11, 12, 13 - fixat

Snabb-repetition.

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket och gråtit lite. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen älskade att baka och jämt hade bröd i frysen. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.”
Mer teve en stund.
”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det stämmer väl.” Stella nickade. ”För utomstående iallafall.”
Ännu mer teve.
”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bättre spår, så du kan väl fortsätta på det? Göra sånt som du mår bra av.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag måste sluta prata nu” sa hon. ”Vifårhörassenareiveckan, okej hej då.”

”jag vill visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag byter jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. men nu vet jag ditt sätt. jag förstår det också. du är välkommen hem, när det passar dig. sov gott älskade älskling.”
”men tänk om jag aldrig kan det, trots allt?” skrev hon tillbaka. ”tänk om jag aldrig blir säker igen? jag vill bli det, men det går ju inte att bara lägga en order. köp. uppskattar jobb-byt-försöket ändå. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte sluta tänka på. ledsen. kram o gonatt.”
Direkt svar från honom ”vi kommer att lösa det, tro på det, jag gör vad som helst. kram kram kram kram kram.”

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Nu när Markus sa att de skulle lösa det, så var det fortfarande bara femtio procent av henne som kunde ställa sig bakom.
Hon sträckte sig efter mobilen i mörkret. Displayen lös på 23:41.
”hej Johan” textade hon. ”sover du? tänker du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? jag bokade biljett t söndag iaf. hej o kram, du din sockertopp.”

Dagens plus : han sms:ade åtminstone inte tillbaka och sa att han inte ville träffa henne.

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han höra av sig. Han måste det.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med att kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid tolv-tiden började den riktigt hängivna rastlösheten titta fram. Hon hade själv kunnat spruta iväg femton nya sms vid det laget, men hon lyckades besinna sig till noll.

Det blev Omberget för löprunda och avstressning istället på eftermiddagen. Två bra varv, 5.4:an och 2.7:an. Kändes som att det flöt på som för en riktig löpare, och på 2.7:an fick hon rygg på en ung tjej som höll ett hyfsat tempo och då ville hon inte vara sämre och släppa. Hon hade kunnat göra Rocky-hopp av glädje när de gick i mål, Stella bara femton meter bakom tjejen.
När hon kom tillbaka såg hon just en sån bil, i just en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log lite coolt och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Var du på Ormberget? Gick det bra?”
”Skitbra. Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.”
Rusade upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, schampo, tvätta tvätta, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dra med fingrarna för en frisyr, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre mycket uppmärksamma ansikten, alla vända mot henne.
”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något...?” Hon kände på håret, kollade diskret att gylfen var uppdragen.
”Inte alls” sa Johan. ”Allt är helt perfekt.”
Gunilla log och Stella rodnade.
”Visst är det en god kaka? Ta mer” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella fortsatte rodna. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade uppskattande efter första biten.
Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade och Stella lyssnade rätt ointresserat på banksnack om fasta lån och smarta placeringsråd. Vad var chansen att han skulle komma dit personligen om han bara skulle säga att han kände sig utnyttjad och inte ville ses mer? Varför skulle han dessutom klä upp sig för ett sånt besök? Varför skulle han vara så tillmötesgående med Gunilla och Tobbe? Varför skulle han bete sig som att han hade all tid i världen på sig, ville han inte helst bara klara av affärerna och dra vidare då?
Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i det samtalet utan drack vatten och iakttog och försökte bete sig lika coolt som han. Han nonchalerade henne inte alls, men det var svårt att tyda ansiktsuttrycket. Han såg inte det minsta sur och sammanbiten ut, men han vände sig inte till henne heller med ett sånt där bländande överförtjust ”åh! Stella!”-leende. Han såg mest proffsigt artig och vänlig ut. Som att de satt på banken allihop och skulle lägga upp ett lån och han skulle guida dem igenom alla svårigheter, tryggt och säkert och tålmodigt, oavsett hur dumma frågor de ställde.
Det tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om det, var det Lauras Italien-liv. Johan måste ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Stretchade benen och hälsenorna lite. Satte sig igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och äntligen kom ett ”åh! Stella!”-leende.

