisk och värderande. ”Men inte så illa för en fyrtioåring, va?”
”Aaouw!” Johan säckade ihop som om han fått ett slag i magen. ”Det blir bakluckan för dig hem, alltså, ingen diskussion. Du som verkade så snäll och vänlig?”
Hon log, drog upp honom. ”Jag är snäll och vänlig, och du var skitbra, Johan. Som en riktig tjugoåttaåring.”
Han sträckte ordentligt på sig, höll kvar Stellas händer på sina axlar. ”Tack. Kan vi hålla oss till det nu, sanningen? Hörde du vad hon sa, Daniel?”
”Jodå.” Daniel muttrade och skakade på huvudet. ”Rent pjoller.”

Dom åt på baksidan, en till veranda med massa grönt omkring. För barnen tog det tio minuter att äta och sen stack dom iväg, men hon, Johan och Tomas satt kvar. Han var kul som utlovat, och han påminde om Johan till sättet. Dom skämtade mycket, skrattade mycket. När Johan hade sagt att det var hans handikappmentor hade Stella trott att det skulle bli ett mer allvarligt samtal, kanske till och med några svalda tårar om svårigheter och jobbiga saker. Det var inte ens i närheten. Den deppigaste delen av samtalet var när Erik beklagade sig över att hans basketlag förlorat i finalen i senaste cupen dom var med på, trots att han själv satt personligt rekord i just den matchen.
Resten var bara vanligt odramatiskt prat. Kommande semestrar och hur går det på jobbet och sånt.
Erik kom tillbaka efter ett tag, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med fejkad Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med nu.”
”Jag? Men jag kan ju verkligen ingen basket!”
Han väntade tålmodigt ut henne tills hon gick med på det. ”Jaja. Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Johan nådde tio och Erik åtta hade hon två och en halv för att Erik till Johans spelade protesterande varit lite extra snäll mot henne. Men hon låg ändå odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”Klart lovande, Stella.” Johan drog henne närmare sig. ”Med lite mer träning så... Bra arm.”
”Aha.” Hennes bra arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axlar innan hon hann stoppa den. Hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden där innanför som var varm och lite fuktig. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, om det var med flit eller inte var svårt att säga, och stannade där. Hon kände den mot huden, stod kvar, drog sig inte undan en millimeter.
Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när Andra Män tar på mig.
Hon såg på honom och det var ingen fråga så hans grepp hårdnade men var fortfarande stilla och hon höll andan och det var inte så långt till behåkanten och i en sekund så var det ”herregud, vad händer nu?” och i den andra ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade på som ett tåg och sen sa Erik ”Johan!” och passade bollen och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades igen, drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt.
När hade hon vridit sig ur, om inte? När hade de kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han? Vem kunde man skylla på, om man ville skylla?
När Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen viftade hon odefinierbart inåt huset ”jag måste bara...”.
Det är okej, tänkte hon, inflydd till toaletten. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, det ska gå bra. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, en kort kort sekund, och nu är vi okej igen. Vi är på en bra vänner-nivå. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?
Tvätta ansiktet och spola händerna med kallvatten och pudra näsan och gå ut igen, lugn som en filbunke. Allt är okej.

Det blev en husvisning trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fin uppställning av ”personliga minnen från resor och möten” som det brukade kallas i tidningar och sen fina tomma ytor för mer luft. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade gärna runt, även in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modelliv. Tre fina barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, vackert hus. Ingenting saknades.
Då kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha samma saker, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något ganska likt... precis ett sånt här liv. Förlovning och ihopflyttande redan avklarat, bil inköpt, nästa steg grav-test och bröllop.
Skulle hon tvingas börja om med allt det nu? Och först klara av steg ett, hitta någon att genomföra det med, någon som kanske dessutom till råga på allt ville ha ett bonusbarn. Igår hade hon slängt ur sig på skoj att krogen och internetdejtingen eventuellt väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, aldrig läste en bok, aldrig sa något kul, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första taffliga mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.
Hon var fortfarande skithungrig hela tiden. Hon hade ringt Anna-Karin på morgonen, sagt att hon nog klarade att göra sitt test själv. När de kom hem häirfrån skulle hon in på Apoteket en snabbis innan hon tog en buss hem. Sen hade hon hela kvällen på sig. Att testa och ringa Markus. För vidare beslut.

