Nytt i kap 12

Nytt i mitten av kap 12 och neråt!

”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella oengagerat vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla förtjust. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och snyftade till. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han skulle ha ringt. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Ingen hade gjort något stort fel än, ingen hade gått över en gräns. Men nu var det gjort. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Vilka då?”
”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Nej. Eller ja såklart, men nej.” Stella snörvlade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”Gunilla strök henne över ryggen.
"Något annat."
”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Men ingen vill ju heller se dig plåga dig själv. Vad tror du, Stella? Det kanske är dags att ni går vidare.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Men jag vet inte hur jag ska vara utan honom. Ska jag vara ensam hela tiden nu? Jag är så van att han är med, allt, du vet, hur vi har blivit tillsammans med varandra. Det känns som att jag är så annorlunda nu än för fem år sen, och det är så mycket han i mig. Jag vet inte om jag orkar vara utan det.”
”Orkar du med allt det andra som har hänt nu då? Att du ställer in bröllopet, är inte det ett tecken på att du kommer att klara dig? Du är stark, Stella. Du kommer att klara dig, det vet jag. Det har du alltid gjort.”
Nya tårar kom upp och hon pressade Gunillas hand mot sin kind.
”Men jag vet inte om jag är så stark” sa Stella långsamt sen och pekfingret följa blommönstret på påslakanet. Flera varv. ”Det är inte bara jag längre.Vi ska ha barn” sa hon sen. ”Jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
"Ja, men säg inte till någon. Inte till mamma, eller Markus"
”Du har inte berättat för honom?”
”Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en oväntad Johan plötsligt dök upp i samtalet. ”Är det därför du tror det är förstört?”
”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken på mig.”
”Och du med.
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna.
”Varför sa du det då, att du skulle åka hem?” frågade Gunilla.
”Jag tyckte det var smartast att inte träffa honom mer.”
”Varför det?”
”För att jag gillar honom.”
”Jaha, och?”
”Jaha, och?” Hon såg upp på Gunilla. ”Gillar honom som i gillar-gillar honom? Du kan inte ta så himla lätt på det?! Tror du jag kom upp hit för att leta efter en ny man?”
”Nej, men det har jag väl inte föreslagit heller. Jag tänkte mer på att du verkade mycket gladare och lättare nu när vi kom tillbaka. Om det har med honom att göra eller något annat, det vet ju inte jag. Men måste du stryka honom från listan bara för att du gillar honom? Kan du inte hitta ett sätt att umgås med honom som vän?”
”Det var ju det jag försökte” sa Stella dystert. ”Jag ville försöka hålla ihop det på något sätt. Att det inte skulle hända något. Något för helt fel.” Hon torkade sig med ovansidan av handen. ”Men det här var kanske lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Att förklara och berätta kanske är en bra början” sa Gunilla innan hon gick ner. Och hon såg inte ut som att hon menade Markus.

Finkänsliga som de var det ingen som sa något mer om saken när hon kom ner med svullna ögon och röd näsa.
”Sill och röding om ett tag, det låter väl gott?” Torbjörn stod och borstade potatis över diskhon. ”Är du hungrig?”
”Sådär. Ska jag göra något?”
”Sätt dig ute du en stund. Det är lä och skönt mot väggen.”

Gunilla dukade ute på verandan och de åt under lätt småprat. Torbjörn tog en immigt kall nubbe till. Gunilla tog en folköl. Stella tog ett mjölkglas. När de var färdiga kom den trevliga grannfrun över och fick en kaffekopp och ännu mer prat.
Stella gick in och kollade sin mobil. Fem nya meddelanden rasslade in, och i ungefär en sekund kände hon sig hoppfull men sen såg hon att det bara var människor som läst bröllopsmejlet och hört av sig därför. Miriam, Markus mamma, Eva (jaha, nu gick det bra), Sussi, Anna från Sven och Anna. Hon lyssnade igenom meddelandena men ville inte prata med någon av dem. Telefonen började ringa igen, cissi mob nu ända från Grekland, men hon tryckte bort det samtalet också. Sen stängde hon av den. Johan skulle inte höra av sig.

Hon tog en lång sval dusch, rakade benen, fixade håret, skimmer-body lotion överallt, nya rena kläder, rouge på kinderna och glans på läpparna.
