Kap 15

Igen, komma framåt!

Sista snutten av kap 14 och sen kap 15 :

”Känner du inte igen gör Stella glad-bandet?” frågade han med ett småleende. ”Jag vill inte att du ska sitta och vara olycklig i min soffa, jag vill att du ska känna dig bra. Och det här är väl så bra som det blir. Eller också...” Han kysste henne. ”Så är alltihop en slug plan för att nästla mig in och få dig att tycka att du absolut måste ringa mig nästa vecka, oavsett. Du får välja själv.”
”Min moster tycker att du är ”genuint snäll”. Hon har oftast rätt.”
”Har du pratat med henne om mig? Vad har du sagt?”
”Det är mest hon som har pratat, och det är nog ingen underdrift att säga att hon är positivt inställd till dig. Din psykoptatiska charm har gått hem helt hos henne.”
”Trevligt.” Han kysste henne mer. ”Men jag vill att du ska gilla mig, inte din moster. Och om det är för svårt att säga det muntligt så kan du dra av mig brallorna för ”nej” och kalsingarna för ”ja”.”
”Här eller sovrum?”
”Här för ”du går sen” och sovrum för ”du stannar till halv två”.”
Stella reste sig från soffan. ”Right. Upp och hoppa, mister.”

Hon vaknade av telefonsignaler och Johan som ryckte till ur sin sömn. Han hävde sig upp över henne och fick tag i luren. ”Hallå” svarade han grötigt. ”Mm, hallå Madde.. vad är klockan? Jag vet. Bra. Hej.” Sen föll han tillbaka i sängen.
Stella rullade sömnigt om, höll upp en arm. ”Skeda.” Han passade in sig bakom henne, svepte runt med armar, pussade i nacken, mumlade ”sov gott, älskling.”