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt överdrivet mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den planen?”
”Mhm.” Hon log avvaktande, inte säker på om det var ett skämt eller inte.
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Allvarligt.” Och log åt sitt ordval. ”Jag vet att du inte kan säga någonting och jag kan absolut inte kräva någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan, i all vänskaplighet liksom? Det är roligare än att inte ses. Och det känns så bortkastat att inte ses, nu när du är, eller hur? Jag skulle säkert börja köra runt här på gatorna eller något sånt pinsamt. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Säkert?”
Han nickade. ”Hundra. Tror jag. Ja, säkert.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Jag hoppades att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit ända hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem? Ses överdrivet mycket i all vänskaplighet?”
Han såg också glad och lättad ut, sträckte fram högerhanden för en formell skakning på det. ”Deal. Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh! Handla mat” sa Johan spelat entusiastiskt. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra. Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli. ”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den jätteroliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Lättad mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi och känner Tornedalskänslan.”
”Eller så kan vi åka till metropolen Skellefteå och hälsa på Patricia och se om vi känner Västerbottenskänslan” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film, prata. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna och startade bilen. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”
Hon log. ”Okej, sockertopps-kille.”
Han höjde på ögonbrynen och hon slog förskräckt handen för munnen, sa barskt ”förlåt, förlåt. Jag menar givetvis herr Falkman.”

Kap 13

”Jag är helt slut. Helt. Slut.” Stella kollapsade i hans soffa. ”Du fattar inte hur slut jag är.”
Johan fyllde en vattenflaska och kom ut med den till henne. ”Tufft pass?”
”Gud. Lina var liksom... The Terminator. Jag brukar aldrig bli darrig i benen av bara fyrtiofem minuters spinning, men nu. Och sen där bodypumpen. Jag kunde, seriöst, knappt tvätta håret efter för att jag inte orkade få upp armarna så högt. Jag kommer definitivt inte att kunna det imorgon.” Hon drack upp vattnet i stora giriga klunkar, kastade tillbaka flaskan åt honom. ”Mer, please, keep it coming.”
”Är du hungrig också?”
”Skojar du.”
”Vill du fortfarande ”gå ut och promenera genom stan och välja någon trevlig restaurang” som du föreslog förut?”
Stella stönade till svar och han skrattade. ”Pasta här då?”
”Vad som helst som innebär att jag inte behöver flytta mig en meter. Jag kan äta havregrynsgröt om det kniper.”

”En film?” frågade han när de käkat klart. Han hade till och med serverat pastan och ett glas vin åt henne i vardagsrummet, så hon hade bokstavligt inte behövt flytta sig ens en centimeter. ”Lockar det damen?”
”Så länge det är video och du hyr den i såna fall.” Hon sträckte lojt ut sina trötta ben och viftade med fötterna, kurade ihop sig igen. ”Jag tänker röra på mig om två timmar kanske.”
”Okej, någon särskild du vill se?” Han rullade ut i hallen, tog plånboken som låg på byrån.
”Men hallå, vänta.. ” Stella vinkade matt. ”Johan, ska verkligen du gå, och jag ligga här?”
”Just det.” Han vinkade tillbaka. ”Så länge du inte klagar på filmen. Drick mer vin och vila du.”

Han kom tillbaka med massa godis, läsk och en rom-com som det var svårt att tro att han helhjärtat velat se.
”Vilken fantastisk service” spann hon förtjust när hon fått godispåsen placerad mitt på magen. ”Påminn mig om att tacka Lina.”
Han skrattade till. ”Ja, precis, va.”
Hon log och petade på honom med foten.