”Nu ser du piggare ut!” sa Gunilla när hon kom ner. ”Känns det bättre?”
”Ja. Får jag låna bilen ett tag? Jag ska in till stan en sväng, tror jag.”
”Givetvis! Självklart!” Det lät som att det var tidernas idé och på fem röda stod Stella med bilnycklarna i handen.

På femton röda hade hon parkerat i backen upp mot hans hus och stod och tvekade. Hur bra var det här? Han kanske bara skulle be henne gå. Eller börja skrika åt henne. Inte för att han kändes som en skrikig typ. Eller också skulle han vara stram och tyst och se kallt på henne och hon skulle börja lipa av press och inte få fram ett enda vettigt ord. Det kändes mer som han än att börja skrika. Fan. Hon låste upp bildörren igen. Ångrade sig. Skit. Det var ju redan förstört. Vad spelade det för roll om hon förstörde det ännu lite mer? Svängde nycklarna i handen. Låste bildörren och gick mot nummer femtioåtta. Fast hon hade kört bil in till stan kände hon sig svettig när hon kom in på gården.

Han och Lina satt på uteplatsen och åt. Johan satt med ryggen mot så det var Lina som såg henne först och glatt vinkade till, sa något med ”Stella kommer”. Johan vände sig om. Han fick inte en stram och kall min, och han såg inte ut som att han skulle börja skrika och slänga förbannelser över henne och hennes ofödda barn. Han höjde handen och log lite. Inget åh!! Stella!!-leende, men klart lovande i jämförelse med det senaste sättet han sett på henne.
”Gud så bra att du dök upp, Stella!” sa Lina. ”Vi har ett ton jordgubbar till efterrätt. Och jag är redan proppmätt.”
En skål med något som såg ut som fetaost och färskpotatis-sallad på bordet, en mindre än hälften kvar-vinflaska. De två som såg glada och rosiga ut.
”Ja, sätt dig” sa Johan vänligt och drog ut extrastolen från bakom sig till bredvid bordet. Han lät lugn och han såg lugn ut. Det verkade inte som att han tillbringat eftermiddagen med att gråta och svära dramatiskt och förbanna sitt eller hennes eller deras öde. Ingen konstig blick på henne, och ingen blick.
Stella satte sig, på kanten av stolen. ”Nej, jag har redan ätit. Tack ändå.”
”Men något att dricka ska du väl ha?” Lina hoppade upp och stack in för att hämta ett glas innan Stella hann säga ett ord. Hon såg nervöst på Johan, pratade snabbt, det kändes som att hon måste få ur sig allt innan Lina var tillbaka.
”Jag tänkte bara att jag skulle komma förbi en snabbis. Är det okej? Du kanske inte ville, och jag kan..”
”Jo, det ville jag verkligen, Stella.” Han var på väg att sträcka ut en hand och röra vid hennes men kom på sig i sista sekunden att han kanske inte borde det, att det var en krånglig sak, så han nöjde sig med att lägga den ovanpå bordet. ”Bra. Att du kom.”
”Jag ville försöka säga hur..”
Lina var redan tillbaka och Stella tystnade, vände sin blick från Johan till henne.
”Vi satt just och pratade om folk från förr och att man stöter ihop med massa nu på sommaren när dom kommer hem på semester. Och det kan ju bli.. ” Lina hällde upp vin i glaset och sträckte det åt Stella ”lite pinsamt ibland om man inte kommer ihåg dom. Skål.”
Stella var på vippen att ta en klunk när hon kom ihåg sig och i samma sekund sa Johan ”men ska du..”.
”Nej, men Gud, just det.” Hon ställde ner glaset. ”Jag ska ju inte dricka.” Det blev så häftigt sättet hon sa det på så Lina hejdade sig också med sitt glas. ”Jag menar, för att jag kör.” Stella pekade utåt mot gatan. ”Bil. Jag kör en bil. Ursäkta, jag glömde helt bort det.”
”Jaha? Inga problem.” Lina stack in igen.
”På håret.” Stella bet sig i läppen. ”Tur att någon kom ihåg.”
”Du kör en bil.” Johan log mot henne. ”Det låter alltid som att ibland kör man en traktor och ibland en ångvält när du säger det så där. Inte som att de allra flesta kör just bilar den mesta tiden.”
