Nytt grepp : jag-person i chick lit

Jag prövar ett nytt grepp : jag-person! Är det bättre eller sämre?
Det finns en ny del i detta kap också, som vanligt markerat med rött.


Kap 1

Före
Jag betalade och ställde mig vid en av siddiskarna för att snabbkolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos min brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Så himla söt. Och så jag själv, i fint färgat brunt hår med slingor. Gud vilken förmögenhet det gått åt till att hålla uppe den frisyren, och länge hade jag haft det. Det var en ren investering när jag gick tillbaka till min naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från min och Markus nyårsresa till Gran Canaria. Jag fnissade när jag kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Jag kom ihåg att vitsen var att jag skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade runt om så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen var den från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände jag igen. Sen kom ett par kort på Markus, halvliggande, leende, barbröstad i en säng. Jag tittade noga på dem. Jag kände inte alls igen sängen, rummet, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade vi varit då? På ett hotell? Vi hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen, inget lov. Jag fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma okända rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas som en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Jag kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var jag som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom, men han passade bra i den. Det gjorde Petra också, och det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Jag speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. Ibland stående helnaken, generat skrattande som ”nej, lägg av, fota inte!”. 2004-11-22. Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en undre halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Jag la ner högen. Tittade mig omkring. Allt var som vanligt i affären. Flera människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Mitten av maj. Jag skulle träffa honom om en timme på Svejk. Jag var glad för att jag hittat ett par snygga träningsbrallor på rea innan jag gick hit för att hämta ut fotona.
”Kom igen nu.” Jag klappade mig själv på kinderna à la Stefan Holm för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var omöjligt. Markus. Och Petra. Jag hade ju träffat Petra flera gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade jag alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna självständig styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Inte alls Markus typ om jag fått gissa. Men nu hade tydligen Markus sagt åt Petra att följa med upp på rummet och nojsa lite, och hon hade inte protesterat.
Jag tog upp korten igen. Bläddrade igenom. Ja, det var rätt. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex. En affär.
Jag rafsade ihop allt, trängde mig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa jag sammabitet till killen som betjänat mig. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Jag höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är så inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade på mig. ”Ja.. men...”
”Då borde ni väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen, han började låta riktigt förskräckt. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Det blev helt tyst i affären och alla tittade på mig medan jag bläddrade fram bilderna. ”Inte jag, inte jag, inte jag! Jag är inte med på en enda djävla bild här!”
Killen såg hjälplöst på de andra biträdena men ingen av dem hoppade in och sa något. Jag stampade ursinnigt i golvet.
”Det här är för djävligt, bara så ni vet. Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en helt värdelös djävla service!”
Jag fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa här i världen.
_____________________________________________________

Jag har aldrig klarat av att gå ut på krogen och flirta och prata med tio olika killar och fixa fem telefonnummer och ha kul och vara glad och snygg och oemotståndlig. Oavsett ålder, berusningsnivå, vikt, kläder, hår, humör, PMS eller inte, desperation eller inte, det blir ändå totalt platt fall för mig. De kompisar jag går ut med kan lyckas med exakt allt det där, och jag står brevid och är tyst och besvärad eller mumlar något som ingen hör och sen går jag hem först av alla utan ett enda nytt samtal. Eller så råkar jag ut för alla tråkiga fyllon som bara vill prata med mig för att ingen annan svarar på deras tilltal. Krogen och jag, vi är inte ett.
Men det finns en kväll som är mitt undantag, min bal på slottet, och det var en blåsig och kall tisdag i början av april för fem år sen. Jag och två kollegor, Miriam och Sussi, hade bestämt oss för att gå och käka efter jobbet. Spontant, enkelt, roligt, hungrigt. Vi hamnade på Svejk. Vi fick sitta ute i bardelen för matsalen var full och i bordet brevid, det var ungefär tio centimeter mellan oss, satt två killar som var i vår ålder. Direkt vi satte oss visste jag att de skulle börja prata med oss, och de gjorde det. För en gångs skull kände jag mig exakt så glad och snygg och oemotståndlig som jag alltid förbannat mig själv för att jag inte var. Jag började inte schizofrent luta mig förföriskt fram med otända cigaretter eller till synes omedvetet smeka mig själv över halsen och såna pinsamma saker, men jag sa de rätta sakerna och jag gav de rätta blickarna och det kändes som att allt flöt på utan minsta ansträngning. Det började med några lättsamma kommentarer mellan borden, som fortfarande var två bord, men när vår mat kom hade vi blivit ett bord och killarna beställde in varsin schnitzel dom med.
Den ena av killarna var Markus. Vid första anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon, ett vanligt utseende. Ett utseende som man inte skulle vända sig om efter på gatan. Ett utseende som skulle kräva något mer.
Vid andra anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon som kikade och tjuvade in fler och fler pirriga blickar ju längre kvällen led, vackra händer som lekte förstrött med en tändsticka, en snygg mun som var bra på alla de rätta snabba replikerna och som kunde leverera dem mitt i prick och som fick mig att göra en tredje och fjärde och femte och sjätte anblick och vilja att det han sa skulle börja rikta sig speciellt till mig. Och det gjorde det.
När han gick på toaletten vände jag mig om och spanade efter när han skulle komma tillbaka.

