Repris på kap 14

Har ändrat lite småsaker här och där.

Kap 14

Det knackade på dörren och Torbjörn stack in huvudet. ”Markus. Här.” Han räckte in den bärbara telefonen och hon drog in den under täcket.
”Ha... halllå?” kraxade hon yrvaket.
”Hallå Stella. Hur har du det? Låg du och sov?”
”Mmm, eller, jag vaknade nyss. Vad är klockan?”
”Kvart i nio.”
Kvart i nio. Hon gnuggade sig i ögonen med den fria handen. ”Hur har du det då?”
”Bra, bra.” Han lät pigg och vaken som få. Med sin professionella effektiva röst, idag var det inget privat gulligt myspys. Kvart i nio på jobbet. Han pratade på en stund. ”Vad gör du där uppe då?” frågade han sen. ”Vad har du gjort de senaste dagarna?”
”Samma som förut ungefär.” Hon steg upp och kikade ut genom persiennernan. Solig dag idag med. Kroppen värkte som tusan efter träningen igår. Huvudet var tungt som tusan efter för lite sömn inatt. ”Du vet, tar det lugnt och så.”
”Jaha.” Dröjande. ”Och det gör du med...?”
”Med? Med vem? Som i person?”
”Precis.”
Oj då. Han lät otroligt på. Stella satte sig med en stel duns i sängen. Om hon just nu kunde säga ”dröj ett tag” och kolla sin mobil för eventuella sms som kommit in de senaste fyrtioåtta timmarna. Eller om hon hade varit nere i köket, kunnat se Gunilla och Torbjörn samtidigt som dom pratade, fått höra eventuella meddelanden om att Markus ringt den och den tiden när du var där och där. ”Ingen direkt? Anna-Karin, Gunilla och Tobbe.”
”Så om jag säger Johan så säger du...?”
”Johan? Jaha. En gammal kompis från förr. Eller en brorsa till en gammal kompis egentligen, om man ska vara petig.”
”Men du är tydligen med den här brorsan jämt? Om man ska vara petig? Och du har aldrig på din mobil längre eller svarar på sms eller nånting?”
Hon svalde, stirrade på fläcken på tapeten ovanför dörren. En röd fläck, såg ut som blod, men det kunde det omöjligt vara. Eller, en nyfylld mygga som någon slagit ihjäl kanske?
”Stella?”
”Ja Markus?” i defensiv och snäll ton. Skit skit skit. Hon skulle börja låta riktigt skyldig om hon fortsatte i den här stilen. ”Du, det är inget sånt. Tror du jag är här för att hämnas eller vad? Att det är därför jag... ”
”Det där kan du svara på bäst själv” avbröt han kort. ”Fråga inte mig. Jag bara undrar. Om du förlänger semestern och man aldrig kan få tag i dig och svaret jag får är att du är ute med den här Johan. Jämt. Kan du fatta att jag börjar undra?”
”Så för dig vore det mycket bättre om jag låg här inne och grät som de senaste veckorna? Gud förbjude att jag var ute och hade kul med någon? Eller kände mig uppskattad eller något sånt trevligt? Nej, jag ska bara ägna min tid åt att mala din djävla affär dag ut och dag in. Det är en bra och konstruktiv semester det, va?”
”Jag kan inte prata mer nu” svarade han irriterat. ”Tack för det här trevliga samtalet, Stell. Tack så hemskt mycket.” Han smällde på telefonen.
”Tack själv!” fräste hon tillbaka och tryckte våldsamt av det i brist på en hållare att smälla ner i. ”Förbannade helvetes skit.”
Hon försökte dundra ner i köket men det gick inte på grund av all träningsvärk. Det blev mer att raskt stapplande. ”Har han ringt hit flera gånger eller?”
”Igårkväll. Och kvällen innan, tror jag” svarade Torbjörn lugnt. ”Ville han något särskilt?”
”Han ville kolla mig!” Stella slog ilsket ut med händerna. ”HAN ville kolla MIG. Kan du fatta! Hur ironiskt är det?! Att han ska ringa hit och börja fråga om vem jag träffar här. Det är fan helt absurt!” Hon fräste på en stund till och sen gick hon upp, något lite lättare, och drog på sig löparkläderna. ”Om han ringer igen så säg att jag skulle till ”den där Johan” och ha vilt sex! Hela långa dagen!” hojtade hon till Torbjrön när hon stack ut och hoppade på cykeln.