”Jag kanske är van vid stora variationer, vad vet du?” log hon tillbaka.
”Ja, vad vet jag? Det kanske är massa baklastare och höskrindor och motorcyklar och traktorer som ni kör där ute i Stockholms förorter?” Johan såg upp på Lina som var ute hos dem igen med vattenglas och nypåfylld tillbringare. ”Hur många olika slags fordon brukar du normalt framföra, Karolina? Så där i runda slängar en vanlig dag?”
”Ett eller två? Cykel och bil? Hur så?”
”Han märker ord.” Stella fick ett bräddfyllt vattenglas. ”Han tycker att jag formulerade mig lustigt när jag sa att jag körde en bil.”
”Typiskt han” sa Lina. ”Typiskt dom. Jag säger att jag ska köra en tvättmaskin och Max säger ”vart då?”. Varenda gång. Dom tycker det är skitkul med sånt.” Johan fnissade mycket riktigt och såg nöjd ut över ett nytt potentiell ordmärkeri och Lina gjorde en grimas åt honom. ”Det uppfattas alltså som irriterande och inte lika komiskt av alla andra, fick du med det? Skål i andra försöket.”
De tog en klunk av sina olika drycker och såg noga varandra i ögonen efteråt med glasen i hakhöjd på ett formellt sätt.
"Var är Max?"
”Hjälper till och bär kylskåp och spisar och sånt i en viss sommarstuga i Brändön” sa Johan och flinade mot henne. ”Vi firar att vi inte behöver vara involverade i såna aktioner. Någonsin.”
”Jaa, vilken lättnad. Skål igen för att hålla sig ifrån sånt. Sommarstugor.” Samma procedur med glasen och blickarna. Nu satt Stella på hela sin stol och hon kände sig inte längre lika nervös över hur det här skulle gå. Inte när hans blick regelbundet kom tillbaka till så här och fortsatte se glad och lugn ut.
Lina drog upp knäna under sig i en ”märks det att jag är yogaledare?”-position som skulle ha gett de flesta andra avdomnade ben efter en minut. De två drack mer av vinet och de tre flamsade vidare och pratade mer eller mindre allvar. Sen kom jordgubbarna. Det visade sig att Johan köpt en ladddning på Loet och Lina hade ovetande om det också köpt för att ta med till honom, så det fanns verkligen ett ton att äta upp. Färska söta svenska med vaniljyoghurt till. Mycket goda.
”Johan, har du?” frågade Lina efter en stund. ”Vi hinner en.”
Johan böjde sig bak och grävde fram något litet ur ryggsäcken som hängde på rullstolen. Lade det på bordet och sköt över det till Lina utan att lyfta på handen och visa vad det var.
”Du är ju en yogamänniska!” utbrast Stella förvånat över cigarettpaketet och tändaren. ”Du kan ju inte röka!”
”Nej, just det. Och jag röker inte, inte på riktigt.”
”Nähä? Och du då?” Stella såg på Johan som böjde sig fram och lät Lina tända hans. ”Röker inte du heller på riktigt?”
Han blåste ut röken åt sidan så den inte skulle komma på henne. ”Bara när Lina kommer hit med jordgubbar och en vinflaska och Max bär vattenberedare och du kör en bil och dyker upp som en glad överraskning till efterrätten och det är soligt väder. Såna dagar röker jag.”
”Men ge dig! Vilket solklart missbrukar-lingo. Det finns alltid en bra anledning, alltid något att fira om man letar tillräckligt hårt. Och ni är såklart inte det minsta beroende för ni kan sluta när som helst?”
”Precis!” sa Lina och Johan i kör och brast ut i skratt. ”Stella, är det här okej förresten?” frågade han sen. ”Röken? Vi kan gå ut på gården om du?”
”Nej, det behövs inte. Det är bara konstigt. Jag tänkte på båda er som renlevnadsmänniskor som tränar och yogar och så och nu sitter ni här och drar i er nikotin.”
