Tillägg till 14

Kap 14, extra extra

Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Deppig musik i P2. Brel. Piaf.
Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket dom kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång.
Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!”
”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!”
”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatist!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta på sin kant.
På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka.
Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska.
Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På din kompis kompis fest, minns du?”
”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på det ens!”
Det hade varit en fest hos en kompis kompis för dem båda. Hon hade börjat prata med honom, han hade till slut bett om hennes nummer innan han och hans kompis drog vidare. Hon hade trott att det mest var för att vara artig, men han hade ringt efter tre dagar. De hade gått ut och ätit. Asiatiskt. Sen igen och igen. Efter tre veckor blev de tillsammans. Det var den tjugoandra april, ett datum som var cirklat med ett rött hjärta i hennes kalender.
”Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?”
”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet, höll ett tal som fick dem båda två att bli alldeles gråtiga och avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta.
”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!”
Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade.
Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.