Slut på kap 8 + nytt i 9:an

Mer småändringar i kap 9 här :

”Jag vill absolut ingenting” sa han direkt. ”Jag kan låtsas att jag har något viktigt ärende, men jag har inte det. Jag vet inte varför jag ringer. Jag råkade bara slå det här numret, jag kan inte förklara hur det gick till. Ska jag lägga på igen?”
”Nej! För allt i världen, lägg inte på.” Hon log. Åh hallå Johan Johan, sjöng det glatt så fort hon hörde att det var han. Det var något med hans röst. Det var otroligt svårt att inte slå om humör och bli lycklig av den. ”Det är dom här samtalen som ofta blir dom bästa. Dom så kallade kvinnliga telefonsamtalen. Ingen riktning, ingen specifik informationsefterfrågan, ingen agenda. Bara prata. Understiger aldrig nånsin tio minuter som känns som den absoluta max-längden på typiska manliga telefonsamtal.” Hon tog med sig telefonen till soffan, lade sig tillrätta.
”Kvinnliga, va? Längre än tio minuter? Ingen agenda?”
”Just det. Pallar du?”
”Jag lovar att göra mitt allra bästa.” Han fnissade. ”Hur gör jag?”
”Har du tagit tid? Bra. Följ bara efter mig nu.”

”Det märks att du är en driven pedagog” sa han efter tjugoåtta och en halv minut när de började avrunda. ”Jag tycker det här så kallade kvinnliga samtalet har flytit på väldigt bra.”
”Jag med!” kuttrade hon. ”Du får VG plus. Fin lyhördhet, intressanta ämnen, bra driv, beundransvärd artikulation.”
Han skrattade.
”Lova att du ringer nästa gång du inte vill någonting alls” fortsatte hon. ”Allvarligt, Johan. Ring.”
”På hedersord, Stella” mös han. ”Vet du att du låter rätt norrländsk när du säger ”allvarligt” så där?”
”Vet du att jag tillbringade en avsevärd del av mina sommarlov i Norrland när jag var liten? Hängde med kreti och pleti och plockade upp alla slags sociolekter och dialekter? Det kan ha något med saken att göra. Du som är ekonom kanske kan räkna på det?”
”Socio-vad?!” Han lät mycket imponerad. ”Swoosch! Där kom precis alla tvåhundraplus universitetspoäng i svenska flygande. Men jag ska räkna på det. Jag ringer imorgon och meddelar svaret, i en fin formel. Det blir i ett stenfokuserat tvåminuters manligt samtal. Du ska få lära dig precis allt jag kan om den varianten.”
”Tack!” skrattade hon. ”Det ser jag fram emot. Och du, jag ber om ursäkt att jag var så... gåpåig idag, du vet i bilen. Det är.. det är ju inte direkt så att du har pressat mig på massa personliga saker som om jag tänder på flintskalliga män eller något sånt, och ändå kunde jag inte hålla mig från att börja rota i din olycka. Det var dumt.”
”Äh. Det var dumt av mig att svara så snäsigt. Jag fattar att du frågade, jag skulle också ha frågat, för länge sen. Och jag borde vara van. Så, vi glömmer det?”
”Bra. Sov gott.”
”Stella, vänta! Vad sa du, om flintskalliga män?”
”Ha ha. Det får bli en annan gång.”
”När då? Det lät spännnade.”
”Men du är ju inte ens flintskallig? Sov gott, Johan, hej då.”
Hon pratade inte med katten för att hon av princip inte pratade med katterna om annat än att matskålen var fylld, men om hon gjort det hade hon kunnat säga nonchalant "vaddådå? man får väl bli glad om en vän ringer? och jag poängterar just vän-faktorn här? vem har förbjudit det?". Ingen.