”Jag tror vi har en ny Max. Det är just för att vi är renlevnadsmänniskor, Stella. Det här är min enda synd” förklarade Lina med överdrivet tonfall. ”Nästan. Det och choklad och vin för ofta och så ids jag aldrig stretcha tillräckligt efter jag har tränat trots att jag är PT och tjatar om det jämt och jag är skitlat vad gäller städning hemma så jag låter gladeligen Max göra allt det och skyller på att jag har ont i huvudet. Plus en släng av det vanliga med avundsjuka på folk som oförtjänt råkar ha saker jag vill ha. Men annars är jag heeelt ren. Du då, älsklingssvåger?” Hon såg på Johan. ”Vad har du för synder? Förutom att du röker en cigarett med mig en gång i månaden.”
”Uh uh” sa han oroligt.
”Och förutom att du vet exakt hur du ska koppla på det där snygga leendet, ögonen, tonfallet och charmen och utnyttjar det skamlöst för att få folk att göra precis som du vill” fortsatte Lina. ”Vad mer är du skyldig till?”
Johan började se besvärad ut. ”Lina, snälla, måste vi börja med det här nu igen?”
”Jo, låt oss börja med det här nu igen” sa Stella nyfiket till Lina. ”Det här lät spännande.”
Lina fnissade. ”Visst är det? Men du har ju garanterat märkt det vid det här laget. Du har ju umgåtts med honom i mer än ett par minuter? Det jag menar är att när han går in för det så kan Johan charma vem som helst. Han har den här egenskapen att man blir glad av att göra honom glad. Man vill att han ska tycka om en, och man blir smickrad när han gör det. Så då ställer man upp på vad han nu ber om. Komma hit och äta middag till exempel fast jag från början såg fram emot en stilla hemmakväll på soffan med en rom-com och en drink. Du förstår vad jag menar? Jag märker knappt hur det går till men inte ligger jag hemma på soffan nu, eller hur?
”Nej!” Stella log. ”Du vet, när jag träffade honom på Kvantum, förra veckan? Jag var verkligen noll sugen på fest, jag kände mig bara sur och trött och inte upplagd för något sånt, men vad händer? Det tar mindre än tre minuter så har jag tackat ja till hans fest, trots att det är första gången vi ses på evigheter och att vi egentligen inte ens känner varandra från början.”
”Bra exempel!” utbrast Lina. ”Johan, ser du nu att jag har en poäng i det här?”
Han stönade till svar. ”Kan vi byta ämne, på riktigt? Varenda gång du tar upp det låter det som att jag är någon slags psykopat som utnyttjar människor och saknar empati och Gud vet vad. Och dessutom överdriver du som fasen.”
”Jag vet inte det jag, sweetie.” Lina log hjärtligt mot honom. ”Men det är fel att kalla det för en synd, det tar jag tillbaka. Jag tycker bara det är fascinerande. Och det är ju en väldigt bra egenskap i yrkeslivet att kunna läsa av folk så. Om man nu till exempel jobbar på, vad ska vi ta, en bank kanske, och ska sälja saker. Då måste det vara rätt värdefullt. Och det är bra om man vill få trevligt bord på en restaurang, eller byta platser i flyget. Man ska alltid skicka fram Johan i de lägena. Speciellt nu efter olyckan får då vill folk säga nej ännu mindre. Och jag lovar att han inte har några som helst psykopat-tendenser.” Nu såg hon på Stella. ”Men det har du garanterat märkt det med. Han är otroligt snäll och så kan han...”
”Lina, seriöst, nu går jag och diskar och kommer tillbaka när du är klar” avbröt Johan.
Lina och Stella såg på varandra och började fnittra.
”Får jag säga en kort sak bara?” sa Stella. ”Jag tror att det är det icke-perfekta som är en del av det, rent allmänt och inte bara specifikt om Johan nu med eller utan olycka. Om man träffar på någon som ser helt perfekt ut så blir man ofta reserverad och blyg. Man jämför med sig själv, och man förlorar, alltid. Men om det är någon som är snygg men har någon lagom synlig defekt, ärr kanske eller en läspning, så blir det en mer vinnande kombination. Då blir man inte lika självmedveten eller osäker och tänker på sina egna brister, och då är det mycket lättare att falla för hela paketet. Eller hur? Men vi kan prata om vädret nu för all del. Duger det som samtalsämne?”
