Work it 2

Direkt fortsättning som kommer efter sista punkten i förra inlägget :

”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla med stora ögon. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och började gråta. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han hade kunnat ringa. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Och nu var det för sent. Över. Över. Över. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Vilka då?”
”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Nej. Eller ja, men nej.” Stella snyftade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”
”Något annat.”
Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Det kanske är dags att gå vidare nu.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Och jag tyckte ungefär samma. Men sen märkte jag att vi ska ha barn. Att jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet. Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en Johan plötsligt dykt upp i samtalet. ”Är det det därför du tror det är förstört?”
”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken.”
”Och du med.”
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna. ”Men det var lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Nej, inte jag heller” sa Gunilla dröjande. ”Men att ringa och prata kanske är en bra början.” Hon såg inte ut som att hon menade Markus.