Paus och nytt smakprov

Vilken frustrerande dag full av dåligt skrivande och ändå alldeles för lite skrivande och för mycket... kexätande.
Jag måste ta en tänka-paus igen i det här chick lit-projektet. Jag har fallit i "gilla-fällan", jag gillar personerna för mycket och då blir dom för trevliga och därmed tråkiga. Jag skulle, bokstavligt, kunna skriva trettio sidor mysiga myspys-scener med dom. Det blir inget bra.
Måste läsa igenom hela igen, helst skriva ut det, och redigera och tänka ännu mer. Det här projektekt har gått ovanligt fort och lätt för att vara mig och nu känner jag mig lätt... matt... och...ovetande.
Så Johan och Stella pausar innan den stora dejten, och jag tänker.
Jag ska komma på nåt att fylla bloggen med så länge, för jag gillar ju den här bloggen så mycket!

Först så kommer ett smakprov på ett annat projekt. Det här kommer inte att dyka upp här i bits and pieces, förutom denna start. Det är en halvfärdig tonårsbok som jag haft liggande i ett två år och pulat med då och då. Vissa delar av den är bra, andra är sådär. Som helhet så vill jag försöka fixa till den och få den klar. Jag gillar det här startkapitlet väldigt mycket iallafall. Det kommer att förbli oförändrat väldigt länge till. Here goes :

Mitt sommarlov

1 Juli
”Blir det beachen eller?” Lars-Gunnar drog på sig väskan och sparkade till fotbollen som låg i vägen för hans moppe. Hans syrras. Hennes grejer var precis överallt. ”Man kunde tro det skulle vara tvärtom” sa alltid morsan när hon kom in i Lars-Gunnars rum som var exemplariskt och välstädat. Alla skyttepokaler snyggt uppradade (och ibland till och med dammade!) på hyllan, inga smutsiga kalsonger och strumpor i högar på golvet, sängen alltid bäddad. Han tyckte om att ha snyggt och ordnat omkring sig. Syrran tyckte om att leva i Jerusalems förstörelse.
Pelle flinade. ”Beachen, kolla på brudar, bada lite. Helt perfekt.”
Det var en stekhet dag. Klockan var bara halv elva men solen låg redan på rejält. När Lars-Gunnar satte sig på sadeln brände den genom brallorna och han var tvungen att lätta på baken för att inte skrika till. Genom köksfönstret såg han morsan vinka och vifta med en hundralapp. Hon hade bett honom sticka och handla innan han gjorde något annat, men han hade glömt bort det.
”Okej, nu åker vi!” sa han snabbt till Gunnar och Pelle, kickade igång moppen och drog på med rejäl gas. Han kunde föreställa sig morsans irriterade min, hennes ”men Lars-Gunnar!!” som ingen hörde i motorvrålet.
Dom hade kört upp på nya området, förbi Konsum-butiken, och Byavägen när dom kom fram till Jonssons åker.
Folkan var tom.
Han visste att den skulle vara det, men han kunde inte låta bli att hålla andan varenda gång den kom inom synhåll. Det var sex dagar sen vykortet hade kommit. Han hade inte hört något mer sen dess. Sex dagar.
Och en tom Folka. Som väntat.

