Justering kap 15 UPPDAT

Justering kap 15 - mer otrohet

”Ni två kanske? Han kommer hit och han beter sig som en äkta äkta man, och du verkar inte ha så hemskt mycket emot det?”
Det gjorde han. Uppmärksamhet, förbipasserade smekningar i ryggslutet, blickar, delat värdskap, lite handhållan här och där, biffgrillning och vinpåtrugare. Allt satt som en smäck. Markus Wahlberg, poster boy för Äkta Man. Han hade sakta men säkert motat in sitt område igen. När de möttes på Kallax hade de båda varit reserverade och lite spända, precis som hon förutspått. Det hade varit skönt att ha Gunilla och Torbjörn med som distraktioner under middagen den kvällen. Dom hade uppträtt som proffsvärdar från första sekunden och fast dom egentligen bara träffat Markus lite grann förut och inte direkt kände honom, uppträdde dom som att han varit efterlängtad i veckor.
Markus hade sett annorlunda ut, eller så hade Stella glömt små detaljer i hans utseende. Att munnen krökte sig si, att han rörde ögonbrynen så. På sätt och vis var det som att se en ny Markus. Dom hade hälsat med en försiktig kram på flygplatsen, och han hade lagt handen på hennes mage och dom hade lett och kuttrat lite över det, men sen hade dom dragit sig ifrån varandra. Det var blygt i början. Precis som hon förväntat sig. Efter middagen hade dom gått upp på övervåningen, han skulle sova i Peters rum vägg i vägg med hennes. Dom hade satt sig mitt emot varandra i fåtöljerna som stod i allrummet utanför och hon hade tänkt att nu kommer det, nu blir det allvar. Nu säger han snart att jag verkar konstig, förutom magen, och vad är det som har hänt? Men det gjorde han inte. Lite bröllopsprat, och sen var det ämnet färdigt. Markus förde snabbt in dom på vanliga saker, helt odramatiskt prat. Till och med roligt och skämtsamt efter ett tag. Det kändes för första gången på evigheter som att dom var ett normalt par igen. På sätt och vis var det skönt, fast allt det som måste sägas låg fortfarande och gnagde i bakhuvudet hela tiden. Stella visste bara inte hur hon skulle börja, hur hon skulle kunna ta upp det. Markus var så glad att vara där, det var tydligt för alla. Han var redan så glad för bebisen fast hon tyckte att de skulle vara mer ”milt återhållsamma” tills läkarbesök och allt sånt officiellt var avklarat. När han satt där mittemot henne med sitt leende och pratade om ditt och datt, och hela han utstrålade lycka över att dom var tillsammans, han var hos henne, hur skulle man då börja? Harkla sig, räkna till tre och sen ”du måste lyssna nu, det är en kille här som..”. Stella kunde inte. Dom hade gått och lagt sig första kvällen utan att en enda stavelse om någons otrohet blivit yppad. Jag får ta det imorgon, hade hon tänkt när hon låg i A-Ks rum med Markus på andra sidan väggen. Jag gör det imorgon.

Fredagen hade förlöpt på exakt samma sätt. När Markus väl vaknade, någon timme senare än dem, och stod nere i köket och gulligt sömnigt och långsamt ordnade sina smörgåsar, kunde hon absolut inte säga något. När de var och sprang på Ormberget, nej. När Anna-Karin och småkillarna kom och fikade, absolut inte. Hela dagen var fylld av fina icke-berättar-tillfällen. Markus misstänkte aldrig någonting. Han kramade henne och Stella svarade svalt, och han tog väl för givet att det var med tanke på honom så han släppte henne utan att pressa. Hon var lättirriterad och fräsig, och han var bara mild och lugn och tänkte kanske ”hon är ju gravid”. Det verkade finnas en rimlig förklaring till allt för Markus. Han höjde inte ett ögonbryn, han ifrågasatte inte en enda sak hos henne. Allt var frid och fröjd. Han var hos henne. Fas två.
”Det är fortfarande att tänka efter och känna sig för utan stress som gäller” sa Stella.
”Vet han om det?”
”Oh ja.” Stella var klar så A-K avlöste henne. ”Kommer du ihåg att jag sa att han skulle sätta sig på nästa plan om han fick veta att jag var gravid? Där har du det. Rätt och slätt. Enkel matematik.”
”Men varför ville du ha hit honom, nu? Du skulle ju ändå hem om två dagar.”
”Det är en månad sen vi sågs. En hel månad.”