Stella blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord, försökte samla ihop sig innan hon skulle barka helt överstyr. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Det såg ut som att Johan ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han var jättesnäll mot och kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
För tio år sedan. Tänk om de hade träffats och plockat upp varandra. Han hade bott i Stockholm då, nyligen börjat jobba. Hon hade pluggat i Uppsala men varit hemma mycket på helgerna och hela somrarna. De hade i teorin kunnat stöta ihop någonstans. På en strategiskt placerad mataffär.
Hon försökte föreställa sig honom för tio år sedan, hur han var och hur han såg ut. Det var inte speciellt svårt. Med eller utan ben var det enda frågetecknet. Hon hade lätt kunnat falla för honom då. I ett parallellt universum hade de kunnat sitta och pösa tillsammans i en överbelamrad trea i Vasastan med sina ett komma åtta barn, kolla sommarstugeuthyrningar på Blocket för att ungarna skulle få lite lantluft i åtminstone en vecka. Eller planera sin Toscana-rundresa, om de hade mer pengar. På kvällarna var de trötta och slitna, men hon skulle somna gott. Ingen panik, ingen ångest, ingen stress, ingen ovisshet, inga otroheter.

”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta iallafall.”
”Men shit! Så lite?!” Maja såg på henne som att hon var galen. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

När hon gick på toa igen hade mensen kommit. En liten liten fläck, men mens var det. Nu kände hon den precis också, den där speciella magkänslan.
Hon letade fram en binda i väskan. Ritsch, bort med förpackningen, klistra fast den i trosorna.
Sen satt hon kvar länge på toastolen.
”Vi får hoppas på ditt hår” hade Markus sagt den första oskyddade gången och dragit handen genom hennes tjocka man. ”Och dina söta söta öron. Och dina fina fina ögon.”
”Och dina sportgener. Och din längd. Det kanske kan ge en trevlig pension till oss.”
”Helt klart. Det räknar jag kallt med. Du vet ju att det finns golfset för treåringar nu?” Han log. ”Du drillar ungarna i offentligt talande så att dom vet hur dom ska göra när dom vinner pokaler och jag lägger upp träningsprogrammen. Vi kommer att bli ett riktigt team, Stell.”
Fast inget utökat team den här månaden heller.

Johan följde henne med blicken när hon kom ut på altanen, visade på platsen brevid honom där Daniel suttit förut att hon skulle slå sig ner där. Hon gjorde det. ”Allt okej?” böjde han sig fram och viskade. ”Du verkar lite..?”
Stella skakade avfärdande på huvudet, men han gav sig inte. ”Säkert? Vill du åka hem? Vi kan åka hem, Stella.” En hand på hennes axel och sättet han gjorde det på var så snällt och omtänksamt att hon fick titta bort för att inte tåra upp ögonen på nytt. Ville helst krypa in i den där famnen, men hon nöjde sig med att hålla fast hans hand nu. ”Nej, nej. Det är lugnt.”
”Okej. Säg bara till.”
Hon lutade sig bakåt och slappnade av, och hans arm låg kvar länge på ryggstödet.