”Han har ringt” sa Gunilla när hon kom tillbaka efter en lång och mycket stel runda. Den hade inte hjälpt upp humöret. ”Han ville att du ska ringa så fort du kom tillbaka.”
”Ja, det kan han ju hoppas hårt på. Lycka till säger jag!”
Gunilla såg förvånat efter henne. ”Men...?”
”Tack men jag vill inte prata om det” Stella höll upp handen. ”Jag klarar det inte, jag blir fan vansinnig på kuppen. Så kan vi bara inte prata om det, tack, tack!”
Hon gick upp och ilskade i duschen.
Från drömsemester till mardröm på åtta timmar. Fantastiskt.

Hon höll sig på övervåningen mest hela dagen. Låg uppe på rummet och läste trots att det var strålande väder ute, textade Cissi som hade sista dagen på jobbet innan semestern och satt i utlåningsdisken och räknade ner timmarna, stirrade på blodfläcken ovanför dörren, var irriterad över grannen som körde sin motorgräsklippare, lipade lite emellanåt, halvsov, var förbannad, kollade mobilen jämt. Fyra sms från Markus hade poppat upp när hon slog på den, två från Cissi, noll från Johan.
Hur fan kunde han ha mage att dumpa av henne mitt i natten och sen inte höra av sig med ett enda litet pip?! Hans fina snack om att han skulle gå in för att bli less på henne, jojo, det tog ju lång tid. Typ en hel minut. Tur att hon inte smygit in i sovrummet och greppat något som hon haft lust med. Tur att hon inte sagt något viktigt. Tur att hon inte sagt något viktigt om honom till Markus.
Idiot.
Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Fransk musik på stereon. Brel. Piaf.
Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket dom kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva med övningar och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång.
Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!”
”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!”
”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatis!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta eller besvikna, på sin kant.
På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka.
Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska.
Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På Svejk.”
”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på just det datumet! Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?”
”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet som han sköt över bordet. Hon öppnade. En ring. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta. Han höll ett riktigt tal, det märktes att han tänkt igenom noga vad han skulle säga, och det var så fullt av fina saker så det fick dem båda två att bli alldeles gråtiga. Han avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Riktigt traditionellt.
”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!”
Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens bredaste leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade.
Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.