”Jag är inte en sån här människa” hade gått på repeat i hennes huvud när hon gick upp till sig efter Anna-Karins middag, efter tevesoffan och Gunillas knä och illamåendet. ”Jag vägrar. Jag ljuger inte, vänstrar inte och slösar inte bort människor. Det är inte jag.”
Markus hade, som vanligt, blivit väldigt glad när hon ringde. När hon presenterade det positiva grav-testet hade han blivit ännu gladare. När hon dämpade och sa ”men det här betyder inte att det är, vi måste prata, massor, försöka lösa..” hade han föreslagit att han skulle komma upp nu, direkt, till henne, så kunde de börja.
Hon visste inte om hon skulle känna sig lättad eller som en fuskare efteråt.
Till slut befann de sig på bokhandeln med Johan bakom Markus i kön och Stella hade fortfarande inte varit i närheten av ”jo, du måste lyssna nu, det är en kille här som..”.

Anna-Karin såg noga på henne. ”Kommer du ihåg när du sa att jag var lika dålig som dig på att ljuga? Är det något annat som har hänt?”
Stella viftade bort det. ”Ser du inte att vi måste gå vidare till fas två?”
”Vad är fas två?”

-------- UPPDAT--- slutet av kap 15

”Är du nöjd med kvällen?” frågade Markus när han stod och diskade vin och likörglas och Stella satt och höll honom sällskap vid köksbordet.
Jesper och Linus hade hunnit somna i varsin soffa och klockan blivit efter elva innan middagen var över. Vartenda grillspett hade gått åt, isvinet gjort succé och minsta lilla äppelpajsmula var uppslickad. Present-vandringsboken hade Torbjörn redan tagit med in i sovrummet för att läsa i innan han somnade. A-K hade kramat henne och beordrat henne att komma tillbaka nästa sommar, börja skola in bebisen direkt på Luleå-sommarlov, och Stella hade lovat att göra det.
”Ja” svarade hon lågt. Markus såg på henne över axeln och hon gick upp och lutade sig mot hans rygg, kopplade ihop händerna på hans mage. Hela dagen efter trippen till stan och bokhandeln hade hennes humör blivit värre och värre. När de kom till mataffären och råkade hamna i en liten diskussion om grillspett eller biffar till middagen, han tyckte biffar och det gjorde inte hon, hade hon varit på vippen att börja störtgrina. Markus blev ganska förskräckt och älgade snabbt iväg efter en nygräddad och varm bulle från butiksbageriet som han tryckte i henne på plats och sen lät han henne utan diskussion få igenom precis alla sina önskemål på resten av inköpslistan. Det hade bara gjort att störtgrinandet låg ännu närmare, så när de kom hem hade han milt föreslagit att hon kanske borde vila lite. Sen hade han fortsatt i samma extra hänsynsfulla stil och tålmodigt parerat alla hennes vresiga utbrott under matlagandet. ”Stress”. Hon hade kunnat föreslå vad som helst och han skulle bara ha nickat entusiastiskt åt henne och sagt ”jättebra idé, det fixar jag!”. Stella muttrade och torkade tårarna som hängde i ögonfransarna mer eller mindre permanent och kände sig omväxlande skyldig, omväxlande i sin fulla rätt som gravid och/eller det första otrohetsoffret. ”Det här är ditt fel, allt är fan ditt fel, att jag mår som skit nu och att Johan blev så bortslösad och att du är så..!” Men ju snällare Markus blev, ju mer skyldig kände hon sig. Ett panikartat Johan-erkännande kom närmare och närmare för varje minut tills Gunilla trädde in i köket med något slags sjätte sinne och beordrade att få hjälpa till. Hennes närvaro dämpade allting och Stella lyckades hejda bekännelserna.
Markus åååh-ade mjukt nu när hon kramade om honom medan han fortsatte diska glasen. Stella borrade in näsan i hans skjorta. ”Vad tyckte du?” frågade hon med bävan i rösten och han svarade ”jättebra” utan att behöva någon betänketid. ”Jag gillar allihop, och du och A-K är ju så... Inte lika, men ändå lika, på något vis. Nog olika för att ni inte ska bli irriterade på varandra, utan bara irritera oss andra med era interna gamla skämt och fnittrande.”