De körde hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan petade till henne när hon suttit och tittat ut genom vindrutan ett tag. ”Hej där borta. Hur är det?”
Deppigt.
Ledset.
Tråkigt.
Ensamt.
Ovisst.
Fortsätt spåna.
Hon suckade.
”Inte så super. Jag blev avundsjuk där hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting dom hade. Det är klart att barnen är just så välartade och sportiga. Motsatsen till otrevliga värstingar som sitter framför sina datorer hela tiden. Och det är klart att huset är precis som en dröm. Och det är klart att han lyckas vara så kul och bra, precis som du sa, trots att han har varit med om någon hemsk olycka och blivit förlamad. Allt är bara så bra.” Hon fnös åt sig själv. ”Och säg ingenting, jag vet redan att jag låter som en bitter och patetisk människa nu. En loser.”
”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på det?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit suktat över deras snygga skinnsoffa.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade igen, tryckte händerna mot ögonen för att stoppa tårarna, förmanade sig själv, börja inte grina. Den här dagen hade börjat så bra, försök hålla ihop nu hela vägen hem utan något offentligt sammanbrott, jobba jobba jobba.
”Såg du inte spisen? Själv är jag mest sugen på den” sa han. ”Skit i barnen, det var ju uppenbart att dom var mutade. Och Erik är ju hemma från permis från fosterhemmet, berättade han inte det för dig? Och Tomas, han! Han är bara en stor fejk. Nej, fin tysk spiskvalité skulle jag ta om jag ska välja något från det där huset. Jawohl.”
Det lyckades. Hon kunde prestera ett litet smil.
”Får jag fråga dig en helt annan sak? Du behöver inte alls svara om du inte vill. Men jag vet inget om det. Hur hamnade du i rullstol?”
”Aha, den frågan.” Han gjorde en trött grimas. ”Den måste ju såklart komma, ja.” Det lät inte som att det var hans favoritämne, och Stella ångrade sig genast.
”Förlåt, glöm det. Du, hur är det.. vad skulle du göra imorgon sa du?”
”Till Sara och Micke. Och det var en bilolycka. Fastklämd. Båda benen. Hände rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev väldigt nytt.”
”Va? Alltså, bara fem år sen?”
”Fyra.”
”Fyra? Det är ju alldeles nyss. Jag trodde det var något som låg minst tio år bakåt.”
Han såg frågande på henne.
”Du känns så... som vanligt” försökte hon förklara. ”Du är ju som förut. Äldre och mognare och så givetvis, det är ju femton år sen, herregud, men ändå ganska likadan. Jag inbillade mig att det skulle ta en evighet att komma tillbaka till det om man råkade ut för något sånt. Att det påverkade en så mycket.”
Nu var det hans tur att fnysa. ”Det är väl klart som fan att det påverkar en mycket, ungefär allting, men vad är alternativen? Ta livet av sig, eller sitta hemma och lyfta sjukpension och bli fetare och bittrare för varje dag? Om man har varit frisk och icke-handikappad i trettiotvå år innan så är inget av det särskilt lockande.”
Stella rodnade över sin klumpiga förklaring. ”Ja ja, givetvis. Jag är inte så insatt i sånt här. Men vad? Du bara bestämde dig för att du skulle tusan inte bli inte bitter och fet och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log snett, men rösten var något vänligare igen. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var. Den är inte ens klar än, men...”
”Så hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ju ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, eventuellt, är i nu. Men det var ju ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick tio procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka och älta lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, sjuksköterskor, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en dag, sen två dagar i rad. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Han gjorde en sådär-rörelse med handen. ”För det mesta. Rätt så.”
”Jahapp. Där ser man.” Hon kliade sig eftertänksamt på örat. ”Du övertygade mig iallafall. Inte fet, inte bitter, inte deprimerad. Och det låter så enkelt när du förklarar det. Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
Han skakade på huvudet. ”Neeej. Det var inte så enkelt. Jag menade inte att jag skulle låta riktigt så klämkäck. Och jag har varit precis allt det, fet, bitter och deprimerad. Det är bara det att de flesta människor brukar få något jagat i blicken om man börjar tala om sin ångest, om man inte bara svarar ”bra” när folk frågar hur det är. Så jag brukar inte berätta hela den krassa verkligheten. Det kanske inte är så bra det heller egentligen, men.. mina ben är oftast nog mycket att smälta, så det känns lättast. Du fattar?”
”Ja.”
Hon fingrade på sin förlovningsring, höll upp handen framför sig. ”Fast tänk om man, eller nej, jag. Tänk om jag är övertygad om att det aldrig kommer att kännas hundra procent roligt och normalt, och lätt, igen? Alltså, riktigt övertygad?”
”Det är helt normalt, Stella” svarade han med mjukare röst. ”Och sen kommer ett annat läge med lite mindre övertygelse om det, och sen ett annat, och sen ett annat, och så rullar det på. Det gör faktiskt det. Det låter klyschigt, men ge det tid. Man glömmer inte alls bort det, men det börjar sakta men säkert kännas annorlunda. Kan jag, så kan du.” De körde om två fullastade husvagnsekipage på rad. På väg för att fira midsommar någonstans norrut. ”En månad sen du fick veta, va? Och du har redan kommit igång med det. Mina patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg.”
”Jaa.” Stella var tvungen att le. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”
Han körde hem henne. Inget behov av stopp i stan längre. Stängde av bilen. Hon gillade den gesten, ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon, på midsommar. Hon skulle till Anna-Karin, han till ett av paren från festen, Sara och Micke.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” försäkrade han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi kan höras på telefon då?”
En stunds osäkerhet och sen blev det en ytlig kram hej då, mest bara armar och inga kinder mot varandra, innan hon klev ur och stod kvar tills han kört iväg med en vink. Han luktade så gott, det hann hon känna iallafall.