Nästa gång hon vaknade var teven avstängd och han höll på att lägga ut en filt över henne.
”Oj. Somnade jag?” frågade hon dumt.
”Njaa” log han mjukt. ”Vi kan väl säga att du vilade ögonen en stund.”
”Åh. Vad är klockan?”
”Halv ett.”
”Halv ett?! Men Gud, jag måste ju hem..!”
”Sov här, Stella. Det är så sent nu.”
Hon såg sig omkring. Persiennerna neddragna, en riktig kudde låg på bordet, han hade uppenbarligen otroligt försiktigt lyft bort några av soffkuddarna så att hon skulle få mer plats att sträcka ut sig, och så filten. ”Här? Ska jag det? Säkert?”
”Hundra.”
”Jaha.” Hon föll tillbaka ner i soffan. ”Jaja.”

När han hade sagt godnatt, gått in på sitt rum och dragit igen dörren var hon klarvaken.
Det kändes som att de gått runt i en liten bubbla i två dagar. Varit med varandra från förmiddag till sent på kvällen. Hon hade kommit hem efter Gunilla och Tobbe gått och lagt sig. Slunkit in tyst som en tonåring och hoppats att de inte skulle vakna av ytterdörren. Smygit uppför trappan, tipp tipp tapp. Det var lätt att inte tänka på Markus när hon var med Johan. Det var lätt att inte tänka på något annat än att just vara med honom. Det spelade inte så stor roll vad de gjorde, läste tidningar på en filt i parken, pratade, lagade mat, såg en film, fikade en torr äppelkaka på ett kafé, inte pratade alls utan satt i varsitt hörn av soffan och läste varsin bok. Allt var roligt. Lägg till varmt sommarväder, solsken, blå himmel. De senaste fyrtioåtta timmarna hade känts som rena idyllen.
”Är allt bra där på högerkanten?” hade han frågat när de låg ute på filten tidigare under dagen.
Stella hade nickat. ”Finemang. Hur är det på vänsterkanten?”
Han gjorde två entusiastiska tummar upp, och log sen åt sig själv. ”Men det är bra, riktigt allvarligt bra.” Och log ännu mer. ”Förutom att jag har blivit språkskadad. Kan du indoktrinera mig med ett nytt ord?”
”Såhära.”
”Va?”
”Det är såhära jättebra.”
”Såhära.” Han prövade det. ”Såhära. Den här fonden är såhära jättebra. Det här tillfället är såhära oslagbart. Jag rekommenderar såhära skitmycket att köpa nu. Du hör, det funkar väl? Jag tar det.”
Hon hade inte ens kollat mobilen. Inte sms:at Cissi och sagt att hon var kvar.

