Ny teaser, kap 2

Kap 2 också med nytt. Jag är mycket mer nöjd! Issue 2, joråsåatt, den är med.
Känns mycket flow-igt just nu och jag skulle gärna sitta uppe i fyra timmar till och skriva. Men jag ska jobba imorrn, så godnatt.

Juni

Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, på viksängen i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett en sak : jag ska klippa mig kort. Nu.
Markus hade alltid varit emot kort hår på henne. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Skolavslutningsveckan, det var inte lätt. Det blev PUB-husets till slut. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Hon hade flyttat tillbaka hem efter en vecka hos sin mamma och två hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att hon var ett psykfall vid det laget och borde bli omyndigförklarad, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att hon saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att hon var ett skilsmässobarn och tyckte att man alltid alltid måste satsa på sin relation och jobba mycket hårt på försoning. Någon bra anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att börja blekna från det att hon klev över tröskeln och ställde ner kabinväskan på golvet och han, hennes blivande man, kom ut från köket och stod i dörröppningen och såg på henne och log försiktigt. Han ville ha hem henne, det hade han sagt från dag ett. Och hon ville verkligen försöka, det var ju precis det här som var att jobba på relationen. Men det var så svårt. Det var svårt att sitta och vara tysta och hövliga mot varandra vid middagsbordet, och det var svårt att inte låta förolämpningarna glida in i det vardagliga, och det var ännu svårare att säga god natt och sen lade hon sig på viksängen och han i dubbelsängen. Han ville byta, gentlemannamässigt, att hon skulle sova i riktiga sängen, men Stella viftade bort det. Det spelade faktiskt ingen roll om hon hade en mindre bekväm säng just nu. Det var inte den som gjorde att hon sov dåligt. De låg båda två i varsitt rum i lägenheten och var vakna. På morgnarna kändes huvudet som att hon varit ute och röj-festat.

På skolan dagen efter frisörbesöket var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Markus hade lagt huvudet på sned, gått runt henne, kisat med ögonen. Sagt ”men titta... jaha... det var ju kort”. Stella hade vänt på klacken och gått ut på en lång promenad. ”Det är bara att vänja dig, för det här är mitt nya jag. Och jag gillar det skarpt.”

Avslutningsdagen. När alla stolar var uppställda på alla bänkar för sommarens storstädning och alla elever lämnat bygganden och alla lärare samlat ihop sina blombuketter och chokladaskar och nöjt tänkt att imorgon är det dags för skrivbordsstädning, åkte de in till Mosebacke för avslutningsölen. Hon, Nisse, Lena, Johan, Henke, Sofia, Sofia B, Anna-Lena och Kerstin fortsatte till Akkurat när det började regna och man inte ville sitta ute längre. Hon, Nisse, Johan, Sofiorna och Kerstin stannade kvar till sist och drack ännu fler öl. Hon och Nisse delade på en taxi hem, han bodde åt samma håll som henne.

