Nytt på kap 15

Kap 15

Bodyscrub, hårinpackning, ansiktsscrub, benrakning, bodylotion, nyinköpta svarta trosor och behå, nyinköpt svart kjol, Gunillas lilaglansiga ärmlösa omlott-top, Gunillas stora tunga silverringar i öronen, egna sandaletter (inte det ultimata valet men någon måtta på shoppingen fick det vara), eget smink, eget läppstift, Gunillas svarta aftonväska, ingen kamera, bilskjuts in.
De hade stämt träff på en hotellbar. ”Luleås enda riktiga” enligt Johan. Hon var tidig, en tjugo minuter före, så hon beställde ett glas vitt och valde ut ett bra bord där hon kunde sitta och vänta och se förförisk och världsvan och o-nervös ut, och samtidigt försöka ignorera att det satt en norsk barnfamilj i khakishorts och midjeväskor några meter bort. Hela stället andades mer barnfamilj på semester än flirtiga dejter, men, ja, man fick väl göra det bästa av det. Det var ju iallafall fredag. Ett hotell. En dejt. En förstadejt. En dejt utan krav. Men ändå en dejt. Till skillnad från bara-vänner. Hon hade haft en hel kväll och en hel dag på sig att ångra sig. Lagt sig och nöjt tänkt ”imorgon är det dejt”. Vaknat och nöjt tänkt ”ikväll är det dejt”. Ätit lunch med Gunilla och Tobbe och berättat att hon skulle ut. Diskat och funderat på kläderna. Cyklat in till stan och shoppat. Hon hade inte ångrat sig. Hon hade inte ens närmat sig telefonen en enda gång och lyft upp den i handen och tänkt ”Markus Markus Markus / jag borde ju faktiskt inte...” .
Hon hade varit mer nervös för att Johan skulle ringa och säga ”nä, du, vi skiter i det”. Han hade inte gjort det.
Hon sippade på sitt vin och drog ner kjolen lite.