En kort stund senare var dom framme. Det var fullt med bilar på skogsvägen som ledde ner till stranden. Dom som varit där tidigt hade fått de bästa platserna på den skuggiga sidan av vägen, och resten stod och stektes sakta i solen. Alla fönsterrutor var nervevade.
”Vi kör på vänstra sidan va?” gestikulerade Pelle med handen. Högra sidan var kiosken och det mer långgrunda för ungarna, vänstra var lite mer stenigt och en djupare brant, och dessutom med tillhörande hopptorn.
”Ja!” hojtade Lars-Gunnar tillbaka.
Dom parkerade och släntrade ner mot stranden. Strandljuden blev högre och högre ju närmre dom kom. Barn som skrek eller skrattade, föräldrar som frågade vilka som skulle ha saft nu då för då fick man sätta sig ner faktiskt, några ungdomar med en NRJ-radio, plaskande av vatten, en kvinna som doppade sig första gången och tjöt högt av det.
Dom tog av åt vänster och la ut sina handdukar, radade upp hjälmarna, ryggsäckarna, drog av sig skorna.
”Aaaaah” suckade Lars-Gunnar nöjt när han sjönk ner på sin plats. ”Det här är ju... ”
”Helt perfekt” instämde Pelle. ”Och sånt här väder ska det vara minst en vecka till, jag såg på teve imorse. Perfekt.”
”Jajaja, ska ni bara ligga här eller?? Vi är väl här för att bada!” Gunnar höll otåligt på att dra av sig alla kläder utom badshortsen och han gjorde det så snabbt att han fick hoppa runt handduken för att inte tappa balansen. ”Jag dör fan i den här hettan! Kommer ni?”
”Jag vill bara bli lite varmare först” sa Pelle och Gunnar fnös åt honom innan han spurtade ner i vattnet och fem sex sju steg ut dök ner under ytan. Sen kom han snabbt upp igen frustande och så ner en ny sväng, och sen lugnade han äntligen ner sig.
”Det är alldeles uuuunderbart!” vinkade han åt dom och lät som han försökte härma någon sommargäst.
”Kom ihåg att inte simma rätt ut nu, kära du!” hängde Lars-Gunnar på härmningen.
Till svar dök Gunnar under ytan igen och satte av rätt ut.
Pelle och Lars-Gunnar sa inget mer, dom la sig bara tillrätta i perfekt vinkel mot solen.

