Äntligen nytt

Finkänsliga som de var det ingen som sa något mer om saken när hon kom ner efter ett tag med svullna ögon och röd näsa.
”Sill och färskpotatis om ett tag, det låter väl gott?” Torbjörn stod och borstade potatis över diskhon. ”Är du hungrig?”
”Sådär. Ska jag göra något?”
”Sätt dig ute du en stund. Det är lä och skönt mot väggen.”

Gunilla dukade ute på verandan och de åt under lätt småprat. Torbjörn tog en immigt kall nubbe till. Gunilla tog en mellanöl. Stella tog ett mjölkglas. När de var färdiga kom den trevliga grannfrun över och fick en kaffekopp och ännu mer prat.
Stella gick in och kollade sin mobil. Fem nya meddelanden rasslade in, och i ungefär en sekund kände hon sig hoppfull men sen såg hon att det bara var människor som läst bröllopsmejlet och hört av sig därför. Miriam, Markus mamma, Eva (jaha, nu gick det bra), Sussi, Anna från Sven och Anna. Hon lyssnade igenom meddelandena men ville inte prata med någon av dem. Telefonen började ringa igen, cissi mob, och hon tryckte bort det samtalet också. Sen stängde hon av den. Han skulle inte höra av sig.
Hon tog en lång sval dusch, rakade benen, fixade håret, skimmer-body lotion överallt, nya rena kläder, rouge på kinderna och glans på läpparna.
”Nu ser du piggare ut!” sa Gunilla när hon kom ner. ”Känns det bättre?”
”Ja. Får jag låna bilen ett tag? Jag vill köra in till stan en sväng tror jag.”
”Givetvis! Självklart!” Det lät som att det var tidernas idé och på fem röda stod Stella med bilnycklarna i handen.