Kap 9

”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag nog inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram om andra var med. Han måste vara totalt ensam i rummet. Han hade sagt att han var hos Fredrik och Eva, men det hördes inte ett enda ljud i bakgrunden. Stod han på toaletten och pratade? ”Jag ska inte pressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack igen för blommorna. Och igen för kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland och bröllopet när han egentligen bara blev så glad att hon ringt.
”Vad har du för dig idag då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte släppa fram tårarna. Igår hade det gått bra, idag kände hon sig på gränsen så fort hon vaknade och när han började prata var det nära att fördämningarna brast. Det var ingen bra dag idag. Ingen Kenta-dag. ”Ska du till Anna-Karin och Robban?”
”Mm. Vad blir det för er?”
”Jag vet inte. Vi ska grilla sen, några andra ska komma också. Elin och Henke, Jacob tror jag. Vanlig midsommar bara. Sill och nubbe, du vet. Jag går mest runt och längtar efter dig nu. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Det kändes så tomt utan hans händer, hans före Petra-händer, på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han ibland in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, smulan”, och somnade på en minut. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu. Vi hörs igen när du beställt biljett då?”
”Ja, det gör vi. Jag ringer. Hälsa till Eva och Fredrik.”
”Visst. Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automaktiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Var det det som var nästa steg? Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem, igen. Hon kunde se det framför sig. De skulle vara artiga och vänliga och försiktiga i bilen från Arlanda. Där hemma skulle han ha tokstädat hela lägenheten så att allt var skinande och blänkande. Alla tomburkar pantade, alla kylskåpsdörrar avtorkade från kladdiga fingeravtryck. Allt sånt extra. En blombukett på bordet, till henne. Och kanske lite antipasti och sånt han visste att hon gillade. En flaska vin. Och sen skulle de så småningom börja prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga, igen, och hon skulle lätta sitt hjärta och han med, och sen skulle de börja kramas, försiktigt, ovant, och sen mer och mer och hon visste hur hans kropp kändes mot hennes och att hon ju älskade den känslan, egentligen. Hon flyttade tillbaka in i sovrummet, i dubbelsängen. Och sen måste båda bli nöjda med snackandet och utredandet till slut och de skulle fortsätta tillsammans. Gå vidare. Dra ett streck. När skolan började så skulle allt det här bara vara ett obehagligt minne, och det de istället skulle minnas var det fina bröllopet och den romantiska smekmånadsresan. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj i sikte. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i dubbelsängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon helst inte föreställa sig hur hans varma, sköna händer smekt Petra, arbetat Petra

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv för nu skulle ingen hämta henne. Sen tunnelbana med alla väskor och flytta in igen hos mamma med sambon. Deras lilla trea på Gullmarsplan. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Sambon skulle säga ”hur var vädret då? mycket mygg, va?” för det var hans uppfattning om ”Norrland”. Och hennes mamma skulle se ledsen ut för hennes skull och göra kaffe och duka fram kexpaketen och klämma fram uppmuntrande leenden och säga ”men lilla Stella...” om hon inte kunde le tillbaka. Och i bakgrunden skulle det ligga där, arvet, som Inger säkert så gärna skulle vilja prata om, förorättad å Stellas vägnar igen. ”Karlar.” Hon ville inte höra det.
Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där och höra och se teven. Vandra Söder upp och ner. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. De som inte arbetade. Om de inte stuckit iväg på semester själva vill säga. Cissi, till exempel, skulle en vecka till Kreta med Anna. På fredag skulle de åka. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Ringa, boka luncher, boka fikan. Ses på allmänna platser. Försöka prata, jämka, bråka, diskutera, inte grina, inte grina, inte grina. Fortsätta tänka och analysera”dem-et” efter träffarna, komma på det bästa, inte tänka på Petra, inte alls fantisera om han och Petra på luncher och fikan och hotell. Allt detta inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan. Driva runt ännu lite mer i instängdhetspaniken som lätt uppstod. Den 30 juli skulle bara vara en vanlig lördag igen.

Fas två. Det var så många saker på hennes måste-lista för att gå in i fas två.
Måste åka tillbaka till Stockholm.
Måste flytta hem.
Måste lära sig att leva med.
Måste klara av när han tar på henne.
Måste kunna lyssna på vad han säger utan att.
Måste måste måste. Hon måste. Vad måste han?
Tokstäda lägenheten.
Hämta henne på Arlanda.
Förvarna om sent kvällsjobb minst två dagar innan som panikförebyggande åtgärd.

Hon gjorde en stor grekisk sallad att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen att någon skulle förse henne med Cosmopolitans i en strid ström var nog minimal. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban! Ta fram grillkolen!”
”Jag har laddat upp” sa Anna-Karin och tog fram en av två vita vinflaskor från kylskåpet. ”Hur känns det med mensen och det, du vet?”
”Sådär.” Stella vände sig om mot diskbänken för att skrubba potatisen. ”Både och liksom. Jag vet inte.”
”Det är bara att fortsätta försöka” sa Anna-Karin och strök henne över ryggen. ”Om det är det ni bestämmer er för. När åker du tillbaka?”
”Måndag kanske. Jag vet fan inte ens det. Det här himla bröllopet ligger som ett ok, allt jag tänker på nu är hur sent kan vi säga bort cateringen liksom? Om jag nu ska säga bort cateringen.”
Anna-Karin öppnade en av vinflaskorna och hällde upp rejält i varsitt glas åt dem. ”Men tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att ta ställning till, om det bara var du och Markus, vad skulle du göra då?”
Stella såg funderande på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk vin. ”Åh, gott! Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till, och sen skulle jag säga till Markus att vi skulle träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom.”
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen. ”Varför kan ni inte göra så? Varför måste allt bli så extra hysteriskt och svårt bara för att ni råkar ha det där datumet?”
”Kan vi det? Tror du inte folk blir sura? Jag vet minst fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter, och dom får ju inte tillbaka pengarna på dom.”
”Stella.”
”Jaja, jag vet, men kan vi det? Det skulle vara skönt att göra så, men.. Tänk om Markus tar det som ett nej? Fast jag skulle ju gärna vara kvar här lite till, jag trivs verkligen. Men.. hjälp..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”Ja! Fundera på det. Skål!”