Hon fick koncentrera sig som tusan för att hitta nyckeln i väskan och sen få in den i nyckelhålet när hon kom hem. Och det förbannade ljuset i trapphuset, det slocknade ju hela tiden, man hann ingenting. Ytterdörren kom upp till slut och Stella snubblade in med buller och brak. Råkade trampa på sina egna fötter och föll ihop i en fnittrig hög i hallen. Markus kom yrvaket ut från sovrummet. ”Vad gör du? Är du full?”
”Ssssh!” fnittrade hon. ”Ssssh! Säg inte så. Jag är bara lite... berusad.” Hon började skratta. ”Ursäkta. Jag är nog lite full. Men bara lite. För du vet, jag jobbar ju imorgon. Som vanligt imorgon.” Gapskratt.
Han tog av henne väskan och skorna, spännde upp dem och ställde dem fint på skohyllan. Tog ett stadigt tag under armarna på henne, travade in med henne i badrummet, satte henne på toastolen, blötte en handduk och tvättade av henne i ansiktet, frågade om hon ville kissa, det ville hon ”schälvklart” pressade hon fram i en parodi på en full person som hon själv fann otroligt underhållande. Markus drog igen dörren utan att dra på läpparna. Sen, trava in i sovrummet, av med kläderna med hans hjälp, lägga sig i sängen. ”Åh guuud... det här var skönt. Så schönt” sa hon lyckligt. ”Åh vilka bra sängar vi har.”
”Ja, dom är inte illa, du. Sov gott, älskling.” Han lade täcket över henne och släckte sänglampan, tog med sitt eget täcke och kudde och började gå ut till viksängen i vardagsrummet.
Stella klappade på sidan om sig. ”Stanna. Sov här.”
”Va?”
”Markus. Älskling.” Ljuv röst. Hon klappade brevid sig igen. ”Sov här. Det är din säng. Du har betalat.. typ hela ju. Den här sängen är för bra för att vara sann. Den förtjänar att sovas i.”
”Jaja.” Han gick ut och släckte lamporna i lägenheten och sen kom han in igen och sträckte mycket försiktigt ut sig brevid Stella. Ytterst på sin sida. De nuddade inte i varandra med en enda kroppsdel.
Båda låg blickstilla och knäpptysta. Hon tittade upp i taket, såg inte alls mycket i mörkret, men det gick bättre än att blunda. Han låg bara tyst och andades. Jämna långsamma andetag. Markus var en sån med låg vilopuls. Badmintontränare och innebandyspelare. Han var i bra kondition. Nu arbetade den låga vilopulsen extra metodiskt lät det som till höger om henne.
”Vi jobbar på vår relation nu” tänkte hon. ”Det här är extra hårt jobb. OB-tillägg. Jag tar det gärna. Jag är en fighter. Jag ger inte upp så djävla lätt, jag.”
Det här var det närmsta de varit varandra på flera veckor.
I mörkret sträckte hon sen ut sin arm, klumpigt, och den landade på hans kropp, klumpigt, någonstans över hans arm och mage. ”Hej” sa hon.
Han svarade inte. Rörde inte på sig.
Hon försökte mer. ”Ge mig ett H, ge mig ett E, ge mig ett J!” Inget svar.
Hon sjöng några snuttar ur Prince-låtar. Han gillade Prince-låtar. ”My name is Stella. And I am funky.” Hon började fnittra igen. ”So funky. Stella funky.”
”Stella funky, kom igen nu” gav han till slut med sig, roat. ”Försök sova. Klockan är mycket.”
”Men jag vet inte om jag vill sova. Markus. Älskling. Vill du sova?”

Han väckte henne kvart i åtta morgonen efter med en stor kopp svart kaffe på sängkanten. Hon stönade äcklat och vände sig åt andra sidan. Munnen torr som en oblat, magen upp och ner i en motvillig kullerbytta, huvudet invärtes skadat.

När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en fika, som blivit fika och middag, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren och höra om viksängen var ledig igen, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut. Inte bara till vardagsrummet. Och den här gången skulle hon inte, hon upprepade, inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Hon måste tänka igenom det här, ”dem-et”, ordentligt.
Han började gråta. I kalsingar och t-shirt, han hade redan lagt sig när hon kom hem. Stigit upp och kommit och mött henne i hallen. De hade finkänsligt börjat ha kläder på sig när de sov också. Som att hon verkligen hälsade på, var en riktig gäst. Ännu en anledning att inte stanna kvar.
Precis som förra kvällen. Men nu var det ingen av dem som log i mörkret eller sträckte ut en hand och rörde vid en kind. Stella kunde inte se på honom utan att börja föreställa sig. Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit när hon tog i honom? Vad hade han sagt när det hände, första gången? Hur hade han tagit i henne? Hade han gjort massa nya grejer? Hade han kommit hem sen till Stella och legat med henne? Obekymrat tömt sig? Eller hade han sagt nej de gångerna om Stella velat ha sex? Skyllt på trötthet och huvudvärk?
Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på och inte börja gråta själv. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag har något att säga.”
”Men bröllopet då? Alla inbjudningar? Alla saker vi har fixat? Vad ska vi säga?”
Hon ryckte otåligt på axlarna. ”Vi behöver väl inte säga någonting än. Det har ju gått bra hittills. Och det är fortfarande så länge kvar. Vem vet hur det blir. Jag måste tänka på det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck. En sak hade hon åtminstone lärt sig.

Det var en vecka och tre dagar sen. Egentligen hade de fem dagar, en vecka till, att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Svaren som trillade in i mejlboxen och postboxen varje dag. ”JA vi kommer gärna!” Ringen på hennes finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Vart hon än gick kändes det som att det poppade upp en gubbe ur lådan och störde henne. Markus. Hon kunde inte vara kvar.

På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på bussen därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Gunilla, sin moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade hon och Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrbotten på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det här blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, och att det skulle bli fantastiskt roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt eget radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?