På femton röda hade hon parkerat i backen upp mot hans hus och stod och tvekade. Hur bra var det här? Han kanske bara skulle be henne gå. Eller börja skrika åt henne. Inte för att han kändes som en skrikig typ. Eller också skulle han vara stram och tyst och se kallt på henne och hon skulle börja lipa av press och inte få fram ett enda vettigt ord. Det kändes mer som han än att börja skrika. Fan. Hon låste upp bildörren igen. Ångrade sig. Skit. Det var ju redan förstört. Vad spelade det för roll om hon förstörde det ännu lite mer? Svängde nycklarna i handen. Låste bildörren och gick mot nummer femtioåtta. Fast hon hade kört bil in till stan kände hon sig lätt svettig när hon kom in på gården.
Han och Lina satt på uteplatsen och åt. Johan satt med ryggen mot så det var Lina som såg henne först och glatt vinkade till, sa något med ”Stella kommer”. Johan vände sig om. Han fick inte en stram och kall min, och han såg inte ut som att han skulle börja skrika och slänga förbannelser över henne och hennes ofödda barn. Han höjde handen och log lite. Inget åh!! Stella!!-leende, men klart lovande i jämförelse med det senaste sättet han sett på henne.
”Gud så bra att du dök upp, Stella!” sa Lina. ”Vi har ett ton jordgubbar till efterrätt. Och jag är redan proppmätt.”
Rester av sallad och något grillat de tomma tallrikarna på bordet, en mindre än hälften kvar-vinflaska. De två som såg glada och lite rosiga ut.
”Ja, sätt dig” sa Johan vänligt och drog ut extrastolen från bakom sig till bredvid bordet. ”Vill du ha mat först? Det finns kvar.”
”Nej, jag har precis ätit. Tack ändå.”
”Men något att dricka ska du väl ha?” Lina hoppade upp och stack in för att hämta ett glas innan Stella hann säga ett ord. Hon såg nervöst på Johan.
”Jag tänkte bara att jag skulle komma förbi. Är det okej? Du kanske inte vill..”
”Jo, det ville jag verkligen, Stella.” Han var på väg att sträcka ut en hand och röra vid hennes men kom på sig i sista sekunden att han kanske inte borde det, så han nöjde sig med att lägga sin ovanpå bordet. ”Så bra. Att du kom.”
”Här.” Lina var snabbt tillbaka med ett vinglas och hällde upp åt Stella. ”Vi satt just och pratade om dig, eller om folk från förr och att man stöter ihop med massa nu på sommaren när dom kommer hem på semester. Och det kan ju bli.. ” hon sträckte glaset till Stella ”lite pinsamt ibland om man inte kommer ihåg dom. Skål.”
Stella var precis på vippen att ta en klunk när hon kom ihåg sig och i samma sekund sa Johan ”Stella, ska du..”.
”Nej, men Gud, just det.” Hon ställde ner glaset. ”Jag kan inte dricka.” Hon började rodna när hon såg på Lina som också hejdat sig med sitt glas. ”För att jag kör.” Stella viftade utåt mot gatan. ”Bil. Jag kör en bil. Ursäkta, jag glömde helt bort det.”
”Jaha? Inga problem.” Lina stack in igen.
”På håret.” Stella bet sig i läppen. ”Tur att någon kom ihåg.”
”Du kör en bil.” Han log. ”Det låter alltid som att ibland kör man en traktor och ibland en ångvält när du säger det så där. Inte som att de allra flesta kör just bilar den mesta tiden.”
”Jag kanske är van vid stora variationer, vad vet du?” log hon tillbaka.
”Ja, vad vet jag? Det kanske är massa baklastare och höskrindor och motorcyklar och traktorer som ni kör där ute i Stockholms förorter?” Johan såg upp på Lina som var ute hos dem igen med vattenglas och nypåfylld tillbringare. ”Hur många olika slags fordon brukar du normalt framföra, Karolina? Så där i runda slängar en vanlig dag?”
”Två kanske? Cykel och bil? Hur så?”
”Han märker ord.” Stella fick ett bräddfyllt vattenglas. ”Han tycker att jag formulerade mig lustigt när jag sa att jag körde en bil.”
”Typiskt han” sa Lina. ”Typiskt dom. Jag säger att jag ska köra en tvättmaskin och Max säger ”vart då?”. Varenda gång. Dom tycker det är skitkul med sånt. Skål i andra försöket.”
De tog alla en klunk av sina drycker och såg varandra i ögonen efteråt med glasen i hakhöjd på ett formellt sätt.
”Var är Max?” frågade Stella.
”Hjälper till och bär en vattenberedare och möbler och sånt i en viss sommarstuga i Brändön” sa Johan och flinade mot henne. ”Vi firar att vi inte behöver vara involverade i såna aktioner. Någonsin.”
”Jaa, vilken lättnad. Skål igen för att hålla sig ifrån sånt.” Samma procedur med glasen och blickarna.
Lina lutade sig tillbaka i sin stol och drog upp knäna. ”Johan, vet du vad som skulle vara helt perfekt nu?”
Han böjde sig bak och grävde fram något litet ur ryggsäcken som hängde på rullstolen. Lade det på bordet och sköt över det till Lina utan att lyfta på handen och visa vad det var.
”Du är ju en yogamänniska!” utbrast Stella förvånat över General Portions-dosan. ”Du kan ju inte snusa!”
”Nej, just det. Och jag snusar inte, inte på riktigt.”
”Nähä? Och du då?” Stella såg på Johan som tog en han med. ”Snusar inte du heller på riktigt?”
”Bara när Lina kommer hit med jordgubbar och en vinflaska och Max bär vattenberedare och du kör en bil och dyker upp som en glad överraskning till efterrätten och det är soligt väder. Såna dagar snusar jag.”
”Typiskt missbrukar-lingo, Johan. Det finns alltid en bra anledning, alltid något att fira om man letar tillräckligt hårt. Och ni är såklart inte det minsta beroende för ni kan sluta när som helst?”
”Precis!” sa Lina och Johan i kör och brast ut i skratt.
De två delade på det som var kvar av vinet och de tre flamsade vidare och pratade mer eller mindre allvar. Sen kom jordgubbarna. Det visade sig att Johan köpt en ladddning på Loet och Lina hade ovetande om det också köpt för att ta med till honom, så det fanns verkligen ett ton att äta upp. Färska söta svenska med vaniljyoghurt till. Kaffe och avec efter, för de som var hugade? Lina skakade på huvudet. ”Det går inte. Fysiskt helt omöjligt. Jag börjar sju imorgonbitti. Jag kan inte dricka mer nu. Eller äta. Jag har paltkoma.” Hon kramade dem båda hej då. ”Vi ses!” Hojade iväg på sin cykel.
Stella såg på Johan. ”Ska vi prata allvar nu?”
”Måste vi?” Han rynkade näsan lite. ”Jag gillar det här. O-allvaret.”
”Jag med. Jag var nervös att du skulle vara skitsur på mig så jag gillar det här väldigt mycket.”
”Grejen är att jag har svårt att vara skitsur på dig någon längre stund, så.. Det gick över snabbt. Men jag kände mig så dum själv, när jag hade funderat lite. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här snett, eller hur? Eller vad var det du sa, krångligt?”
”Mm. Krångligt. Jag vet. Det var ju meningen tvärtom.”
”Jag kan skylla på att jag har blivit lomhörd på gamla dagar eller på att jag är ringrostig som fan, men jag.. jag skulle ha lyssnat mycket mer, Stella.”
”Och jag skulle ha berättat mycket mer. Från dag ett. Så. Det var dumt av mig.”
”Okej. Har vi klarat av allvaret?”
Hon nickade och han nickade och dom tittade båda ut på något annat i samma ögonblick och tittade tillbaka sen. ”Varsågod och fortsätt o-allvaret” sa han.
”Strax.” Stella berättade om sitt inställda bröllop. ”Nu är du helt uppdaterad på allt i mitt struliga liv. Nu kan vi återgå till flamset, herr Falkman.”
”Vad vill du göra?”
”Lägga mig på soffan med ett glas vin och ta det lugnt. Det här har varit en helt märklig upp och ner-dag. Och alldeles för mycket innehåll.”
”Funkar det utan vin?”
”Ja, men jag skulle ändå somna direkt. Ska du träna imorgon? Där på sjukgymnastiken?”
”Kanske?”
”Kom förbi efteråt om du vill. Jag ska nog springa på morgonen men sen är jag hemma mellan, säg, halv elva till halv fem. Då ska jag till A-K.”
”Bra.” Han log. ”Vi ses.”