”Idag var det ingen bra dag?” började Gunilla försiktigt när de stod och hackade sallad till middagen. ”Har ni bråkat?”
”Ja, han ringde ju för Guds skull hit imorse och började korsförhöra mig! Var jag varit, med vem. Som om han har någon rätt att hålla på med det efter allt han gjort. Jag blev vansinnig!”
”Jaa... jaha” Gunilla hummade. ”Det var Markus alltså?”
”Ja, vem annars?!”
”Johan. Han ringde ju också imorse, när du var ute. Du ville ju inte ringa tillbaka, eller prata om det” sa Gunilla. ”Jag sa ju det när du kom tillbaka där från Ormberget. Du vet?” Hon fortsatte mata på med exakt information för att Stella stod och gapade dumt.
”Jag trodde ju det var Markus! Varför sa du inget?!” Stella stirrade hjälplöst på klockan. ”Det är ju en hel dag sen!!”
”Jag fick ju inte säga något! Du blev ju så förbannad, jag vågade inte säga ett knyst!”
”Men herregud...!” Hon slängde morötterna i diskhon, rev åt sig den bärbara och rusade upp. Flera signaler men inget svar hemma. Inget svar på mobilen. ”Skit skit skit.” Han hade ringt före tio. Tidigt. Med tanke på att han inte varit hemma förrän efter två. Sent. Och hon som. Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han.
”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?”
”Hemma.” Ingen himlastormande glädje tillbaka över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde.
”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?”
”Inget.” Han lät trött.
”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.”
”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade, lät väldigt less. ”Jag vet inte. Kan vi höras imorgon?”
En minut. Hon hade räckt i en minut för honom. Han skojade inte när han sa att det var en dålig idé. Hon var en dålig idé. Jaha. Men en dålig idé behöver man ju inte dras med, man kan skippa den. Komma på en bättre. Den kanske hette Sofia. Eller något annat. Det kanske fanns en hel rad alternativ. Där ute.
”Visst” svarade hon hurtigt och direkt, det kom per automatik. ”Abso. Super. Hej.”
Hon stod stilla med telefonen i handen. Av någon anledning började hon räkna, sakta, i sekundtempo. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre. Han kanske hade ångrat sig för länge sen, men inte tordats säga något. Hon hade hängt sig kvar så krampaktigt. Petat. Tagit på. Och han hade fått utstå det.
Hon ringde upp igen efter ettusentjugoåtta och nu svarade han på första signalen.
”Johan, jag ska bara säga en kort sak. Vi behöver inte ses imorgon om du inte vill. Det är lugnt, jag fattar. Så du behöver inte alls ringa eller plikta dig hit eller nånting.”
Han var tyst en stund. ”Vad är ”plikta”?”
”Plikta är att... göra något som man förväntas av en annan part men som man själv inte vill men man kan inte komma på ett bra sätt att komma ur pliktsituationen.”
”Jaha..” sa han. ”Får man hitta på nya ord så där om man är svensklärare?” Det lät surt och drygt och hon blev ännu mer irriterad.
”Du, jag tänkte inte prata egentligen. Vi hörs.”
”Nej, Stella, vänta. Förlåt. Det var en löjlig kommentar av mig.” Hans röst var genast något vänligare, mer som vanligt. ”Jag trodde det var en bra grej att jag körde hem dig inatt. Men det kanske inte var så smart?”
Hon satte sig ner på sängen. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?”
”Med dig? Skojar du? Inte på långa vägar.”
”Det kändes så. Jag trodde det.”
”Jag hade väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Nu vet du allt det.”
Han tystnade.
Åh shit åh shit åh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall.
”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst om det här?”
”Nej, nej.” Hon la sig ner. ”Jag är inte förbannad egentligen, jag är bara..... åh, hela dagen har varit skit, Johan. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. Och jag är så less på att ha såna här bortkastade dagar nu. Och så trodde jag att du hade dumpat mig.”
Han fnös. ”Dumpat dig från vad? Vilken position då?”
Ta det lugnt, förmanade hon sig själv. Håll ihop nu. Hon blundade, drog medvetet ner rösten ett snäpp och andades lugnare. Det var ett trick som däremot nästan alltid fungerade, om man hann göra det innan symptomen blev för gråtiga. ”Såg du Betty Blue när den kom?”
”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Självklart.”
”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.”
”Blev den god?” Det lät som att han också låg i soffan eller på sängen, bekvämt utsträckt, lite mindre irriterad nu, makade sig tillrätta.
Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Det blev en hamburgare efteråt. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig motför fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Kan gå i Simone de Beauvoirs fotspår och allt, men det var den här grejen som upptog min energi. Varför vill ingen flirta med mig?? Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han äntligen äntligen log också när han lyssnade. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna kanske. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.”
”Mm. Jag vet hur det känns. Jag har varit i en liknande situation själv.” Nu lät han som vanligt, mysig, glad, leendet som låg på lut där, ögonen som skulle flina mot henne om dom suttit mittemot varandra. ”Fast hon hette Madde och det var i Rom. Inte en enda italienare kollade på mig, inte en enda!” Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen.
”Är du trött?” frågade hon.
”Inte nu längre. Är du på dåligt humör?”
”Nej. Johan, kan inte du gå på en riktig dejt med mig imorgon?”