Till deras förvåning så kom Gunnar inte upp och skvätte vatten på dom som en blöt hund.
”Du, jag såg Mirja där borta” sa han istället och pekade mot kioskhållet.
”Hon är fortfarande i Stockholm.”
”Nej, hon är där borta.”
Lars-Gunnar öppnade skeptiskt ögonen och kisade mot Gunnar.
”Hon är i Stockholm.”
”Vaddå, fattar du trögt, hon är där borta.”
Lars-Gunnar satte sig upp, såg åt det hållet som Gunnar pekat.
”Jag känner ju faktiskt igen henne också” envisades Gunnar. ”Och hon är där borta. Gå och kolla själv. Röd bikini. Vid kiosken. Solbrillor på huvudet.”
”Tack, jag behöver inget signalement, jag vet hur min tjej ser ut.”
”Va?!” Det fick genast Pelle att bli intresserad. ”Tjej! Menar du det? Din tjej?! Du har ju alltid sagt ’nä nä det är inget vi är bara’ och nu så helt ’jag vet hur min tjej’, woah, Larsa, du måste... ”
Lars-Gunnar kom snabbt på fötter och skyndade iväg. Det snurrade runt flera alternativ i huvudet på honom. 1) Hon hade kommit hem sent igårkväll och inte velat ringa ifall alla hos honom sov och nu var det ju fortfarande hyfsat tidigt på morgonen, eller 2) hon var tvungen att följa med familjen och bada och umgås först innan hon fick sticka ut och träffa kompisar, det var ju en sak som hans mamma garanterat kunnat propsa på om han varit borta i nästan tre veckor. Eller 3) så var det så varmt att hon stannat till här innan hon gjorde något annat, varit tvungen att kyla av sig först. Eller 4) så var det inte hon utan Gunnar hade sett fel, men åh, han log för sig själv, hoppas hoppas det var hon.
Han behövde bara gå en tjugo-trettio meter så såg han en tjej i röd bikini med solbrillor på huvudet, och den tjejen var utan tvekan Mirja. På en storrutig filt satt hon och på den storrutiga filten satt också en annan person som solade sin finniga rygg, en smal tanig kille med fula, vita shorts. Mirja höll på att smörja in honom på axlarna. När Lars-Gunnar nästan var framme vid dom var hon precis färdig och killen sjönk ihop som en amöba på filten och sträckte ut armarna åt sidorna så att dom också skulle få maximalt med sol. En tatuering lyste på högra skuldran, en knuten knytnäve, ett märke han kom ihåg att hon berättat om.
Inga småsyskon eller föräldrar så långt ögat nådde.
Lars-Gunnar behövde inte säga något för Mirja fick syn på honom och hon spärrade upp ögonen en sekund och sen knep hon ihop och fick det där bestämda draget över munnen.
”Jaha” sa hon kort och det lät inte som om hon var det minsta glad att se honom. ”Jaha. Är du också här?”
”Jag? Är du här?!”
”Vi kom iförrgår. Det här är Sanne.”
Hon la sin hand på dom fula vita shortsen.
”Sanne, meet the locals. Lars-Gunnar. Vi går i samma klass.”
Sanne vände upp huvudet en pytte-aning, höjde handen en centimeter från marken.
”Tjena.”
The locals, vi går i samma klass. Lars-Gunnar stirrade på Mirjas hand på hans ända, hur den låg kvar där, alldeles öppet och hur ingen av dom gjorde något åt det. Han såg sökande på henne igen, ville få något mer tillbaka än ett surt ’jaha’.
”Har du badat än då?” sa hon i något vänligare ton. ”Det är skitvarmt.”
”Nej. Vi kom nyss.”
”Ha.” Hon klappade demonstrativt ömt Sanne på baken. ”Ska inte vi ta ett dopp snart?”
’Älskling’ var allt som fattades för att Lars-Gunnar skulle ha börjat spy precis där och då.
Sanne mumlade något oförståbart nerifrån filten. Det betydde förmodligen ’nej, jag måste sola min finniga rygg tre dagar först’ eller ’mina vita shorts är så djävla fula och genomskinliga att jag inte kan bada’.
”Jag hänger på” sa Lars-Gunnar snabbt. ”Kom.” Han sträckte ut sin hand mot Mirja och hon greppade den, nästan utan att tänka efter verkade det som för när hon väl var på fötter såg hon riktigt tveksam ut. ”Jo, nu badar vi” bestämde Lars-Gunnar och drog ner henne mot vattnet i ett hårt grepp.
”Ta det lugnt” fräste hon. ”Var inte så djälva sur!”
Vattnet var ljummet och varmt i början, alldeles underbart precis som Gunnar sagt. De vadade snabbt utåt.
”Men jag är inte sur” sa han lent. ”Jag har inte hunnit bli sur för jag fattar inte allt, du vet, jag är ju local, och snäll. Så jag är inte sur. Än.”
”Åh men lägg ner det där dummerjönsspelet!” Hon drog häftigt med armen och det stänkte rejält på honom.
”Lägg ner själv!” han stänkte argt tillbaka ännu mer. ”Vad håller du på med?! Vad är det där för loser du har släpat med från Stockholm? Är det stenkastaren? Och varför har du inte ringt till mig? Fan, Gunnar kommer och säger att han sett dig här och jag är som en idiot som inte vet något, jag bara ligger och väntar och väntar!”
”Lägg av med det då!” Mirja klev närmre och puttade till honom så hårt att han nästan tappade balansen. Två små ungar som lekte bredvid stannade upp och tittade nyfiket på dom.
”Du behöver inte veta något om mig och vad jag gör och var jag är” fortsatte hon. ”Vi går i samma klass, fattar du det, det är allt.”
”Är det? Är det!” Hans röst blev högre och skrikigare för varje ord han sa. ”Och Folkan och ... och ... ? Och breven, alla djälva vykort som du har skrivit? ’Snart kommer jag hem, då ska vi ses, längtar jättemycket, kram kram.’ Vet han om det, den där?” Lars-Gunnar nickade förbannat mot Sanne.
”NEJ. Men det spelar ingen roll. Kan du fatta att det är inget viktigt, att det bara var en lång djävla schizo fas, allting med att komma hit. Skyll dig själv. Jag har ju fan sagt det tusen gånger. Och nu ska jag ändå snart få flytta tillbaka till Stockholm så då slipper jag den här hålan och alla jobbiga typer som bor här och heter något med Gunnar och Aldrig Fattar Ett Skit.”
Lars-Gunnar kom av sig, stirrade stint på henne. ”Va?”
”JA-A! Jag får lämna Gårdsbro!” Mirja slog ut med armarna i en segergest. ”Alla blir skitnöjda! Bra, va?!”
Och avslutningen, ett sista enormt plask som sköljde över honom innan hon marscherade tillbaka upp på land.
Gunnar och Pelle såg tyst på när han rafsade ihop sina grejer och utan ett ord började gå därifrån, snabbt, måste hinna undan innan.
”Vi hörs sen. Jag kommer förbi” försökte Pelle och fick en spark ner i sanden så det skvätte flera meter till svar.