Det låg ett vykort från Markus i brevlådan när hon kom hem. Han skrev för säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade efter att prata mer på riktigt och att han längtade efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här (det hade han gjort igår) också, och sist men inte minst önskade han en glad midsommar och hoppades att hon hade kul. Dubbelt upp av samma budskap alltså, så att hon ”förstod exakt hur glad han var”. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”. Inte ett ord om bröllopet. Han måste ha fattat den galoppen.
På förstubron stod en levererad blombukett. Från Markus den också. Rosa gerberor och gula rosor. Tur. Ett stort fång extralånga röda rosor hade kunnat hamna i sophinken som straff för irriterande beteende. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, glad midsommar, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en vas i köket och sen satt hon där och åt sin pasatsallad till middag och drack två stora glas vatten och såg på prakten. Det var första gången den här svängen han skickat blommor.

Efteråt middagen ringde hon upp honom. Sporrad av menshysterin, basketbarnen, Johans händer, blommorna, eller bröllopet. Det var dags.
Första stunden av samtalet gick åt till att han skulle smälta att det var hon som ringde. ”Jag kan inte fatta att det verkligen är du. Vet du hur glad jag blir för att det är du. Tänk att vi inte har pratat så här på... hur länge som helst” upprepade han i olika varianter i flera minuter.
”Det är jag. Smält det. Believe the hype” sa hon. ”Vad gör du?”
”Såg på teve. Tror jag. Tänk att det är du, Stella.”
Hon log åt hans ton, som att han skjutits iväg med katapult rätt upp i rymden, saftigt desorienterad men yr och lycklig. ”Ska vi avsluta och ringa upp igen om en stund? När du har vant dig?”
”Nej!” protesterade han förskräckt. ”Nej, lägg inte på! Jag är van nu. Vad gör du? Vad har du gjort idag?”
Vad har du gjort idag? Vilken högst normal, väntad och förutsägbar, fråga. Ändå blev det direkt kortslutning i hjärnan för henne. Hon hade inte tänkt ut hur hon skulle svara.
Svar ett : Jag trodde att jag skulle göra ett gravtest, men det visade sig att det inte behövdes. Fan också, eller hur, älskling? Jag hoppades, jag fattade det när jag fick mensen. Jag ville verkligen att det skulle vara något.
Svar två : Jag har varit med om något av en milstolpe. För första gången på fem år känt en Annan Mans händer på min kropp. Och jag gillade det. Oväntat mycket. Och det bara hände. Jag vet inte hur det hade kunnat sluta om inte den där bollen kommit farande. Kanske med en hand på bröstet, kanske med en hand på ändan. Men mest troligt med inget alls. Jag ville nog bara testa lite. Tror jag. Nu vet jag hur det är iallafall. Jag behöver inte testa igen.
”Gjort idag?” Stella bet sig i läppen. ”Jag har... mest tagit det lugnt. Legat och läst en bok. Det är fint väder här. Är det det hemma också?”
Svar tre : Jag har... mest tagit det lugnt.

Det hon var nöjd med efter samtalet var att hon inte varit i närheten av att börja grina i något skede av det. Inte av ilska och inte av något annat heller. Varken när han lyfte luren och sa ”Stella!” för att han sett på nummerpresentatören, när han blev så tagen att det var hon, eller när de sa hej då.
Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt om vad som skulle komma sen. Det hade blivit ett så praktiskt samtal när han skulle ”vänja sig”. För mycket fokus på om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle följa med dit. Och bröllopet? Det Stora Bröllopet? Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget?! Han fick säga vad han ville till Fredrik och Eva, hon kunde inte ge något besked nu. Markus höll med. Bröllopet fick vänta tills hon kom till Stockholm. Han höll med om det med. Sen verkade han inte riktigt veta vad han skulle prata om, och hon kom inte på något passande heller. Framtiden, dåtiden, nutiden, alla områden var ganska problematiska och svårmanövrerade.
Han frågade om han fick ringa henne också nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.
När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Speciellt efter idag. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från. En till inlaga som inte gav någon klarhet eller samlade ihop alla de där spridda tankarna.