”Inte än” sa Lina ivrigt. ”Jag håller helt med! Om du tänker på Patricia, hon har inte kopplat det där fullt ut så hon funkar bäst på killar som blir förhäxade av hennes utseende. Hon kan inte charma sig till någon ny plats av en kvinnlig flygvärdinna för hon har inte fattat vad hon behöver göra för kvinnor. Det kommer säkert med åren. Och jag menar inte alls att jag inte gillar Patricia nu, så du behöver inte gå i försvar, Johan. Jag säger bara att på ett sätt är ni väldigt lika, men på ett annat inte alls.”
Johan hann inte ens börja formulera ihop något försvar som han såg ut att vara på väg att göra innan Max kom in på gården och hojtade högt. ”Aha!! Nu tog jag er!”
”Åååh nej.” Lina suckade trött och fimpade sin cigarett. ”Säg hej till två dagars pikar och föreläsningar.”
Max kom fram till dem med raska steg. ”Varför måste ni alltid? Va? Lina, hur dum är man om man börjar röka när man är vuxen? Det här är ju helt vansinnigt.”
”Hej älskling” sa hon ljuvt och proppade in en stor jordgubbe i munnen på honom. ”Gick det bra med spisarna?”
”Hej älskling” fnös Max när han tuggat klart. ”Så lätt blir det inte att...”
Johan sköt fram salladsskålen till honom. ”Sätt dig ner och koppla av lite, Max. Vi sparade mat till dig för vi tänkte att du kommer att vara hungrig efter allt slit. Så får du jordgubbar sen. Det finns vaniljyoghurt också. Eller glass. Ät så mycket du vill.”
”Tror ni att jag är fem år?” sa Max men började ändå skyffla i sig allt det som var kvar av salladen medan Lina och Johan växlade en snabb blick över bordet.

En tom salladsskål och ett mindre berg jordgubbar senare slängde Max upp Lina över axeln, under hennes högljudda protesterande och skrattande, och tackade för ”mat och cigg och allt”. ”Och nu bär det hemåt på avgiftning för dig, älskling.”

Stella började stapla ihop deras tallrikar och glas och bar in till diskbänken. Johan kom efter med mer saker. ”Lägg dig på soffan en stund om du vill” sa han när hon råkade gäspa stort under andra vändan. ”Vill du ha te?”
”Ska du ha? Annars inte.”
”Jag kan lätt offra mig.”
Stella drog av sig skorna och sträckte ut sig på soffan, kände hur trött hon var, i kroppen och i huvudet. ”Det känns som att klockan är halv två och inte bara halv tio. Den här dagen har varit så innehållsrik. För innehållsrik.”
”Och inte blev det bättre när din stalker dök upp mitt i allt och skapade massa drama och förstörde semesterplanen” sa Johan mjukt när han kom ut till vardagsrummet. ”Din stackare.”
”Var inte du choklad och räddnings-riddaren?”
”Förra veckan, kanske, när allt var frid och fröjd. Men jag är hellre det än stalker. Om jag får välja?” Han log lite skyggt mot henne och hon klappade bredvid sig på soffan.
”Skit i det där teet. Kom och sitt med mig.” Han flyttade över till soffan och lade armen om henne så att hon kunde krypa upp i hans famn. ”Jag har faktiskt en slags förklaring. Även om det inte verkar som det så hade jag en tanke med inkognito-planen.”
Han gjorde en avvärjande gest. ”Det behövs inte. Jag tror jag fattar, Stella. Och nu menar jag inte samma skitsura ”jag fattar” som i eftermiddags. Jag kände mig så dum själv också, efter ungefär tio minuter när jag hade funderat lite. Jag kan skylla på att jag har blivit lomhörd på gamla dagar eller att jag är ringrostig som tusan på det här, men jag skulle ha lyssnat mycket mer. Mycket mer.”
”Och jag skulle ha berättat mycket mer. Jag ville få till något smart och sen klantade jag till allt ändå. Berättar inte saker, undanhåller sanningar, slänger ur mig att jag ska ha barn, allt bara, poff.” Hon suckade. ”Och jag vet att jag minst av allt betett mig som någon blivande brud, men det jag var ute efter var något som skulle få oss att... du vet, kunna ringa, och att det skulle inte kännas jobbigt eller fel.”
”Hur ligger vi till på det nu?”
