Kap 12-fix

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han höra av sig. Han måste det idag.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. Den sympati hon känt först för hela otrohetsskandalen verkade vara förbrukad. Efter att hon babblat på i en kvart hade hon frågat hur Stella hade det där uppe. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med att kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid tolv-tiden började den riktigt hängivna rastlösheten titta fram. Hon hade själv kunnat spruta iväg femton nya sms vid det laget, men hon lyckades besinna sig till noll tack vare totalt fokus på att hjälpa till med småkillarna vid matbordet. Hämta disktrasa och torka spill, ställa undan mjölken utom räckhåll, prata om hundar med Linus (han var rädd för såna och en stor schäfer gick förbi på gatan, tillsammans med en ägare i koppel), kappäta med Jesper så att han skulle få i sig de två tunna tomatskivorna som var hans obligatoriska minimala grönsaksranson.
Efteråt tog hon med en kaffekopp till datorn på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa ”JAAA! Vi kommer!!”-svar. Herregud. Ett av de senaste mejlen var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han.
Tack”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
Det här är inte jag som dumpar dig, Markus vännen, det är jag som skjuter upp ett bröllop.
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
Jaja. Nästa punkt?

Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummig eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till. ”Snipp snapp slut.” Hon vände sig upphetsat mot Anna-Karin. ”Kan du fatta att vi avbokar det?”
”Men känns det inte skönt?”
”Det känns helt fantastiskt!”
”Och.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Gör det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Men du!” kom hon förskräckt på. ”Jag glömde ju låta Markus korrläsa det!”
”Det glömde inte jag. Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Vem är nästa?”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen printade hon ut sidan med alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?!”
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för tio personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Cateringen med både telefon och mejl för att vara på säkra sidan.
Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Water, water, I need water.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
Stella suckade uppgivet och skakade på huvudet. ”Vad är det med er män? Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln. Hur svårt är det att fatta?”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan.”
”Jaaa... jag hoppas ju det.”
Mobilen hade legat fulladdad, påslagen och redo brevid datorn hela eftermiddagen men Johan hade fortfarande inte hört av sig.

Hon cyklade hem i lugnt tempo, stannade på en kiosk halvvägs och köpte en Cola för att fira. Trettiotre sockerbitar eller vad det nu var, som tog fem klunkar att svepa i sig. Härligt, tänkte hon och log mot mamman med två små döttrar som satt utanför kiosken och slickade och droppade glass i värmen.
När hon svängde in på gatan såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Som så lägligt hälsade på just nu? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log lite coolt och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Och då var det sån tur så det var precis fikatajm.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, och nu lät de som att de skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för dagen och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon, händerna som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt. Vad var chansen att han skulle komma dit personligen om han bara skulle säga att han kände sig utnyttjad och inte ville ses mer? Varför skulle han dessutom klä upp sig för ett sånt besök? Och verka så icke-avvisande? Varför skulle han vara så tillmötesgående med Gunilla och Tobbe? Varför skulle han bete sig som att han hade all tid i världen på sig, ville han inte helst bara klara av affärerna och dra vidare då? Han måste vara här av en helt annan anledning.
Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i samtalet utan drack vatten och iakttog och försökte bete sig lika coolt och avslappnat som han. Han nonchalerade henne inte alls, men det var svårt att tyda ansiktsuttrycket. Han såg glad ut, men han hade inte heller vänt sig mot henne med ett sånt där bländande överförtjust ”åh! Stella!”-leende som på videoaffären.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och dess rätta värde, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och äntligen kom ett ”åh! Stella!”-leende.

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt överdrivet mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den planen?”
”Mhm.” Hon log avvaktande, inte säker på om det var ett skämt eller inte.
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Allvarligt.” Och log åt sitt ordval. ”Jag förstår att du inte kan säga någonting och jag kan absolut inte kräva någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan, i all vänskaplighet liksom? Det är roligare än att inte ses. Och det känns så bortkastat att inte ses, nu när du är, eller hur? Jag skulle säkert börja köra runt varv på varv här på gatan eller något sånt. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan sitta på händerna. Hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Säkert?”
Han nickade. ”Hundra. Tror jag. Ja, säkert.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Jag hoppades att du skulle säga nånting sånt! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit ända hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem? Ses överdrivet mycket i all vänskaplighet?”
Han såg också glad och lättad ut, sträckte fram högerhanden för en formell skakning på det. ”Deal. Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh! Handla mat” sa Johan överdrivet entusiastiskt. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra, vet du det? Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli. ”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den jätteroliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Lättad mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi och känner Tornedalskänslan.”
”Eller så kan vi åka till metropolen Skellefteå och hälsa på Patricia och se om vi känner Västerbottenskänslan” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film, prata, ta det lugnt. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna och startade bilen. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”
Hon log. ”Okej, sockertopps-kille.”
Han höjde på ögonbrynen och hon slog förskräckt handen för munnen, sa barskt ”förlåt, förlåt. Jag menar givetvis herr Falkman.”