Kap 15
Torsdag. Långsamt långsamt lyfte hon upp hans arm som låg över hennes bröst och långsamt långsamt gled hon ut mot sängkanten, lyckades utan att han vaknade. Hon drog upp täcket över honom innan hon knep sitt linne och trosor och tassade ut på toaletten, stängde tyst dörren efter sig, kissade så att det säkert inte skulle höras. Han hade inte vaknat till eller rört sig en millimeter när hon tittade in igen. Lugna, djupa andetag.
Playstation-spelaren stod fortfarande på från igårkväll så hon stängde av den, tog tidningen från hallen, drack ett par glas vatten. Tjugo över åtta. Snart skulle Gunilla och Torbjörn märka att hon inte kom ner och åt frukost och att cykeln inte var hemma. Kanske gå upp och kika in i hennes rum och se att nej, Stella inte heller var det. ”Det blev visst en jättelång middag igår?”
Stella bryggde kaffe, hällde upp på termos, fixade några mackor, bar in allt på en bricka i sovrummet. Han sov fortfarande. ”Frukost på sängen, herr Falkman” viskade hon och kysste honom från munnen och neråt. ”Dags att vakna.”
Han rörde på sig, klippte med ögonfransarna. ”Men, va? Jag skulle ju... Åh.” Stella tog honom i munnen och han skälvde till. ”Åh, men. Åh.”
”Det är bra att kickstarta förbränningen med lite motion innan frukost” fnissade hon när de pustade ut.
”Ett intervallpass.” Johan log. ”Du är ju så.. Helt...”
”Hormonell, tror jag är ordet du söker” avbröt hon. ”Jag har läst om det här fenomenet. Kåt som fan mest hela tiden.”
”Jag tänkte på bäst eller skön, men okej för hormonell. Fast varför är du så finkänslig? Säg som det är istället och skyll på mig.” Johan flinade. ”Jag vet nog vilken effekt jag har på kattvakter och mostrar. Och du får utnyttja mig helt ogenerat precis hur du vill, när du vill, och var du vill. Slutar simma, slutar använda deo, säg bara hur du vill ha det. Jag ställer upp på allt.”
”Ät dina mackor och vila inför nästa pass. Det kanske blir medeldistans. Eller teknik.” Stella satte sig upp. ”Fokusera på vissa detaljer. ”Idag blir det bröst för hela slanten.” ”
”Eller fartlek. Du vet, när man löptränar och kör i olika...”
”Johan, 48 minuter och 19 sekunder som bästa tid på Midnattsloppet. Jag har full koll på fartlek.”
”Har du gjort fyrtioåtta och nitton? Det är ju skitbra! Och den banan är ju tung sista halvan.” Han såg imponerad ut. ”När var det här?”
”Fyra år sedan. Mitt livs triumf springmässigt. Nu ligger jag på femtio plus. Femtiotvå säkert.”
”39,33. Hässelbyloppet. Året jag fyllde trettio.”
”Under fyrtio alltså?” Hon nickade kännande. ”Wow. Vad låg du på annars?”
”Mellan fyrtioen och fyrtiofyra. Oftast kring fyrtiotvå. Men det är en snabb bana där. Och jag var vältränad som fasen då. Jag hade strax över fyrtiotvå på Midnattsloppet det året.”
Stella räknade efter. ”Det var alltså.. 1998? Då sprang jag också, för andra gången. Jag började springa när jag fyllde tjugofem, i sann kris-anda. Fjärde startgruppen.”
”Andra.”
Dom såg på varandra. ”Tänk så coolt.”
”Var bodde du?” frågade hon.
”Först studentkorridor på Gärdet. Madde bodde i samma korridor, det var så vi träffades. Sen flyttade vi till Solna, studentlägenhet i Västra Skogen, ett par år. Och sen 97 köpte vi en tvåa längre ut i Solna. Du då?”
”Andra sidan stan. Sista två åren som jag pluggade så delade jag och en kompis, Cissi, en lägenhet i Bredäng. Sen när jag började jobba 98 så köpte jag en liten pyttetvåa i Hökarängen. Fyrtiotre kvadrat. Har du varit där? Jättefint femtiotalscentrum, men det har inte så bra rykte med alkisar och sånt. Fast mitt hus var helt lugnt. Så himla gulligt, gamla köksluckor som man sköt åt sidan istället för att öppna och sånt. Gasspis. Så kom mina privata proffshantverkare, Stefan och min pappa, och tapetserade och målade och fixade i vardagsrummet och sovrummet på typ en timme. Det gick så snabbt att jag knappt hann gå och köpa pizza åt dom. Sen åkte vi till IKEA och jag fick min första nya, egna soffa som inflyttningspresent av pappa. En beige Tomelilla, tvåsits. Den gick så perfekt till min caffe latte-fondvägg och mina Marimekko-rip off-gardiner att jag knappt kunde somna av lycka de första veckorna.” Stella skrattade. ”Jag hade allvarligt kunnat sjukskriva mig och bara gå runt i min fina lägenhet och förundras hela dagarna! Jag slog rekord i middagsbjudningar den första terminen där.”
Johan pussade henne. ”Hur kan du säga att du får komplex av inredning?”
