Fortsättning på kap 12

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den strategin?”
”Mhm.” Hon log. ”Fiffigt värre, du. Men jag kan gå med på den, ja.”
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Vi vet ju båda, och du kan inte säga någonting och jag får inte säga någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan? Det spelar ingen roll om du skriker åt mig och tjafsar och håller på, jag tycker ändå det är roligare att ses än att inte ses. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Och hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Vet du att jag hoppades hela tiden att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag blev så himla glad! Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem?”
”Vad som helst.” Han såg också glad och lättad ut. ”Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh. Handla mat” sa Johan imponerat. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra. Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli.”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den roliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Uppsluppen mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt? Nu när du är här på semester?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi. Känns inte det typiskt turist i Norrbotten?”
”Eller så kan vi åka till Skellefteå och hälsa på Patricia” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”


Gunilla satt i köket och läste tidningen när Stella kom hem vid tiotiden nästa kväll.
”Har ni haft roligt?”
”Ja.” Stella hällde upp vatten i en panna, satte på spisen. ”Mycket.”
”Bra!” Gunilla fortsatte bläddra förstrött.
Stella skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Tänk om det är för bra?”
”Du menar att det bara får vara halvbra?”
”Nej. Men. Jag kommer på mig själv hela tiden med att sitta där och ha det så "himla bra," och då känner jag mig direkt så osolidarisk. Mot Markus, och mot Johan också, på ett annat sätt. Jag kom ju inte alls hit för att hamna i någon slags... romans. Och nu känns det som att jag faktiskt måste tvinga mig själv att åka hem på kvällen, trots att vi tillbringat precis hela dagen ihop. Alltså, vi har ju inte gjort något sånt, men. Ändå. Du fattar? Så ska det ju inte vara!”
”Är inte det bra då? Du glömmer bort att vara ledsen? Så länge du har lagt korten på bordet. Johan vet om Markus och vad som har hänt?”
”Jaja, självklart.”
”Men då så, hjärtat.” Det var ingen tvekan hos Gunilla. ”Ta vara på det här. Jag tycker ju Johan verkar vara så... ” Hon avslutade inte meningen men av tonfallet och minen att döma var det inte svårt för Stella att lista ut vad som kunde fyllas i. Snäll, bra, snygg, ovanlig, fantastisk, en pärla, ett kap, en drömprins, ett klipp, mr Right. Välj och vraka.
”Han är det.” Stella suckade och drog händerna genom håret, masserade pannan. ”Men herregud, tänk om allt det här bara beror på att jag är sinnesförvirrad just nu? Jag älskar ju Markus, jag hade aldrig låtit en sån här sak hända om inte han.”
”Men nu gjorde han det och du är här och det har hänt. Och du verkar inte så särskilt sinnesförvirrad i mina ögon. Fortsätt med det. Om du vill ha mitt råd.” Gunilla vek ihop tidningen, log åt henne. ”Du har ju haft tur, Stella.”

Hon hade inte ens tagit med sig mobilen imorse när hon åkte in och tre sms kom upp direkt hon slog på den. Ett från Markus, den vanliga stilen, och två från Cissi. Sent från igårkväll och så idag på förmiddagen. ”Hallå pangbruden! vi måste ju ses innan vi drar till kreta på fred. medis idag, 6-ish? mat bio drinkar prat, vad du vill, jag bjuder. kram!”.
Stella skrev svar. ”sorry toppsnäckan. kvar i lule en vecka till. glad o lite förvirrad. skulle behöva både drinkar o prat just nu, oj oj, men... vi ses efter kreta. love u. jag ringer. kram.”

Hon låg vaken en bra stund efteråt. Det borde kännas jobbigare. Helt utlyft ur sitt vanliga liv. Ett gästrum, en moster och morbror, inga gamla vänner, inga gamla favoritställen att besöka, inga gamla favoritaktiviteter att göra, samma gamla kläder dag ut och dag in, ingen dator, ingen mejl, knappt några telefonsamtal. Nog för att det var en av de saker hon gillade med sig själv, att hon hade lätt för att känna sig hemma på ett nytt ställe. När hon pluggat i Växjö och Uppsala, när hon flyttat till nya områden i Stockholm. Hon kände sig jämt hemma nästan på en gång. Men det här var ju bara en flyktsemester. Och ändå började det kännas mer och mer som rena drömsemestern.