Teaser, issue 1 i kap 1

Det verkar vara same old same old, men åh nej, det finns nytt här. Issue 1 är inlagt, klar och tydlig!

Maj

Hon betalade och ställde sig vid en av siddiskarna för att kolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos hennes brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Så himla söt. Och så Stella själv, i snyggt färgat mörkbrunt hår med slingor i. Gud vilken förmögenhet det gått åt till att hålla uppe den frisyren, och länge hade hon haft det. Det hade känts som en lika storslagen investering som att börja pensionsspara när hon gått tillbaka till sin naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från henne och Markus nyårsresa till Gran Canaria det året. Hon fnissade när hon kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Hon kom ihåg att vitsen var att hon skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade och stänkte runt om så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen var den från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände hon igen. Sen kom ett kort på Markus, halvliggande, leende, barbröstad i en säng. Hon fick titta noga på det. Hon kände inte alls igen sängen, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade dom varit då? På ett hotell? Dom hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen. Hon fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas i en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Stella kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var hon som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom men han passade bra i den.
Det gjorde Petra också, och det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Stella speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. På en bild stående helnaken, generat skrattande som ”nej, lägg av, fota inte!”. Hon var smal, smalare än Stella, men hennes bröst var större och hängigare. ”Det är inte storleken, det är formen” som Markus brukade framhålla som sina bröstpreferenser. Petras bröst uppfyllde nog inte alla dem.
Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en undre halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Hon la ner högen. Tittade sig omkring. Allt var som vanligt i affären. Flera människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Mitten av maj. Hon var glad för att hon köpt ett par snygga träningsbrallor på rea innan hon gick hit för att hämta ut fotona. Det skulle bli en lugn helg, städa och tvätta och inte göra något speciellt. Jobba undan lite. Kanske se en bio imorgon, men det var bara kanske. Helt normalt. Allt helt normalt. Hon skulle träffa honom om en timme på Svejk. De skulle äta och ta en öl eller två och sen åka hem.
Om två och en halv månad skulle de gifta sig. Varmt välkomna till vigseln mellan Stella Lundman och Markus Wahlberg lördag den 30 juli. De hade skickat iväg alla inbjudningskorten i måndags. Därför var det en lugn helg som väntade nu. Lugnt firande och lugn helg.
Om någon bett henne beskriva hennes och Markus förhållande hade hon fram tills för fem minuter sedan sagt något i stil med ”vi har det bra. Det är klart, vi är ju inte sådär superförälskade hela tiden, men vem är det efter fem år? Vi har kul ihop, vi gillar att vara med varandra. Ja, vi bråkar såklart ibland och jag har säkert vissa saker för mig som han blir galen på, men vi har det faktiskt bra för det mesta. Det här äktenskapet kommer definitivt att hålla livet ut, det vet jag!” Om någon frågat henne vad chanserna var att Markus skulle vara otrogen hade hon stirrat in i kameran och sagt ”noll såklart!” med indignerad röst. Det var inte Markus stil, han var inte sån. Han hade aldrig någonsin blivit odrägligt full och börjat tafsa på andra på fester, han var inte flirtig, han var inte en som tjejer kom fram och slängde sig över, han var inte en som satt och spanade in andra tjejer. Han var inte den typen, punkt. Han kunde för Guds skull inte ens spontant prestera en lista med kvinnliga skådisar som han tyckte var snygga. Det var Stella som fick truga på honom olika alternativ.
”Cameron Diaz? Jessica Simpson? Jennifer Aniston?”
”Sådär, dom är väl sådär.”

”Kom igen nu.” Hon klappade sig själv på kinderna à la Stefan Holm för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var omöjligt. Markus. Och Petra. Hon hade ju träffat Petra ett par gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade hon alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna självständig styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Inte alls Markus typ om hon fått gissa. Inte alls samma stil som henne själv. Men nu hade tydligen Markus tyckt att Petra var hans typ och sen sagt åt Petra att följa med upp på rummet och nojsa lite, och hon hade inte protesterat. Han och Petra. Sex. Det kunde inte stämma. Det kändes inte som att det kunde stämma. I hjärtat. ”Invärtes”, hon och Miriam som brukade dra till med det ordet när de skulle understryka något extra mycket. Det kändes så fel invärtes.
Stella tog upp korten igen. Bläddrade igenom långsamt. Det var rätt. Invärtes också. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi eller en trött hjärna en fredag. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex. En affär. Jesus Kristus.
Hon bläddrade igenom en gång till. 2004-11-22. Förra året. November. Vanligt jobb, vanlig höst, vanlig november. Hon hade intet ont anande traskat runt mellan lägenheten och jobbet och mataffären och Eriksdalsbadet, och så hade han slunkit iväg på en konferens och haft fotosex med Petra! Helt djävla otroligt. Markus, hennes Markus, hade varit otrogen. Det var ju han som hade tryckt på att de borde bestämma dag för bröllopet. I februrari hade han lanserat den idéen. ”Nu måste vi göra det, Stell, nu är det dags.” Efter tre års förlovning. De hade först tänkt gifta sig inom ett år, men sen hade saker kommit emellan. Hans pappa hade fått en hjärtattack. Sen hade han dött. Inget läge att dra igång med en vigsel då. Allt hade blivit liggande. Tills i februari när Markus tog upp det igen. Så där hade de, Stella och Markus, tillbringat våren med att ränna runt och kolla lokaler och ringa om prisuppgifter och be om cateringsofferter. Och under tiden hade han knullat jobb-Petra.