Stella log lite mot hans rygg. ”På ett sätt känns det som att inget har hänt eller förändrats sen vi fyllde femton. Men det har det ju.” Hon höll om honom ännu hårdare. ”Du var så snäll idag, trots att jag var så...”
”Lite trött kanske?” föreslog han vänligt.
”Ganska skitjobbig kanske?” avgjorde hon.
Markus vände sig så att dom stod mot varandra. ”Du får vara hur skitjobbig du vill” sa han. ”Det gör inget. Jag kan utan problem ta hundra skitjobbiga dagar till, Stell.”
Åh Gud. Kunde han inte vara lite mer sur, tvär och anklagande, mer ”kan du skärpa dig nu och sluta vara så djäkla sur och jobbig hela tiden?”. Bli less och fräsa tillbaka, bara någon gång? Hon log blekt. ”Ja?”
”Och du, jag vet att vi har massor att prata om och ta tag i. Massor av saker att lösa” sa han och strök henne över kinden. ”Men jag är ändå så glad att vi är på samma plats nu, inte sitter i varsin ände av landet och skickar sms.” Han kramade henne. ”Jag fortsätter kolla på jobb och det lossnar säkert efter semestrarna. Framåt augusti, september så blir det mer fart igen. Och så tycker jag vi kan fundera på att gå till en sån familjerådgivare eller vad de heter. Du vet, någon att prata med, få professionell hjälp att reda ut allt. Det blir bättre för oss tror jag, långsiktigt.”
Stella svalde.
”Jag menar alltså inte för bröllopet nu, det spelar ingen roll när eller om det blir av, utan för oss” fortsatte han. ”Eller vad tycker du?”
”Bra” mumlade hon. ”Jättebra.”
Hon kände hans mage sjunka upp och ner när han andades, och hur hans händer var varma på hennes rygg. Han var lite fuktig i pannan och på överläppen av att ha fejat runt i köket och framför grillen hela kvällen. Han strök henne upp och ner över ryggen.
”Det är så skönt att vara här med dig igen” sa han ömt och såg på henne. ”Att du vet det. Jag har verkligen saknat dig. Och att vara tillsammans, göra saker ihop. Vanliga saker. Gå och handla mat och allt sånt där man aldrig tänker på speciellt mycket annars, eller att du ligger på soffan och läser och jag kan gå förbi och..”
”Markus” avbröt hon häftigt. Ett sånt ord till från honom och hon skulle inte palla en sekund längre.
Han tystnade och såg frågande på henne. Stella harklade sig.
”Minns du idag på bokaffären?”
”Ja?” Hans händer runt midjan, ögonen på henne, samma leende som sen i torsdags, mjukt och snällt och så kärleksfullt.
Ett två och tre. Börja!
”Han som stod efter dig i kön? Ganska... kort?”
Hon kunde inte nu. Inte just efter han sagt de här sakerna. Inte just innan de skulle lägga sig, efter en lång och jobbig dag. Imorgon, tänkte hon, imorgon måste jag. ”Jag är ganska trött” fegade hon sen in i hans skjorta.
Markus släppte greppet om henne. ”Åh, men gå upp och lägg dig. Jag fixar det sista här. Gå och sov, älskling.”

Han tittade in i hennes rum efter han kommit upp och borstat tänderna. Hon låg i sängen och läste. Iallafall såg det ut så eftersom hon höll i en bok, rätt väg, och hade sänglampan tänd.
”Vilken tid ska vi stiga upp imorgon?” frågade han. ”För planet?”
”Halv nio ungefär? Vi behöver inte åka dit så långt före.”
Han tryckte in det på sin mobil. ”Sov gott, Stella.” Ett till litet leende och sen gick han in på sitt rum. Drog inte igen dörren efter sig, samma som tidigare kvällar. Hon hörde att han tog av sig kläderna och hängde upp dem på skrivbordsstolen, hur sängen lät när han lade sig i den, hur han andades när han sträckte på sig. Och sen några ”få till en bra sovställning”-ljud, och sen tyst och lugnt.
Stella lade bort sin bok, släckte lampan.