Kap 15 - dejtkapitlet

Alltså, invänd gärna!! Jag ändrar gärna!

Kap 15

Bodyscrub, hårinpackning, ansiktsscrub, benrakning, bodylotion, nyinköpt svart kjol, Gunillas lilaglansiga ärmlösa omlott-top, Gunillas stora tunga silverringar i öronen, egna sandaletter (inte det ultimata valet men det fick duga), eget smink, eget läppstift, Gunillas svarta aftonväska, ingen kamera, bilskjuts in.
Dom hade stämt träff på en hotellbar. ”Luleås enda riktiga” enligt Johan. Hon var tidig, en tjugo minuter före, så hon beställde en Cosmopolitan och valde ut ett bra bord där hon kunde sitta och vänta och se förförisk och världsvan och o-nervös ut, och samtidigt försöka ignorera att det satt en norsk barnfamilj i khakishorts och midjeväskor några meter bort. Hela stället andades mer barnfamilj på semester än flirtiga otrohetsdejter, men, ja, man fick väl göra det bästa av det. Det var ju iallafall fredag. Ett hotell. En dejt. En förstadejt. En dejt utan krav. Men ändå en dejt. Till skillnad från bara-vänner. Hon hade haft en hel kväll och en hel dag på sig att ångra sig. Hon hade inte gjort det. Hon hade inte ens lyft telefonen och stått med den i handen och tänkt ”jag borde ju faktiskt...” . Inte en enda gång.
Hon sippade på sin drink och drog ner kjolen lite.
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
Stella reste sig så häftigt att bordet gungade till och drinken höll på att välta. Markus. Markus i jobbkostym, med kabinväska och en NK-påse i handen, Markus som behövde ett par sekunder att vänja ögonen från övergången sol ute till skummare belysning inne, och sen kunde lokalisera var receptionsdisken var och fick syn på henne. Han såg lika chockad ut som hon kände sig. ”Stella!”
”Men herregud...!!”
”Hur visste du att jag skulle komma hit?!”
”Men herregud, vad gör du här?!”
Han fortsatte fram till henne. ”Jag ville träffa dig.”
”Men alltså, herregud. Vad gör du här?!” stammade hon chockat för andra gången. ”Hur kunde du komma hit?”
”Flyg. Hur kunde du veta att jag skulle just hit? Jag har ju inte ens bokat rum!”
”Jag visste inte... Nej, jag vet inte... Men alltså.. hur.. varför..” Det blev inget mer tydligt från henne. Hon skakade på huvudet. ”Att du är här. Jag kan inte fatta att du är här. Det känns så... Det känns som att jag skulle kunna svimma eller något. Varför har du kommit hit?”
Han stod och såg på henne. ”Du ser helt fantastisk ut. Stella, jag har saknat dig så mycket så det fattar du inte. Jag ville träffa dig.”
”Så du flög upp?”
”Så jag flög upp.” Han sträckte ut händerna och grep om hennes axlar, lätt, varmt. ”Det är så roligt att få se dig igen.”
Han var nyklippt, lite mer solbränd, lite längre än vad hon kom ihåg, lite smalare näsa. Som vanligt när de inte setts på länge var hon tvungen att uppdatera hans utseende för att hon inte kom ihåg alla detaljer rätt, klämma på honom för att minnas hur han kändes, hur böjig han var, hur starka armarna var, hur han luktade, hur han rörde på munnen när han log.
”Stell, Stell, Stell...” Han drog in henne i en hård kram, svepte om henne, viskade i örat. ”Jag har saknat dig som tusan, älskling.”
Bakom hans axel såg hon entrédörrarna öppnas och en man kom in, han gjorde samma avvaktande sak som Markus för att vänja sig vid ljuset. Det satt en stor digital klocka på väggen och den visade 17:52. Om senast åtta minuter skulle Johan vara där.
Hon sköt Markus ifrån sig. ”Du, men Gud, jag måste ju ringa! Till... Anna-Karin! Vi skulle ta en drink här, idag. Och nu är du här. Det är bäst att jag ringer, eller hur? Jag tror jag måste ringa henne.”
”Ja, gör det.” Han strök henne ömt över kinden. ”Säg en annan gång. Ska jag ta ett rum eller följa med dig till Gunilla och Tobbe?”
”Ta ett rum” svarade hon direkt. ”Fixa det nu på en gång, det är så mycket norska turister och sånt här. Och jag ska ringa.”
”Vi kan väl gå och käka sen, va?”
Hon föste milt fram honom mot disken. ”Jaja visst vad som helst, ordna rummet först bara.”
Han envisades med att kramas lite till innan han masade sig iväg. 17:54.
Hon skyndade ut så fort hon kunde. Johan syntes inte till men han svarade direkt, uppspelt, glatt. ”Hallå Stella! Är du där? Jag ser hotellet om cirka...”
”Nej, stopp! Lyssna, du kan inte komma!! Det går inte ikväll. För Markus är här.” Hon pratade snabbt och stressat medan hon vandrade fram och tillbaka vid entrén.
”Va?!”
”Jag vet! Jag hade verkligen noll noll noll aning om att han skulle hit. Men nu är han det. Jag ringer dig sen. Du, jag måste gå. Vihörssen, okej, hej.” Hon tryckte av mitt i hans prat och rushade in igen i gå-tempo. Log glatt mot Markus. ”Fanns det rum? Vad tur. Jag väntar här om du går upp och lämnar... ”
När hissen försvunnit med honom svepte hon sin drink i två snabba klunkar och betalade. Drog fram puderdosan och mattade av sin stressvettiga panna och näsa. Släppte ner axlarna. Djupandades. Spanade oroligt ut mot entrén ifall Johan skulle dyka upp. Han gjorde inte det.
Markus var tillbaka utan slips och med ny skjorta på sig.
”Hej sweetiepie” han svepte in henne under armen. ”Vad vill du äta?”
”Vad som helst som inte är sushi.”