I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
Hon fick titta till tre gånger för att tro på att hon såg rätt..
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
hon reste sig så häftigt att bordet gungade till
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
och vinglaset höll på att välta...
I nästa sekund kom Markus in genom entrén.
och så blev hon stående, gapande, stum, stirrande, Markus Markus Markus. Det var Markus.
Markus.
Markus i jobbkostym, med kabinväska och en NK-påse i handen, Markus som behövde ett par sekunder att vänja ögonen från övergången sol ute till skummare belysning inne, och sen kunde lokalisera var receptionsdisken var och då fick syn på henne. Han såg minst lika chockad ut som hon kände sig. ”Stella?! Men, Stella!!”
”Herregud...!!”
”Hur visste du att jag skulle komma hit?!”
”Herregud, vad gör du här?!”
Han fortsatte fram till henne. ”Träffar dig.”
”Jamen alltså, herregud. Vad gör du här?!” stammade hon för andra gången. ”Hur kunde du komma hit?”
”Flyg. Hur kunde du veta att jag skulle just hit? Jag har ju inte ens bokat rum!”
”Jag visste inte... Nej, jag vet inte... Men alltså.. hur.. varför..” Det blev inget mer tydligt från henne. Hon skakade på huvudet. ”Att du är här. Jag kan inte fatta att du är här. Det känns så... Varför har du kommit hit?”
Han stod och bara tittade på henne, alldeles lyckligt. ”Du ser helt fantastisk ut. Stella. Jag har saknat dig så mycket så du fattar inte. Jag ville träffa dig. Det var för länge sen, jag kunde inte hålla mig.”
”Så du bara flög upp?”
”Så jag bara flög upp.” Han sträckte ut händerna och grep om hennes axlar, lätt, varmt, klämde och tryckte på henne som för att försäkra sig om att hon inte var en synvilla. ”Jag var tvungen att komma hit.”
Han var nyklippt, lite mer solbränd än senast, lite längre än vad hon kom ihåg, lite smalare näsa. Som vanligt när de inte setts på länge var hon tvungen att uppdatera hans utseende för att hon inte kom ihåg alla detaljer rätt, hur böjig han var, hur armarna var, hur han luktade, hur han rörde på munnen när han log. Och nu var det så länge sen. Hon stod bara och tittade på honom. Såg hur allt satt ihop. Hur han lät när han tog i henne. Hur hans händer kändes. Hur allt föll på rätt Markus-plats igen.
”Stell, Stell, Stell...” Han drog in henne i en hård kram, svepte om henne, viskade i örat. ”Jag har saknat dig som tusan, älskling.”
Bakom hans axel såg hon entrédörrarna öppnas och en man kom in, han gjorde samma avvaktande fartsänkning som Markus för att vänja sig vid ljuset. Det satt en stor digital klocka på väggen och den visade 17:52. Om senast åtta minuter skulle Johan vara där.
Hon sköt Markus ifrån sig. ”Du, men Gud, jag måste ju ringa! Till... Anna-Karin! Vi skulle ta en drink här. Och nu är du här. Det är bäst att jag ringer, eller hur? Jag tror jag måste ringa henne.”
”Ja, gör det.” Han höll fast, strök henne ömt över kinden. ”Säg en annan gång. Ska jag ta ett rum eller följa med dig till Gunilla och Tobbe?”
”Ta ett rum” svarade hon direkt. ”Fixa det nu på en gång, det är så mycket norska turister och sånt här. Och jag ska ringa.”
”Vi kan väl gå och käka sen, va?”
Hon sköt milt fram honom mot disken. ”Jaja visst, ordna rummet först bara.”
Han envisades med att kramas och klämmas lite till innan han masade sig iväg. 17:54.
Hon skyndade ut så fort hon kunde. Johan syntes inte till men han svarade direkt, uppspelt, glatt. ”Hallå Stella! Är du där? Jag ser hotellet om cirka...”
”Nej, stopp! Lyssna, du får inte komma, du kan inte komma! Markus är här. Han bara dök upp när jag satt och väntade på dig.” Hon pratade snabbt och stressat medan hon vandrade fram och tillbaka vid entrén.
”Va?”
”Jag vet. Jag hade verkligen noll noll noll aning om att han skulle hit. Men nu är han det. Så snälla, det här går inte. Jag ringer dig sen. Jag måste gå. Vihörssen, okejhej.” Hon tryckte av mitt i hans ”men Stella, vänta” och rushade in igen i gå-tempo. Log galet mot Markus. ”Fanns det rum? Vad tur.” Hennes mobil ringde. Johan. Hon tryckte bort samtalet. ”Jag väntar här om du går upp och lämnar väskan och allt... ”
När hissen försvunnit med honom svepte hon sitt vin i snabba klunkar och betalade. Drog fram puderdosan och mattade av sin stressvettiga panna. Släppte ner axlarna. Djupandades. Spanade oroligt ut mot entrén ifall en förbannad Johan skulle dyka upp. Han gjorde inte det.
Markus kom tillbaka utan slips och med ny skjorta på sig.
”Hej sweetiepie” han drog in henne i en ny kram. ”Jag är sugen på två saker. Ett, att vi sätter oss i en taxi och säger show us the monuments och hånglar i baksätet medan han kör runt, eller två, att vi går och äter en stor biff. Vad säger du?”
”Det finns inga monuments här, Kevin, så det måste bli den stora biffen.”
”Okej.” Han var lättövertalad. ”Det är ju helt otroligt att du var här! Jag kan inte smälta det! Du och Anna-Karin skulle alltså köra en after work här, på just det här hotellet?”
”Ja-a... ” Hon fick förhoppningsvis ihop ett slugt leende, och inte ett panikslaget. ”Det är typiskt Luleå det, det är så litet här så såna saker händer jämt. Hejsan hoppsan liksom, en gammal bekant på mataffären.”
”Fantastiskt!”