Stella rafsade ihop fotona och trängde sig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa hon sammanbitet till killen som betjänat henne. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Hon höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är verkligen inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade på henne. ”Ja.. men...jaa?”
”Det är ju inte jag! Ni borde väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen förskräckt. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Hon bläddrade fram bilderna åt honom och det blev sakta helt tyst i affären allteftersom. ”Okej?! Inte jag, inte jag, fan inte jag! Jag är inte med på en enda bild här!” Alla andra stirrade på henne nu.
Killen såg hjälplöst på de andra biträdena men ingen av dem hoppade in eller sa något. En man, en annan kund, harklade sig lågt. Stella stampade ursinnigt i golvet.
”Det här är för djävligt, bara så ni vet! Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en helt värdelös djävla service!”

Hon fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa här i världen.

___________________________

Hon hade aldrig klarat av att gå ut på krogen och flirta och le och prata med tio olika killar och fixa fem telefonnummer och ha kul och vara glad och snygg och oemotståndlig. Oavsett ålder, berusningsnivå, vikt, kläder, hår, humör, PMS eller inte, desperation eller inte, det blev ändå totalt platt fall för henne. De kompisar hon gick ut med kunde lyckas med exakt allt det där, och hon stod brevid och var tyst och besvärad eller mumlade något tråkigt som ingen ville höra på och sen gick hon hem först av alla utan ett enda nytt nummer i fickan. Eller så råkade hon ut för alla tråkiga fyllon som bara ville prata med henne för att ingen annan svarade på deras tilltal. Krogen och Stella, de var inte ett.

Men det fanns en kväll som var ett undantag, hennes bal på slottet. Det var en blåsig och kall tisdag i början av april för fem år sen. Hon och Miriam och Sussi, de jobbade på samma skola då, hade bestämt sig för att gå och käka efter jobbet. Spontant, enkelt, roligt, hungrigt. De hamnade på Svejk. De fick sitta ute i bardelen för matsalen var full och i bordet brevid, det var ungefär tio centimeter mellan dem, satte sig två killar som var i deras ålder. Direkt de satte sig visste hon att killarna skulle börja prata med dem, och de gjorde det. För en gångs skull kände hon sig exakt så glad och snygg och oemotståndlig som hon alltid förbannat sig själv för att hon inte var. Hon började inte schizofrent luta sig förföriskt fram med otända cigaretter eller till synes omedvetet smeka sig själv över halsen och såna pinsamma saker, men hon sa de rätta sakerna och hon gav de rätta blickarna och det kändes som att allt flöt på utan minsta ansträngning. Det började med några lättsamma kommentarer mellan borden, som fortfarande var två bord, men när deras mat kom hade de blivit ett bord och killarna beställde in varsin schnitzel dom med.

Den ena av killarna var Markus. Vid första anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon, ett vanligt utseende. Ett utseende som man inte skulle vända sig om efter på gatan. Ett utseende som skulle kräva något mer.

Vid andra anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon som kikade och tjuvade in fler och fler pirriga blickar ju längre kvällen led, vackra händer som lekte förstrött med en tändsticka, en snygg mun som var bra på alla de rätta snabba replikerna och som kunde leverera dem mitt i prick och som fick henne att göra en tredje och fjärde och femte och sjätte anblick och vilja att det han sa skulle börja rikta sig speciellt till henne. Och det gjorde det. Mer och mer. Han var rolig på ett underfundigt, lite bokligt sätt. Det var oväntat, både han och den andra killen såg ut som banksnubbar i mörka, propra kostymer. Två typer man snarare kunde vänta sig lite mer bröl av. Sen fick hon veta att hans mamma var bibliotikarie och räddat honom från att fastna i fantasyträsket för tid och evighet.
När han gick på toaletten vände hon sig om och spanade efter när han skulle komma tillbaka.
Sussi höjde tyst ett frågande ögonbryn och Stella log till svar. Humor, allra helst underfundig och boklig, fick henne alltid på fall. Hon bestämde sig för det där och då. Alltid.