Och nu. Hon inbillade sig att hon hörde hur hans säng knakade till när han satte sig på den. Hur han drog av sig tröjan, la sig ner och drog av sig byxorna och kalsongerna, sträckte ut sig och drog upp lakanet. Och hur han andades ut långsamt för att det var så skönt och svalt.
Ju längre tiden gick, ju mindre tänkte hon på benen, olyckan, allt det där. Ju mindre finkänslig och besvärad och reserverad blev hon vid alla stol-ilastningar och förflyttningar och dörröppningar.
”Jag ska inte ”hålla på” det minsta, jag lovar.” Han hade inte gjort det heller. Hon var den som tjuvat in här och där. Inte kunnat hålla sig. Stött sig mot honom när hon drog på sig skorna, en hand på hans axel när hon hällde upp mer kaffe, en kram varje gång de träffades eller sa hej då, låtsats fixa till något i hans hår som redan var fixat. Igår när de legat på filten på Floras kulle här utanför hans hus hade hans arm nuddat i hennes hela tiden. Och om den vid något tillfälle inte nuddat hade hon makat efter sin så att den gjorde det igen.
Han hade inte sagt något om det, ingen av dom hade sagt något om det. Men han hade inte dragit sig undan heller.
Kom igen, sa hon till sig själv. Skärp dig. Förstör inte allt nu. Det är mantrat inatt. Förstör inte allt nu. Håll det i huvudet nu. Tänk långsiktigt. Markus. Markus. Gör allt rätt.
Hon krånglade sig ur sina shorts själv, tog av sig behån och sockarna, skulle sova i t-shirten och trosorna. Inte för att hon sov, men ambitionen fanns där. Vände sig in mot soffväggen, fokuserade på långsam andning och inget speciellt i huvudet, det vanliga sovtricket som aldrig funkade. När man behövde det hade man för det mesta ett huvud fullt av speciella saker. Vände sig ut mot rummet igen. Fortsatte fokusera.
Klockan på videon lyste. 00:58. Sov han? Eller låg han också och stirrade på en klocka? 1:09. Det hördes inte ett enda ljud från hans rum, men dörren var ju helt stängd. 1:35. Om han låg och väntade. På ”sen, kanske”. Om hon skulle. Nej, hon skulle inte. Hon skulle inte. Det hade gått bra att hålla sig från allt det här dagtid, varför var det plötsligt så förbannat svårt nu bara för att det var natt? Hans dörr kändes som en magnet, som att den begåvats med extra dragningskraft och bara lockade pockade dit hennes tankar hela tiden.
1:41 gav hon upp sömnförsöken. Tassade in till köket och satte på en tekastrull. Han hade en tekokare men det kändes som att den skulle låta för mycket när den bubblade igång. Tidningen hon köpt igår låg kvar på bordet. Rätta sommarbikinin, tips för romantiska helgresor, sommarläsning och några kändisar som berättade om sina smultronställen för sommarsemestern.
Vid påtåren hörde hon hur hans dörr öppnades. Nu var det omöjligt att göra en tjurrusning tillbaka till soffan och låtsas att hon sov lugnt.
”Gick det inget bra?” frågade han trött från dörröppningen, med sömnig och mulig uppsyn. Han hade på sig alla sina kläder igen.
”Njaa... ” Stella tittade ner i tidningen. ”Inte så väldans....”
”Inte så väldans”. Hon sa aldrig ”väldans” i vanliga fall. Det var Gunillas ord.
”Kom.” Johan nickade mot rummet och hon såg förskräckt upp. Nej nej nej, absolut inte komma någonstans. ”Jag skjutsar hem dig.”
”Åh. Jaha.” Hon började rodna. ”Ja, okej.”

En tyst hissfärd ner i garaget, lasta in stolen, sätta sig, åka iväg. En tyst färd ut till Björkskatan. Ljus sommarnatt, inga gatlyktor behövdes. Få andra bilar i farten. Koncentrerad körning från hans sida. Nagelbitet koncentrerat tittande ut genom fönstret från hennes.
”Det var det.” Som vanligt stängde han av motorn när de var framme.
”Tack.”
Hon satt kvar.
”Varsågod.”
”Tack” sa hon igen och rörde inte på sig.
Han väntade, trummade tyst med pekfingrarna mot ratten.
”Varför ville du... ” började hon samtidigt som han ”om du vill så kan..”. Han nickade åt henne att fortsätta.
Varför var du vaken? Varför föreslog du direkt att jag skulle hem? Är du less nu? Låg du också och väntade? Och jag kom aldrig? Och du gav upp?
”Varför ville du skjutsa hem mig?” frågade hon.
”Jag trodde du ville det. Var det fel?”
Hon tittade besviket åt andra sidan igen, ut genom fönstret. ”Nej.”
”Men..?” fiskade han.
Hon suckade. ”Inget.”
”Exakt. Där ser du. Inget.” Han suckade tillbaka, missnöjt. Vred om tändningsnyckeln. ”Det här var helt enkelt ingen bra idé. Jag är trött, Stella, och jag vill hem. Bestäm dig.”
Bestämma vad? Hon stirrade på honom. Vaddå ingen bra idé? Vilken idé? Ikväll eller alltihopet? Ska vi säga hej då? Är vi färdiga nu?Han gjorde en gest med handen ”så? hur ska du ha det?” och hon klev snabbt ur.