”Tänk att man kunde ha så här roligt på Svejk en vanlig tisdagkväll” sa jag när vi stod ute på gatan och skulle gå åt olika håll. Miriam och Sussi och den andra killen Fredrik i en egen grupp, jag och Markus två steg bort för oss själva. ”Det hade jag aldrig trott.”
”Vad säger du om att testköra Tranan?” sa han. ”Se hur kul det går att ha där en vanlig fredagkväll?”
”Åh, du menar lite som en krogpanel?” sa jag förtjust. ”Kul på krogen-panel. Den är jag gärna med i.”
Han log. ”Vi kan väl skissa på riterierna på varsitt håll så ses vi och jämför anteckningarna.” Han drog fram sin mobil. ”Det är ju alltid viktigt att kunna nås när man startar såna här projekt, så...?”
Jag gav honom mitt nummer, avslutade med ett extra tydligt ”Stella Westman” så att han säkert skulle komma ihåg vad jag hette.

Han sms:ade när jag satt på tunnelbanan hem. ”kriterie 1 : det måste definitivt finnas en stella westman på plats. jag hoppas starkt på fredag. tack för en mkt trevlig kväll.”

På fredag fick Tranan också högsta betyg.
På söndag gick Blå Porten och en klassisk promenad runt Djurgården samma generösa öde till mötes.
På måndag morgon drog jag in Miriam i kopieringsrummet och pep upphetsat ”åh, du anar aldrig!”.
______________________________________________

Markus ringde kvart över sex. ”Hallå, kexet. Jag är här nu. Var står du och smular?”
”Hemma.” Jag rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma?”
”Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det? Vad har hänt?!”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade.” Knäpp. Jag stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar.
Den vanliga telefonen började ringa. Jag gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde jag ut den från balkongen. Jag stod kvar och såg på hur den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan. Bye bye telefon.
Brallor. En extra påse med skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip. Målmedvetet. Scannade av lägenheten, var det något mer jag behövde nu? Den inramade London-bilden från förlovningsresan som hängde ovanför hallbyrån, min fina Alvar Aalto-vas som jag fått av honom i julklapp och som just nu var fylld med gula tulpaner, hans stora morgonrock som det bara var jag som använde, Earl Grey-teet i lösvikt han köpt åt mig när jag var förkyld häromveckan, soffan där han kramat mig extra hårt för någon kväll sen och sagt ”älskar dig älskar dig älskar dig” medan jag såg på teve och var mest koncentrerad på det.
Nej, inget av det skulle med.
Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Min mamma och hennes nye sambo satt ute på balkongen när bilen körde in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg vem som klev ur taxin. Jag kisade upp mot dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud, Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta mig.
”Han var otrogen.” Jag släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, jag håller med, visst är det ytterst förvånande?” Jag log ironiskt. ”Och inte ett enda litet ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde jag.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra i frenetiskt gå-tempo runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan”.
__________________________________________________________

Mitt hår var nästan för kort. Jag hajade fortfarande till när jag såg mig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade jag motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, vi bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Jag kände mig helt slut när vi lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i mitt eget vardagsrum, hade jag vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Jag hade flyttat tillbaka efter en vecka hos mamma och två på viksäng hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att jag var ett psykfall vid det laget och borde bli omyndigförklarad, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att jag saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att man måste satsa på sin relation och jobba på försoning. Någon anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att försvinna från det att jag klev över tröskeln. Jag kunde inte bo där med honom. Jag försökte i några nätter, men sen, efter boxercise-passet så gick det inte att förneka längre. Jag kunde inte se på honom utan att börja föreställa mig. Vad hade han sagt? Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit? Hur hade han tagit i henne? Hade han kommit hem sen till mig och legat med mig? Obekymrat?
Han sa massa saker till mig, och jag tittade på hans mun och såg kyssbilden. Han råkade nudda i mig när jag stod vid kylskåpet och han skulle förbi, och jag hoppade automatiskt till. Han kunde inte röra i mig. Han fick inte. Jag mådde fysiskt illa av det.
Det var omöjligt.

Markus hade alltid varit emot kort hår på mig. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Jag hade på försök tidigare visat några kort från när jag var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om mitt fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd mig men bla bla bla.
Den dagen, jag slutade tidigt på skolan, åkte jag in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade jag frågat den unga tjejen som skulle klippa mig. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte jag. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick jag ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När jag kom hem den kvällen, sent för att jag ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med mig på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade jag för Markus att jag skulle flytta ut, och inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Han började gråta, igen. Just då klarade jag av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa jag sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Jag gick till sovrummet och började slänga ner kläder i min stora ryggsäck. En sak hade jag åtminstone lärt sig.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det jag visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men jag klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om vi skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på mitt finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Jag kunde inte vara kvar.
På dag två smög jag till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att jag stått och lipat på toan innan. Jag berättade kortfattat vad som hänt. Han gav mig en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge oss tid att reda ut saker och ting. Så fick jag gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Jag sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När jag kom ”hem” till Cissi ringde jag Gunilla, min moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade jag och Stefan spenderat minst två tre veckor hos våra kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som mig, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Vår mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. Vi bodde i lägenhet i en tråkig Stockholmsförort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för oss att få vara uppe i Norrbotten på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när jag ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om jag faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Jag blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som mig och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt eget radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade jag.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och jag började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?