”Tänk att man kunde ha så här roligt på Svejk en vanlig tisdagkväll” sa hon när de stod ute på gatan och skulle gå hem åt olika håll. Miriam och Sussi och den andra killen Fredrik i en egen grupp, Stella och Markus två steg bort för sig själva. ”Vilken överraskning!”
”Vad säger du om att testköra Tranan?” sa han. ”Se hur kul det går att ha där en vanlig fredagkväll?”
”Åh, du menar lite som en krogpanel?” sa hon förtjust. ”Kul på krogen-panel. Den är jag gärna med i.”
Han log. ”Vi kan väl skissa på kriterierna på varsitt håll så ses vi och jämför anteckningarna.” Han drog fram sin mobil. ”Det är ju alltid viktigt att kunna nås när man startar såna här projekt, så...?”
Hon gav honom sitt nummer, avslutade med ett extra tydligt ”Stella Lundman” så att han säkert skulle komma ihåg vad hon hette.

Han sms:ade när hon satt på tunnelbanan hem. ”kriterie 1 : det måste definitivt finnas en stella lundman på plats. jag hoppas på fredag. tack för en mkt trevlig kväll.”

På fredag fick Tranan också högsta betyg.
På söndag gick Blå Porten och en klassisk promenad runt Djurgården samma generösa öde till mötes.
På måndag morgon drog hon in Miriam i kopieringsrummet och pep upphetsat ”åh, du anar aldrig!”.

________________________


Markus ringde kvart över sex. ”Hallå, kexet. Jag är här. Var står du och smular?”
”Hemma.” Stella rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma? Skulle vi inte fira?”
”Inte nu längre. Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det? Vad har hänt?”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Från din kamera. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade. Tur att vi inte hann gifta oss.” Knäpp. Hon stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar.
Den vanliga telefonen började ringa. Hon gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde hon ut den från balkongen. Den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan. Bye bye telefon.
Brallor. En extra påse för några par skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip. Målmedvetet. Hon scannade av lägenheten, var det något mer hon behövde nu? Den inramade London-bilden från förlovningsresan som hängde ovanför hallbyrån, hennes fina Alvar Aalto-vas som hon fått av honom i julklapp och som just nu var fylld med gula tulpaner, hans stora morgonrock som det bara var hon som använde, Earl Grey-teet i lösvikt han köpt åt henne när hon känt sig förkyld häromveckan, soffan där han slängt sig ner och kramat henne extra hårt och sagt ”jag älskar dig!” för någon kväll sen medan hon såg på teve och var mest koncentrerad på det och ssh-at honom.
Nej, inget av det skulle med.

Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Hennes mamma och nye sambo satt ute på balkongen när bilen körde in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg att det var hon som klev ur taxin. Hon kisade upp på dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Hennes mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud, Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta henne.
”Han var otrogen.” Stella släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton. Bildbevis.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Är det sant?! Är det verkligen sant? Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, jag håller med, visst är det ytterst förvånande?” Stella log ironiskt. ”Och inte ett enda litet ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde hon.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra i frenetiskt gå-tempo runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan idag”. Det var den veckan hennes snälla kollegor bjöd ut henne på middag, ”som en lugn mini-möhippa”. Hon fick äta massa gott och dricka gott vin och satt där och log och log och det kändes som att ansiktet skulle krackelera vilken sekund som helst. Ingen av dem visste vad som hänt. Sen fick hon två desserter för att hon alltid ville fika lite till och var en sån godisgris, och sen kunde hon inte hålla sig en sekund längre utan började gråta och de trodde att det var för att hon var glad eller rörd eller nervös något, och det blev lite besvärat och Stella klarade inte av att säga vad det egentligen var. Hon skämdes så mycket. Hon var en sån man var otrogen mot. Hon hade inte trott det, men hon var det. Hon kunde inte behålla sin man. Det var en avgrund att trilla ner i. Sen fick hon en till Cosmopolitan och då kunde hon bristfälligt samla ihop sig, och kvällen fortsatte bättre. Taxi hem igen till mamma och sambon, och somna full, allt snurrade fortfarande. Rejäl baksmälla dagen efter. Alla på jobbet log nöjt mot henne. Det var så det skulle vara efter en möhippa, även en mini-möhippa.