Work it

Gjorde alldeles för liten grej av en borde-vara-stor-grej, så här kommer ny version :

”Vill du stanna ett tag?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Har du tid?”
”Har du tid? Det är ju jag som har övetalat dig att ta en paus.”
”Jag är klar med allt.” Och på den säkra sidan kändes det som. Lår-hals-scenariot hade inte varit i närheten idag. Johan verkade fortfarande trött och hängig och det hade inte flygit något som helst flirtande eller ta-på-varandra i luften. Inte för att han ignorerat henne, men han hade varit segare och mer tillbakadragen. Eller mer som en normal vän, beroende på hur man såg det. Det var tillräckligt för att hon inte skulle känna sig nervös och stirrig iallafall, och hon skulle ju ändå ”åka imorgon”.
”Säkert? Du hinner packa och allt du ska?”
”Jadå.”
Han såg tveksam ut och hon log lite mot honom. ”Jag lovar att du får säga vad du vill, Johan. Jag ska inte skrika. Jag ska vara snäll. Om det till exempel visar sig att du är emot kvotering så ska jag bara nicka och säga ”mycket intressant”.”
”Och vad hade du sagt om du inte varit snäll?”
”Är du dum i hela huvudet?” Stella log. ”Kom in och fika en vaniljbulle nu. Gunilla har bakat och dom är så goda.”

Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal, och han fick kaffe och bullar. De satt och småpratade och allt fortsatte vara totalt riskfritt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon hällde upp påtåren och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan redan efter en tjugo minuter. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig.
”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han.
Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas Blå Blom-kopp och sa ”jodå, det har varit bra, jag kanske till och med gör om det nästa år”.
”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne.
”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.”
”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad.
”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?”
”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eh. Det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.”
”Vart skulle ni åka?”
”Du tror garanterat att jag ska säga Italien nu, eller hur? Men det var Tokyo den gången.”
”Tokyo?! Shit, vad coolt.”
”Mmm” höll han med. ”Det var riktigt coolt. Hon skulle på ett möte där och jag följde med och så hade vi lite semester sen. Fast vi fick ordna en familjemiddag sen som kompensation när vi kom hem så att alla som ville skulle få hålla sina tal och utbringa sina skålar och överräcka sina kristallskålar.”
”Typ era mammor.”
”Typ.”
Lår-hals-Stella satte munkavle på normala Stella och frågade ”varför skilde ni er?”
”Har du hört talas om småprat, Stella?” Johan såg på henne och knep demonstrativt ihop munnen.
”Småprat?” låtsades hon.
”Du vet, du säger ”fint väder idag” och jag säger ”men det skulle visst regna imorgon”. Den sorten?”
”Men det är ju så tråkigt. Jag är mer nyfiken på andra saker än vad du tror om vädret.”
”Jag kan berätta vad jag har för favoritfärg. Blå. Och jag tycker att ”Lost in translation” är en väldigt bra film. Den utspelas i Tokyo. Och om jag skulle hamna på en öde.. ”
”Jajaja” avbröt hon honom. ”Jag fattar. Vad ska det bli för väder imorgon?”
Han flinade och ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Vad har du för favoritfärg, Stella?”
Hon började fnissa. ”Men ge dig! Jag ska inte fråga något mer överhuvudtaget. Vill du ha mer kaffe?”
”Inte för att det är jag som är svensklärare, men lät inte det där misstänkt likt en fråga?”
Hon fortsatte fnissa. ”Alltså inget kaffe.”
Johan såg på klockan igen. ”Nej, kanske inte. Jag ska åka. Du måste ju packa och fixa.”
Ett ”ja, fast..” var farligt nära att trilla ut men hon lyckades hålla inne med det.

Han sträckte han fram högerhanden först när han satt i bilen, när bildörren var stängd, när allt var klart för avfärd. ”Lycka till med allt.”
”Tack. Och lycka till själv.”
Johan släppte hennes hand och log lite. ”Du får gärna ringa om du vill. Om du inte vill någoting, du vet. Det var kul att ses den här veckan, och att du följde med till Piteå och allting.”
”Jag håller helt med.” Stella log också. ”Och jag kommer att ringa. Och du har mitt nummer. Så du kan ju också?”
Det var det. En sista blick och ett ”men du, vänta” som svaldes effektivt. Jag får bara komma ihåg det här, tänkte hon. Jag får spara det och nöja mig. Det blir bäst. En midsommardag, the Johan Falkman, fina fina Johan Falkman i blå munkjacka och småblänkiga ögon, och något som absolut inte fick hända, men...
”Johan, gör det” sa hon. ”Ring mig någon gång. Gör det.”
Han nickade och startade bilen, backade ut, vinkade en sista gång innan han körde iväg. Hon stod kvar tills den rundat hörnet därnere på gatan och försvunnit. Hej då, Johan Falkman. Alldeles för trevligt att träffas.

Och då blir ju annat lite förändrat också :

Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in.
Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En.
Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?”
”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon.
”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?”
”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna som på signal.
”Nja? Du missade inte planet?”
Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga?
”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är här alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord.
”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen.
”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan.
”Tills på söndag” erbjöd hon.
”På söndag?”
”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.”
Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem.
”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?”
När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh. Nu fattar jag” sa han tyst och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg.
”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen.
”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?”
”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Jag är med barn. Det är därför. En sån som du är liksom det absolut sista jag behöver just nu.”
Han stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det.
”Nej. Inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”. Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Väldigt mycket förlåt.”
”Men erat bröllop då? Om du är med barn? Ska ni inte gifta er längre?”
”Kanske senare. Jag bestämde mig för att förlänge betänketiden. Jag har just varit hos Anna-Karin och mejlat alla gäster att det är uppskjutet.”
”Jaha...” Han upprepade samma igen. ”Jaha.”
”Ja. Så är det. Det var bara för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att..” Hon såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där. Håll med. Snälla.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu” sa han efter ett tag. Han såg iallafall inte ut som att han skulle börja spotta och kasta en förbannelse över henne och hennes ofödda barn i vredesmod. Mer stram och misstänksam. Med rätta.
”Jag förstår det” försäkrade hon. ”Och du behöver inte säga någonting. Du kan fundera. Eller aldrig säga något. Om du hellre vill det. Men du får gärna ringa. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Jag menar det verkligen.”
”Och din enkla och okrångliga inkognito-lösning?”
”Den är ju redan körd.”
”Ja. Den är ju det.” Johan drog sig bakåt igen. ”Vi kanske hörs.”
Stella stod kvar och såg på honon.
”Förresten” sa han innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet. Grattis.”
”Tack” sa hon tyst.