Kap 13

Kap 13

Förra gången hon stigit upp efter mindre än fem timmars sömn hade hon känt sig överkörd av ett tåg. Den här morgonen svävade hon visslande nerför trappan till frukostbordet och Gunilla och Torbjörn. ”God morgon!”
Gunilla såg förtjust på henne. ”God morgon, god morgon. Jag trodde inte vi skulle få se dig så tidigt uppe idag. Det blev sent igår, va?”
”Lite.” Stella hällde hett vatten i en kopp och började doppa en tepåse upp och ner.
Efter två.
”Och då gick det bra, antar jag?”
Strålande, tackar som frågar. Alla gångerna. Till och med första. Bästa första-gången någonsin faktiskt. Ganska otippat med tanke på.
”Jodå.” Stella doppade vidare.
”Ska ni ses mer?”
Hmmm.
”Vet inte än. Det är möjligt.” Hon slängde tepåsen i slaskhinken och knixade smidigt igen skåpluckan med höften, fixade två ostmackor med tunna paprikaringar och lite torkad basilika på, tog koppen och slog sig ner vid bordet. Bådas blickar uppmärksamt fästa på henne. ”Vad är det?” Hon kollade ner på sina kläder om det var någon stor fläck hon inte märkt på t-shirten hon dragit på sig innan hon gick ner.
”Ja, säg det du?” log Torbjörn. ”Det är ju du som visslar och har dig. Sinatra.”
”Gjorde jag? Oj då.” Stella flinade. ”Jag vaknade bara på gott humör idag. Jag sov så bra, eller jag vet inte? Jag känner mig glad.”
”Då så” sa Gunilla. ”Det är så det ska vara. Ska du med på promenad om en trekvart?”
Stella tittade ut genom fönstret, ännu en fin dag med klarblå himmel och sol. ”Absolut!”

Alla sportmänniskor som misslyckats i en viktig tävling säger jämt att de ska tillåta sig att vara förbannade och besvikna i en dag och sen ska de satsa på nytt och fortsätta med träningen. Det här är min dag att vara glad och skamlös och bara gotta mig i allting med det nonstop, sa hon till sig själv. Sen, imorgon, ska jag börja ångra mig och bli förnuftig igen och få dåligt samvete. Men inte riktigt än.
”En minut! Jag kommer!” hojtade hon neråt undervåningen.

”Nu har du börjat dansa också” anmärkte Torbjörn glatt.
”Har jag? Men det är för att det ska bli så kul att gå stavgång på Ormberget” fnissade Stella. ”Håller ni inte med? Det är ju en fantastisk dag idag!”
”Ja, helt klart.”

Anna-Karin ringde medan Stella stod och dansade / visslade / fixade kycklingsallad till lunch. Bekräftade dagens middag, vid fem, fast Stella kunde ju dyka upp när hon ville om hon behövde använda datorn innan, och killarna och Robban hade just åkt iväg till Pite Havsbad så de skulle bli en lugn och exklusiv liten bjudning ikväll.
”Du låter så glad” avslutade A-K. ”Du har inte ångrat dig om igår alltså.”
”Vaddå?” undrade Stella förskräckt. Tänk om Gunilla sagt något, trots allt?
”Bröllopet.”
”Åh, ja. Det. Nej, det var bara bra. Du, nu piper äggen här. Vi ses.”

Tolv-snåret kom och gick utan någon lunchgäst. I och för sig helt väntat.

”Vill du ha bilen ikväll?” frågade Gunilla. ”Jag måste åka och tanka.”
Stella såg på klockan. Kvart över två. Det var fortfarande gott och väl inom tjugofyratimmarsgränsen. ”Vet du, jag tänkte ändå ta en sväng förbi stan innan. Det är ju så fint väder. Och jag vill kolla lite böcker. Så jag tror jag cyklar.”

Hon tog trappan i fyra steg, stängde in sig på rummet, slängde sig på sängen. ”Vet du vad jag behöver? En dator med nät som jag kan använda i en halvtimme ungefär.”
”Vet du vad jag har? En dator med nät som du får använda så länge du vill ungefär.”
”Är du hemma?”
”Ja.”
”Då kommer jag. Nu. Jag cyklar.”
”Stella! Vänta.”
”Ja?”
Det hördes att han log. ”Hej.”
”Hej.”

”Du luktar simbassäng och för rent” klagade hon och begravde näsan i hans ljumskar.
”Är det dåligt?”
”Ja. Jag vill ha din svett och din doft. Den är mycket godare än.. himla Dubbeldusch.” Hon nosade sig uppåt. ”Och vad är det här för deo? Det var inte den du hade igår.”
Johan började skratta. ”Skriv en lista över tillåtna substanser, fröken Lundman. Det verkar vara mycket petigt det här.”
”Det är skitenkelt. Var naturlig.”
”Jag kanske till och med luktar så onaturligt att du vill göra det där du skulle på datorn istället?”
”Nej. Du får se till att bli lite svettig.”

Dom låg i en klibbig, svettig sked efteråt. ”Nu måste du vara mer nöjd med mig?” mumlade han trött bakom henne.
”Mycket.” Hon lyfte på hans arm så att hon kunde se på armbandsklockan. Tjugo över fyra. ”Åååh. Jag ska vara hos A-K vid fem. Och jag ska cykla dit.”
”Jag kan skjutsa dig.”
Hon flätade in sina fingrar med hans. ”Du kan väl helt enkelt följa med.”
”Varför det?” frågade han avvaktande.
”För att det vore kul.” Hon kysste hans fingertoppar en efter en. ”Och för att det vore lättare, för mig. Annars kommer jag inte att kunna lyssna så mycket på A-K om jag sitter och tänker på hur du luktar och ser ut och gör hela tiden. Men om du är med så vet jag.”
Han gjorde en gillande grymtning. ”Men..? Jag känner ju inte direkt dom?”
”Johan, du känner ju inte direkt mig heller!”
”Jamen, du fattar. Vad säger dom om jag kommer där med dig?”
Stella kunde se Anna-Karins möjliga min och uttryck när the Johan Falkman oväntat skulle dyka upp där, hemma hos henne, och hon började skratta. ”Jag tror inte du behöver bekymra dig för det. Hon kommer att bli positivt överraskad, så mycket kan jag säga.”
”Mhm..” fortsatte han begrundande. ”Hur bor dom då?”
”Jättefint. Dom köpte hus för några år sen och så har dom..” Stella avbröt sig och log. ”Jaha. Ett radhus, det är kök och uteplats där man kommer in, på samma plan. Åttiotalsbygge, ingen trång liten toalett utan allt normalstort. Kanske två trappsteg upp till ytterdörren, som på Björkskatan. Lite trösklar såklart, men rätt smidigt alltihop. Gissar jag, iallafall.”
Johan o-flätade sin hand. ”Ett villkor bara. Jag måste få duscha innan, med tvål.”
Stella fnissade. ”Det får väl gå för den här gången.”
”Men Stella, säkert?” Han lutade sig över henne. ”Vill du att jag följer med? Du kan säga nej, jag kan fortfarande skjutsa dit dig, det är inget problem.”
”Jaaa. Jag vill. Fatta att jag vill, jag vill, jag vill. Det blir jättekul.”
Och fortfarande helt inom tjugofyratimmarsgränsen.