Kap 15 - nytt + avslut

Meget oinspirerad just nu, men skitsamma. Det här kommer garanterat att ändras sen, och det kommer att bli intressant att printa ut och läsa hela manuset i sin helhet... Usch-intressant, vill säga. Jag gillar inte sista delarna jag skrivit här, men å andra sidan tar det för lång tid om allt ska bli jättebra på en gång. Så nu får det bli sisådär och sen kan jag fixa det. Jag visar mig mogen genom att uppa det dåliga ändå, ha ha!

Kap 15 nytt + avslut

Telefonen började ringa.”Men gud vad du är populär” sa hon och han log. ”Det är ju det jag säger.” Stella gick och hämtade sin mobil under tiden han pratade. För första gången på flera dagar hade hon bara ett enda meddelande, ett från Markus igårkväll vid tio, när hon slog på den. Det var inte något viktigt utan mer var en ”du är söt, kom hem snart”-variant.
Hon och Johan åt frukosten i sängen med lösgodis som efterrätt. ”Hur lägger vi upp den här dagen?” frågade hon när han var inne på sista tuggorna av sin macka. ”Har du några hållpunkter?”
Han skakade på huvudet. ”Inte egentligen. Jag åkte just på att skjutsa någon förälder till bilverkstan ikväll men det är det enda.”
”Jag måste hem om ett tag, men vi kan ses senare i eftermiddag? Efter lunch sådär?”
”Absolut.” Han välte över henne så att hon hamnade på rygg i sängen. ”Hem om ett tag, sa du. Kommer medeldistansen före det?”
”Ja, men, vänta!” Stella fnittrade med handen för munnen. ”Jag har inte ens ätit..” Hon höll på att spilla ut smörgåsrester. ”Vänta.” Hon snabbtuggade. ”Okej, ett två tre, kör!”
De blev avbrutna nästan direkt av nya telefonsignaler, från mobilen, och nu var det Johan som muttrade ett irriterat ”men herregud...!” innan han svarade i en otroligt effektiv ton. ”Ja tjena, Max, vad är det?” Efter det kom en paus och nästa grej han sa lät mycket artigare ”ursäkta, vad sa du?”. Hans ögon smalnade medan han lyssnade och han såg på Stella ”jaha, nu förstår jag, vi måste ha råkat byta.. vänta så kommer hon” och så räckte han mobilen till henne, mimade ”Markus”.
Markus?!
”Hallå?” Stella tog telefonen.
”Vem var det där?” frågade Markus kallt.
Hon hoppade ur sängen och skyndade ut i vardagsrummet. Klockan på teven visade tio över nio, det var möjligt. ”Jag är inne och fikar med en kompis. Johan. Frukostfika.”
”Johan?” upprepade Markus lika kallt. ”Vem är Johan?”
”En som jag kände förut när jag var här. En gammal kompis till A-K och Peter. Och mig. Som jag träffade nu igen.”
”Jaså?”
”Ja.” Stella svalde. ”Hur har du det?”
Markus brydde sig inte om den frågan. ”Du är inne och fikar med en kompis, så här tidigt, och han råkar svara i din mobil?”
”Vi har samma modell. Samma signal. Det är en slump, Markus. Och nu låg min på bordet och han tog väl för givet att det var hans och jag tänkte inte heller på det.”
”Vad gör ni? Du och den här Johan?”
”Det jag sa, äter frukost. Jag vet inte vad vi ska göra sen.” Hon pressade handen mot pannan. Det var iallafall ingen ren och skär lögn. ”Vad gör du?”
”Är på jobbet. Varför har du aldrig berättat om Johan? Har du träffat honom mycket?”
”Ett par gånger nu medans jag har varit här, men.. Innan dess inte på femton år.” Delvis helt sant. Hon travade runt mellan köket och vardagsrummet, varv på varv. ”Hur har du det?”
