Nytt tillägg 9:an, sista tillägget!

Åkej åkej, jag vet vad jag sa i förra, men det här är sista förvirrande "tillägg mitt i ett kapitel-posten". Jag kom nämligen på att jag glömt midsommar tidigare. Rätt stor helg... Särskilt om man är ensam. Nu finns den med. Grannfest hos Anna-Karin.
(Nästa steg blir att jag funderar på om och när Stella lider av PMS som var en av Elins teorier.)

Det här är slutet av kap 9.


Hon gjorde en stor grekisk sallad för att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli ett knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen att någon skulle förse henne med Cosmopolitans i en strid ström var nog minimal. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban!! Ta fram grillkolen!”
När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten. Guuuuud så trist den där Jessica var. Barn, hus, barn, barn, hus, man. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Inte en enda fråga till någon annan. Irriterande som tusan. Folk som fick prata och prata, fick väluppfostrade frågor, och sen aldrig brydde sig om att återgälda gesten. Bara kanske höra lite kort vad de andra personerna runt bordet hade för semesterdrömmar? Skulle man kunna sträcka sig till det? Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det.
”Har du trist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod inne i köket och plockade ihop. ”Det här måste vara... inte så Stockholm, va? Och Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Mm, ja, det kan man säga.”
”Jag vet... ” Anna-Karin hällde upp mer vin åt dem och de svepte glasen skyldigt och för snabbt, grimaserade båda två. ”Dom är lite... Men Robban ska ju jobba imorgon och det var inget läge för en röjarfest. ”
”Men det är ju inte ditt fel! Jag är bara glad att jag slapp sitta hemma och ha det ensamt. Och er är det alltid roligt att träffa. Så.” En skvätt vin till. ”Skål. Nu går vi ut och röjer fett!”

Hon passade på att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”jag e på en barnfest m tråkgäster, men jag o AK smygdricker vin o min greksallad var supergod, o det e ju fint väder så vi kan sitta ute. hur har du det? hoppas bättre! kram stella”.
Svar kom direkt. ”min fest är ok, men det är för få röda tjejer här o jag kan inte ens smygdricka vin för jag kör. du vet, kör den bilen. så säg bara till om du vill bli räddad. kram tillbaka.”
Hennes svar ”mkt snällt! måste stanna lite till (jordgubbstårta!) men senare kanske. nu känns allt mkt bättre, tur att du alltid får mig på så himla bra humör! hörs, hej”.

Han ringde vid nio-tiden. Då var hon redan i säkert förvar hemma på Björkskatan igen, skjutsad av Robban.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. I bakgrunden prat och musik. En röjarfest.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Ja, säkert.” Hon började flina. ”Vad vill du? Egentligen?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens.”
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Det slog till vid sju när det kom ett par sms och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Det går perfekt bra. Om du vill lämna din fest för att komma hit så säger jag absolut inte nej. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon Petra förknippad med de här händerna.
”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Det är jag absolut med på! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen, fick henne att generat titta ner i bordet. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
När hon inte svarade släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Johan....” Hon tog tag i hans hand igen. ”Vad ska jag säga? Du vet hur läget är, du vet varför jag är här.”
”Jag vet” höll han med. ”Jag vet. Jag ska inte.. hålla på.”
Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det.
Hon rynkade pannan. ”Helt själviskt så hoppas jag ändå att du ska vilja träffa mig. Även fast jag inte kan. Svara, så.”
Han nickade med ett halvleende. ”Det betyder alltså att jag inte ska berätta om min hemliga plan riktigt än. Men... det får vara okej. Vi tar det så här. Sämre kan man ju ha det, eller hur?”
”Verkligen.” Hon kysste ovansidan av hans hand. ”Mycket mycket sämre.Tack.”
Han såg lätt tveksam ut. ”En sak bara, Stella. Just det där är lätt att misstolka, så... ”
”Håll inte på?” gissade hon.