Tredje gången gillt

Prommis, sista gången med samma gamla avsnitt. Nu är det nog fixat! Dags att fortsätta på vidare..

Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in.
Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En.
Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?”
”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon.
”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?”
”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna som på signal.
”Nja? Du missade inte planet?”
Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga?
”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är kvar alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord.
”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen.
”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan.
”Tills på söndag” erbjöd hon.
”På söndag?”
”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.”
Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem.
”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?”
När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh. Nu fattar jag” sa han tyst och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg.
”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen.
”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?”
”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Det var för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att.”
”Krångligt? Så i lördags, visste du att du inte skulle åka? Hade du redan bestämt dig för att stanna?”
”Ja.” Stella såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där. Håll med. Snälla. Förstå. Snälla.
”Men du kunde inte bara säga något?”
”Nej.”
”Nej?”
”Jamen, nej! Fattar du inte, vad skulle jag säga? Det är det som är problemet! Jag kom upp hit för att få vissa saker gjorda och en sån som du är det absolut sista jag behöver i det läget. Jag kunde inte säga något.”
Johan stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det.
”Inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och barnet och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”.”
”Barnet?”
”Jag är med barn.”
”Du är med barn? Herregud...” sa han taget. ”Det här blir ju bara...”
”Krångligare och krångligare?” försökte Stella och hoppades på att hans strama min skulle lätta upp. Det gjorde den inte. Den blev bara ännu mer ihopknipt och stängd.
”Du kunde ha sagt något” upprepade han. ”Jag lovar att jag hade fattat.”
”Jag vet, Johan” sa hon. ”Jag skulle ha gjort det. Men... Jag gjorde inte det. Men du får gärna ringa nu. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Det är sant.”
Han fnös. ”Varför skulle jag göra det? Nu när du har fixat till en sån fin inkognitolösning här och allt. Vi kan låtsas att vi inte träffades idag. Det blir nog det minst krångliga.”
”Det är ju redan kört.”
Johan skakade bara avfärdande på huvudet och drog sig bakåt. ”Förresten” sa han stramt innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet. Lycka till.”
Stella stod kvar och såg på honon. ”Tack” sa hon lågt.
Han tittade inte tillbaka när han försvann mot vårdcentralen.

”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella oengagerat vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla förtjust. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och snyftade till. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han skulle ha ringt. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Ingen hade gjort något stort fel än, ingen hade gått över en gräns. Men nu var det gjort. Allt var över. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Vilka då?”
”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Nej. Eller ja, men nej.” Stella snörvlade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”
”Något annat.”
Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Men ingen vill ju heller se dig plåga dig själv. Vad tror du, Stella? Det kanske är dags att ni går vidare.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Men jag vet inte hur jag ska vara utan honom. Ska jag vara ensam hela tiden nu? Jag är så van att han är med, allt, du vet, hur vi har blivit tillsammans med varandra. Det känns som att jag är så annorlunda nu än för fem år sen, och det är så mycket han i mig. Jag vet inte om jag orkar vara utan det.”
”Orkar du med allt det andra som har hänt nu då? Att du ställer in bröllopet, är inte det ett tecken på att du kommer att klara dig? Du är ju stark, Stella. Du kommer att klara dig, det vet jag. Det har du alltid gjort.”
”Jag vet inte om jag är så stark.” Stella lät långsamt pekfingret följa blommönstret på påslakanet. Flera varv. ”Det är inte bara jag längre.Vi ska ha barn” sa hon sen. ”Jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet.”
”Du har inte berättat för honom?”
”Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en oväntad Johan plötsligt dök upp i samtalet. ”Är det därför du tror det är förstört?”
”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken på mig.”
”Och du med.”
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna. ”Jag ville bara försöka hålla ihop allt. Att det inte skulle hända något. Något helt fel. Jag fattar inte ens hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde, men.. Det var inte för långt än.” Hon torkade sig med ovansidan av handen. ”Men det här var lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Att ringa och prata kanske är en bra början” sa Gunilla dröjande innan hon gick ner. Och hon såg inte ut som att hon menade Markus.