”Men det är sant! Efter Hökarängen har jag liksom aldrig kommit tillbaka i inredningsintresset. Jag är för evigt fast i 1998 och caffe latte-fondväggar. Det är defintionen av snygghet för evigt i min värld. Och det var verkligen min bästa lägenhet hittills. Jag kan fortfarande sakna den. Den var så fin.” Hon log åt honom. ”Jag ryser när folk håller på att tjata om fototapeter och sånt nu. Såå 2005, usch.”
Telefonen började ringa.”Men gud vad du är populär” sa hon och han log. ”Det är ju det jag säger.” Stella gick och hämtade sin mobil under tiden han pratade. För första gången på flera dagar hade hon bara ett enda meddelande, ett från Markus igårkväll vid tio, när hon slog på den. Det var inte något viktigt utan mer var en ”du är söt, kom hem snart”-variant.
Hon och Johan åt frukosten i sängen med lösgodis till efterrätt. ”Hur lägger vi upp den här dagen?” frågade hon när han var inne på sista tuggorna av sin macka. ”Har du några hållpunkter?”
Han skakade på huvudet. ”Inte egentligen. Jag gissar att jag åker på att skjutsa någon förälder till bilverkstaden men det är det enda.”
”Jag måste hem om ett tag, men vi kan ses senare i eftermiddag? Efter lunch sådär?”
”Absolut.” Han välte över henne så att hon hamnade på rygg i sängen. ”Hem om ett tag, sa du. Kommer medeldistansen före det?”
”Ja, men, vänta!” Stella fnittrade med handen för munnen. ”Jag har inte ens ätit..” Hon höll på att spilla ut smörgåsrester. ”Vänta.” Hon snabbtuggade. ”Okej, ett två tre, kör!”
De blev avbrutna nästan direkt av nya telefonsignaler, från mobilen, och nu var det Johan som muttrade ett irriterat ”men herregud...!” innan han svarade i en otroligt effektiv ton. ”Ja tjena, Max, vad är det?” Efter det kom en paus och nästa grej han sa lät mycket artigare ”ursäkta, vad sa du?”. Hans ögon smalnade medan han lyssnade och han såg på Stella ”jaha, nu förstår jag, vi måste ha råkat byta.. vänta så kommer hon” och så räckte han mobilen till henne, mimade ”Markus”.
Markus?!
”Hallå?” Stella tog telefonen.
”Hej” sa Markus kallt. ”Vad gör du?” Om man hade skrivit ut den meningen hade det varit en punkt mellan varje ord. Vad. Gör. Du. ?
”Jag äter frukost.” Hon hoppade ur sängen och skyndade ut i vardagsrummet. Klockan på teven visade tio över nio, det var möjligt. ”Jag är inne och fikar med en kompis. Johan.”
”Johan?” upprepade Markus lika kallt. ”Vem är han då?”
”En som jag kände förut när jag var här. En gammal kompis till A-K och Peter. Och mig.”
”Jaså?”
”Ja.” Stella svalde. ”Hur har du det?”
”Men vänta nu” pressade Markus. ”Du är inne och fikar med en kompis, så här tidigt, och han råkar svara i din mobil?”
”Vi har samma modell. Samma signal. Det är en slump, Markus. Och nu låg min på bordet och han tog väl för givet att det var hans och jag tänkte inte heller på det.”
”Vad gör ni? Du och den här Johan?”
”Det jag sa, äter frukost. Jag vet inte vad vi ska göra sen.” Hon tryckte handen mot pannan. Det var iallafall ingen ren och skär lögn. ”Vad gör du?”
”Är på jobbet. Varför har du aldrig berättat om Johan? Har du träffat honom mycket?”
”Ett par gånger nu medans jag har varit här, men.. Innan dess inte på femton år.” Delvis helt sant. Hon travade runt mellan köket och vardagsrummet, varv på varv. ”Hur har du det?”
”Strunt i det. Men, vaddå, Johan. Brukar ni äta frukost ihop?”
”Nej, det här är första gången.” Helt sant. ”Är det fint väder där?”
”Stella.” Markus andades. ”Är det..” Han fortsatte inte. Hon väntade. ”Är det sant? Det du säger?”
”Ja.” Nej! Eller nästan. Så länge han inte frågade om hon hade legat med den här Johan så var det ju sant.
”Och du kommer fortfarande på söndag? Inga ändringar där?”
”Nej, helt korrekt. Söndag 10.35. Då går planet. Ville du något speciellt nu?”
”Måste jag det?” frågade han fränt. ”Eller får jag ringa om jag känner för det?”
”Klart du får.” Hon slutade trava och lutade pannan mot köksskåpen. ”Jag tänkte bara.. äh, jag vet inte. Men klart du får. Hej.”
Markus var tyst.
”Har du mycket att fixa på jobbet, innan fredag?” frågade hon vänligt.
”Nej.” Han suckade. ”Du kanske kan ringa mig senare idag? Om du känner för det, vill säga?”
”Ja, självklart.”
”Bra. Hej.” Han knäppte av.
”Åh Gud åh Gud åh Gud...Åh Gud!” Hon dunkade huvudet mot skåpet. ”Helvetes skit.”
Johan kom in och såg extremt skyldig ut. ”Stella, alltså, jag tänkte verkligen inte en sekund på.. Jag trodde det var Max, han är M på min mobil. Max. Vad sa du, hur gick det?”
”Jag vet inte.” Hon blundade. ”Ingen aning. Kan ha gått bra, kan ha gått dåligt. Jag vet inte.”
”Vad sa han?”
”Men jag vet inte, Johan! Allt möjligt, han sa allt möjligt. Fan också. Inte så mycket sånt. Eller jag vet inte. Gud. Åh.” Hon svepte förbi honom. ”Nu måste jag åka hem. Nu genast.”
"Till Stockholm?!"
"Ne-ej, till Björkskatan."