När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så mer badrumsrenovering igen. Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade uttråkat på en oliv på sin tallrik. Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”. Stella suckade ohörbart. Hon saknade en Johan på andra sidan bordet, en som mimade ”okej?” och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi drar!” och han skulle direkt vara på.

”Har du jättetrist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod inne i köket och plockade ihop. ”Det här måste vara... inte så Stockholm, va? Och Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Mm, ja, det kan man säga. När ska vi komma in på väsentligheterna? Nobelpriset? Världsfreden? Allvarligt, hur mycket kan man säga om ett hotell på Cypern?!”
”Jag vet... ” Anna-Karin hällde upp mer vin åt dem och de svepte glasen skyldigt och snabbt, grimaserade båda två efter syran. ”Dom är lite... Men Robban ska ju jobba imorgon och det var inget läge för en röjarfest. ”
”Men det är ju inte ditt fel. Jag är bara glad att jag slapp sitta hemma och ha det ensamt. Och er är det alltid roligt att träffa. Och dessutom gav du mig en jättebra idé. Så.” En skvätt vin till i deras glas. ”Skål! Nu går vi ut och röjer fett.”

Hon passade på att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”jag e på en barnfest m tråkgäster, men jag o AK smygdricker vin o min greksallad var supergod, o det e ju fint väder så vi kan sitta ute. hur har du det? hoppas mkt mkt bättre! kram stella”.
Svar kom direkt. ”min fest är ok, men det är för få röda tjejer här o jag kan inte ens smygdricka vin för jag kör. du vet, kör min bil. så säg bara till om du vill bli räddad. jag är ju skyldig dig en sån. kram tillbaka.”
Hennes svar ”mkt snällt! tack tack. ska stanna lite till (jordgubbstårta!) men senare kanske. nu känns allt mkt bättre. vad hände m 2 min-samtalet? hörs, hej”.
Hans svar ”det kommer snart, håll ut. när som helst. ska bara slå alla i kubb först.”

Han ringde vid tio-tiden. Om man hade mätt hennes kropp med en värmekamera eller något sånt hade man kunnat se glädjekällor uppstå på alla möjliga ställen när det var hans röst i telefonen. Till och med avlägsna platser som armbågarna blev uppspelta.
Hon var redan i säkert förvar hemma på Björkskatan då, skjutsad av Robban, så hon fick tacka nej till bil-räddning.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det och hon blev ännu gladare. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna, lekarna. Hans fest vann. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. I bakgrunden högt prat och musik. En röjarfest.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål, du vet.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Jag tror det.” Hon började flina. ”Hur så?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens. Vi har ju inte ens pratat på telefon förrän nu.”
Glädjekällorna nådde knäskålarna.
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Den slog till vid sju när det kom ett par sms och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
Glädjekällorna nådde lillfingerspetsarna.
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
Glädjekällorna nära överhettning.
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Som vad då? Jag gör ingenting! Jag ligger bara här och är lite småberusad och låter vinet skvalpa runt i blodomloppet. Om du vill lämna din fest för att komma hit så säger jag bara kör. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd. Men det är inget tvång.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt.
”Vi bestämde att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Absolut! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes så småningom, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes som en rush ända ner i magen och upp igen, fick henne att generat titta ner i bordet och önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och slicka och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog henne runt midjan igen, och den här gången höll han lika hårt och inte bara stilla. Vandrade uppåt. Och hon.

Nej. Sluta. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Det här var för overkligt. Det här var som en annan människa, inte Stella Lundman, utan någon Stella utan vilja, utan förflutet, utan Markus, en Stella som uppenbarligen inte visste ett skit om vad hon höll på med. Hon måste sluta med det här.
Och ändå så är det precis det jag vill att han inte ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Kör. Jag vill veta. Mer. Kör. Om hur det känns. Kör.
När hon varken svarade eller tittade upp släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade själv hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer.
Hon reste sig och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honon just då. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla svettigt. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?”
”Jag vet var Henriksdal är” klippte han och Stella rodnade och slutade babbla.
Det tog så lång tid sen, för lång och besvärad tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta istär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker som ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är förlovad / jag vet inte vad jag ska säga / ska vi ses något mer efter det här? / stanna, snälla, åk inte, jag vill att du stannar”. Allt som kom ut var ”vi ses”.

Hej då-kramen kom när han åkt för länge sen, när teet var kallt och starkt, när hon skulle sova, när det var för sent och för varmt och när ingen egentligen borde tänka på så fel personer.