Nytt slut i kap 14

Johan kom fram till henne. ”Du” sa han lågt. ”Förlåt. Stella. Kom, sätt dig.”
”Jag behöver..”
”En servett.” Han hämtade hela kökspappersrullen. ”Här. Sätt dig. Kom nu.” Han fick ner henne på soffan. ”Förlåt, hundra gånger förlåt.”
”Ja. Samma.” Hon snöt sig ordentligt. ”Jag vet att.” Ny snyftning och hon mulade in pappret i ansiktet.
”Det är ju som tur är ingen här som är stressad överhuvudtaget” sa han och strök henne över håret. ”Ta din tid. Vill du ha te?”
Hon nickade.
Johan fixade i köket och när han kom ut med en bricka med tekoppar och en förpackning kex hade hon grinat klart och kunde prata normalt igen. Det kändes så ända tills han tog i henne iallafall, för då satte tårarna igång igen och hon rev att ett nytt papper att snörvla i.
”Jag vet. Du skulle hellre ha velat haft Fazer-choklad istället för några torra kex, eller hur? Såna här gör ju ingen människa glad” sa han och torkade henne under ögonen. ”Snacka om misslyckad värd. Du får jobba, du får ingen mat, du känner dig bortkörd, du får inget gott fika.”
Stella log lite blekt. ”Ja, herregud. Var är klagodisken?”
”Här.” Han kramade och pussade henne flera gånger. ”Nu börjar vi om kvällen och gör rätt.”
”Kvällen?! Det är väl inte bara den här kvällen som...”
”Jag vet, jag vet, men resten är ju som det är.”
Hon snöt sig igen. ”Ångrar du att du bjöd mig på din fest?”
”Absolut inte. Ångrar du att du kom på den?”
”Nej. Bara att jag inte berättade mer från början.”
”Lägger du inte för stor betydelse på det där? Jag har inte direkt tyckt mindre och mindre om dig sen du avslöjade bröllopet. Eller bebisen.” Stella rodnade och Johan bet sig i läppen. ”Okej, det där var en onödigt krånglig sak att säga. Ska vi..” Hans blick föll på filmen. ”Vill du se den?”
”Det känns som att jag går runt och inte kan säga någonting till någon längre. Markus ringde imorse och till honom är det massa saker jag inte kan säga. Jag kommer hit och till dig är det en massa saker jag inte kan säga. Om jag säger något blir allt ännu mer komplicerat men så länge jag håller tyst kan jag låtsas att det är hyfsat. Ja, det blir jättebra att åka hem nästa vecka. Ja, vi ska gifta oss. Ja, det är det bästa. Nej, du är bara en hämndkille, inget annat. Nej, det här är bara sex. Nej, det här är bara en lättsam kväll med film och sånt med Johan Falkman som är så trevlig och inget jag har längtat efter hela dagen. Jag skulle lika gärna ha kunnat vara med A-K nu. Ja, jag ska gå snart.” Hon såg på honom. ”Jag vet fan inte vad jag ska tänka på längre, Johan. Eller hur jag ska tänka för att hålla ihop allt det här. Allt har blivit så fel.”
”Och vissa saker har blivit helt rätt” sa han och la en hand på hennes mage. ”Tänk på det. När kommer den här?”
”Mars. Tror jag.”
”Hur känns det?”
”Overkligt. Och ingenting. Och mest. Och bäst.” Hon lade en hand på hans kind. ”Vad är det här? Vill du prata om barnet nu?”
”Känner du inte igen gör Stella glad-bandet?” frågade han med ett småleende. ”Jag vill inte att du ska sitta och vara olycklig i min soffa, jag vill att du ska känna dig bra. Och det här är väl så bra som det blir. Eller också...” Han kysste henne. ”Så är alltihop en slug plan för att nästla mig in och få dig att tycka att du absolut måste ringa mig nästa vecka, oavsett. Du får välja själv.”
”Min moster tycker att du är ”genuint snäll”. Hon har oftast rätt.”
”Har du pratat med henne om mig? Vad har du sagt?”
”Det är mest hon som har pratat, och det är nog ingen underdrift att säga att hon är positivt inställd till dig. Din psykoptatiska charm har gått hem helt hos henne.”
”Trevligt.” Han kysste henne mer. ”Men jag vill att du ska gilla mig, inte din moster. Och om det är för svårt att säga det muntligt så kan du dra av mig brallorna för ”nej” och kalsingarna för ”ja”.”
”Här eller sovrum?”
”Här för ”du går sen” och sovrum för ”du stannar till halv två”.”
Stella reste sig från soffan. ”Right. Upp och hoppa.”