Mer fys-träning

Nu har jag printat ut hela och läst i pappersform och insett : mer fysiskt!
Det här är efter det stora samtalet på boulekvällen :

Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot axeln. ”Vi sitter bara så här ett tag.”

Det gick bra först. Tysta. Stilla. Sen makade han sig till en annan ställning, hon drog ner hans arm lite, ändrade placeringen av sin, och sen var det någon som och en annan som. Det blev mindre bara sitta, fortsatt tyst, men inte alls stilla, mer andetag, hårdare. Ska jag säga något, borde jag säga något, tänkte hon men det var så lätt att hålla mun och inte låtsas om någonting och fortsätta ha de där sköna händerna och armarna runt sig, på sig, och få dra in hans doft ännu mer.
Först när han började kyssa hennes hals fick hon fram ”nej, stopp, vi kan inte göra det här”.
”Varför inte? Blir du förvandlad till en groda?” viskade han lekfullt och kysste igen och igen. Bra kyssar. För bra kyssar. Stella drog sig tvärt undan. ”Johan, sluta. Jag kan inte.”
Han slutade.
”Förlåt” sa hon lågt. ”Det är för tidigt bara. Inte på det här sättet. Inte än.”
Han lät händerna falla ner på soffan. ”Inte än? Men senare?”
Det kändes genast kallt och tomt utan dem.
”Kanske. Jag vet inte.” Hon ville stryka honom över kinden, låta fingret följa konturen av hans läppar, böja sig fram och smaka, göra ögonen mindre allvarliga, men det enda hon gjorde var att knäppa ihop sina händer i knäet. ”Kanske.”
”Jaha.” Han log sitt halvsneda skeptiska leende. ”Där gav du mig verkligen något att hoppas på.”
Hon reste sig. ”Jag går nu.”

”Är det här... Ses vi mer?” frågade hon när hon stod i hallen, redo att åka.
”Jag måste tänka på saken. Vi kan väl tänka på saken. Cykla försiktigt.”
Hon stannade nervöst i dörren. ”Johan, allvarligt, är det här sista gången?”
”Nej, jag tror inte det. Men jag vet inte.” Han rullade bakåt, vände om. ”Jag ringer sen, god natt.”
Hon fick gå.