Småfix på midsommarfesten :

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban! Ta fram grillkolen!”
”Jag har laddat upp” sa hon och tog fram en av två vita vinflaskor från kylskåpet. ”Hur känns det med mensen och det, du vet?”
”Sådär.” Stella vände sig om mot diskbänken för att skrubba potatisen. ”Både och liksom. Jag vet inte.”
”Det är bara att fortsätta försöka” sa Anna-Karin och strök henne över ryggen. ”Om det är det ni bestämmer er för. När åker du tillbaka?”
”Måndag kanske. Jag vet fan inte ens det. Det här himla bröllopet ligger som ett ok, allt jag tänker på nu är hur sent kan vi säga bort cateringen liksom? Om jag nu ska säga bort cateringen.”
Anna-Karin öppnade en av vinflaskorna och hällde upp rejält i varsitt glas åt dem. ”Men tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att ta ställning till, om det bara var du och Markus, vad skulle du göra då?”
Stella såg funderande på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk vin. ”Åh, gott! Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till, och sen skulle jag säga till Markus att vi skulle träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom.”
Heureka! Anna-Karin mötte triumferande hennes blick och allt kändes svindlade enkelt. Bara för att man släppte det där datumet 30 juli och vad som skulle hända då.
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen. ”Varför kan ni inte göra så? Varför måste allt bli så extra hysteriskt och svårt bara för att ni råkar ha det där datumet?” propsade hon.
Stella gjorde en förskräckt min. ”Kan vi det? Tror du inte folk blir sura? Jag vet minst fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter, och dom får ju inte tillbaka pengarna på dom. Då kanske inte dom törs komma nästa gång om vi bestämmer oss för att gifta oss i november. Det känns så amerikansk teveserie att ställa in det så här sent, alla sitter och väntar och bruden bara omoget ”nej, det här går inte” fem minuter innan vigseln.”
”Stella. Tänk på det där favoritmantrat ”vad spelar det för roll om hundra år?”. Skit samma om dom har bokat sina flyg och inte kommer i november, ska du tvinga dig att kanske göra fel på grund av en biljett?! I värsta fall får dom väl ta en shoppingweekend. Det skulle jag inte ha något emot. Och vi kommer i november, det lovar jag.”
”Jaja, men kan vi verkligen göra så? Det skulle vara skönt, men.. Tänk om Markus tar det som ett nej! Fast jag skulle ju gärna vara kvar här lite till, jag trivs verkligen. Men.. hjälp..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”JA. Fundera på det. Skål! Och fixa potatisen nu.”

När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så mer badrumsrenovering igen. Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade uttråkat på en oliv på sin tallrik. Om inte ljudfonden varit så irriterande hade hon kunnat tänka på hur hon skulle lägga upp det här för Markus, men som det var nu så var det svårt att koncentrera sig på någon annan tanke än ”men kan du sluta prata snart, tråkiga människa!!”. Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt artiga pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”. Stella suckade ohörbart. Hon saknade en Johan på andra sidan bordet, en som mimade ”okej?” och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi drar!” och han skulle direkt vara på.