”Men, vaddå, Johan? Brukar ni äta frukost ihop?”
”Nej, det här är första gången.” Helt sant. ”Är det fint väder där?”
”Stella.” Markus gjorde en paus. ”Är det..” Ny paus. Hon väntade. ”Är det sant? Det du säger?”
”Ja.” Nej! Eller det var det ju, nästan. Så länge han inte frågade om hon hade legat med den här Johan så var det ju sant.
”Och du kommer fortfarande på söndag? Inga ändringar där?”
”Nej, helt korrekt. Söndag 10.35. Då går planet. Ville du något speciellt nu?”
”Måste jag det?” frågade han fränt. ”Eller får jag ringa om jag känner för det?”
”Klart du får.” Hon slutade trava och lutade pannan mot köksskåpen. ”Jag tänkte bara.. äh, jag vet inte. Men klart du får.”
Markus var tyst.
”Har du mycket att fixa på jobbet, innan fredag?” frågade Stella.
”Nej.” Han suckade. ”Du kanske kan ringa mig senare idag? Om du känner för det, vill säga?”
”Ja, självklart.”
”Bra. Hej.” Han knäppte av.
”Åh Gud åh Gud åh Gud...” Hon dunkade huvudet mot skåpet. ”Helvetes skit.”
Johan kom in och såg extremt skyldig ut. ”Stella, alltså, jag tänkte verkligen inte en sekund på.. Vad sa du, hur gick det?”
”Jag vet inte.” Hon blundade. ”Ingen aning. Kan ha gått bra, kan ha gått dåligt. Jag vet inte.”
”Vad sa han?”
”Men jag vet inte! Allt möjligt, han sa allt möjligt. Fan också. Inte så mycket sånt. Eller jag vet inte. Gud. Åh.” Hon svepte förbi honom in i sovrummet. ”Kollar du aldrig innan du svarar? Det står ju för fan Markus när det är han!”
”Det stod bara M! Jag har också en M, Max, som ringer jämt. Jag trodde det var han.” Johan kom efter henne. ”Varför sa inte du något då när jag tog telefonen?!”
”Jag måste hem.” Hon hoppade runt och höll på att trilla medan hon slet på sig jeansen. ”Nu på direkten, hem, inget snack om det. Det här är. Skit!!”
”Hem? Vad då hem, till Stockholm?”
Hon brottade sig in i behå och linne. Ut i hallen igen. ”Så förbannat djävla idiotiskt klantigt!” Vrålade ”och var är min munkjacka! Har du sett den!”
”Men, Stella, ta det lugnt! Jag tänkte ju inte på att det kunde...!”
Hon smällde igen toadörren framför honom. Låste. Splashade kallt vatten i ansiktet och på handlederna, stora mängder iskallt vatten. Började andas igen. ”Frukost med en Johan. Fika på stan. Gammal kompis. Är det sant. Kommer du på söndag.” Inte ”har du legat med honom, ja, är du otrogen mot mig, ja, har du sovit där, ja.” Inte det. Avsluta med ”bra,hej”. Bra, hej? Hon borrade in ansiktet i en varm handduk. Betoning på bra eller hej? Hade hon låtit så trovärdig? Kunde hon låta så trovärdig? För Markus? Erfaren ung man, och hennes man, vad var chansen att han skulle köpa förklaringen?

Johan räckte ordlöst munkjackan och mobilen åt henne när hon låste upp och kom ut.
”Tack. Förlåt skriket. Jag fick panik. Och inte så lite.”
”Det märktes” sa han.
Stella tog på sig jackan, skorna, lyfte upp ryggsäcken, stod med handen på ytterdörrshandtaget. ”Vi hörs sen.”
”När är det då?” frågade han.
”Det är... sen.” Stella öppnade dörren, ena foten utanför. ”Jag vill prata med honom först. Ordentligt. Vi har inte gjort det på länge. Så vi hörs sen. Hej då.”