”Jag vet inte.” Stella såg försiktigt på honom. ”Jag vill att du ska ringa mig, det är sant, men samtidigt är det jag som sitter med allt det här, så jag fattar att det inte är självklart. Jag vill verkligen inte att du ska känna dig dum eller utnyttjad eller något. Men det enda jag vet om nästa vecka när jag är tillbaka i Stockholm är att jag måste få tag i en familjeterapeut och en barnmorska. Och jag har inte en aning om vad du och jag skulle prata om för att hålla allt smart och okrångligt. Vädret kanske, i värsta fall. Men jag vill ändå att du ska ringa. Om jag får välja.”
”När fick du veta att du var med barn?”
”I torsdags. På kvällen.”
”Hur känns det?”
"Fortfarande helt abstrakt. Och märkligt, under de här omständigheterna."
”Hm.” Johan var tyst ett tag. ”Men det är bra med familjeterapi. Ett par kompisar till mig gick hos en sån, en sex sju gånger. Det var också en otrohetsgrej, han var med en annan tjej när han var på en resa. Och dom redde ut det. Så ni kan säkert..”
”Du” avbröt hon lågt mot hans bröstkorg och han tystnade. Stella blundade.
En otrohet, just en sån på en resa till exempel, eller en konferens, det var vad alla tog för givet att det var. Något snabbt och alkoholrelaterat, och något som inte betydde något. Sånt man kunde komma över. Det var ingen som gissade på ett par månaders förhållande, efter hur många månaders flirtande och förspel med en tjej, som man sen fortsatte träffa varje dag, på jobbet. Och hade tagit bilder på. Sånt var det ingen som tog för givet att man jobbade så hårt för, stannade kvar för.
Hon kände det välbekanta, tårarna, nya bästa kompisarna, tränga på där bakom ögonlocken. Tvingade sig att styra bort tankarna åt ett annat håll. Här och nu. ”Jag måste åka snart.”
”Två minuter till bara.” Johan höll om henne ännu lite hårdare och hon sjönk in i armarna runt sig, njöt av att kunna dra in hans doft från tröjan med vartenda andetag. ”Det var bra att du kom. Sa jag det förut?”
”Mjo.”
De satt alldeles stilla. Hans armar runt henne, hennes huvud mot hans bröstkorg. Två minuter blev fyra och sen sju och sen elva innan någon av dem rörde på sig.
”Vad vill du göra nu? Hur?” Stella satte sig upp.
”Tror du att du ska handla godis någonstans i veckan? Jag kanske kan fortsätta min tradition att råka förfölja dig medan du är kvar här iallafall.”
”Ska du träna där på sjukgymnastiken imorgon?”
”Vet inte. Kanske?”
”Om du vill kan du komma och äta lunch efteråt. Vid tolv-snåret?”
”Jag får se.” Johan sträckte på sig. Vände sin blick från henne och ut mot rummet, tittade på teven som var av och inte visade något. ”Kanske.”
”Eller kanske inte?” Stella ville ha tag i hans blick igen men han mötte inte henne.
”Jag vet inte. Måste du ha svar direkt? Jag vet inte om jag ska träna ens med tanke på kvällens rock and roll-utsvävningar. En halv flaska vin och en cigarett.” Han smålog ner i knäet. ”Vem vet, jag kanske är helt utslagen imorgon.”
”Jag tänkte mer på om det här var sista gången vi sågs.”
Nu såg han upp på henne, mer allvarligt och sträckte ut handen så att den rörde vid hennes kind. ”Nej. Det hoppas jag inte, Stella.”
”Tur.”
”Ja. Tur.” Han fortsatte att se på henne och hon lutade huvudet mot hans hand, följde den i rörelsen, och han stannade och höll kvar sin hand och hon höll hans blick. Som Lina hade sagt; de där ögonen, leendet, tonfallet och charmen. Eller som nu, de där ögonen som inte alls glittrade, leendet som inte låg på lut, rösten som inte var ljus eller glad, och charmen som var helt undanpackad. En Johan Falkman som såg trött, uppgiven och lite osäker ut. En Johan Falkman med vinfärgad tunga, och blank hy efter solen mot väggen, och inte ens någon snygg t-shirt den här gången, och ett par ben som var en alldeles för stor defekt för att kunna kallas lagom och spännande.
Vet du hur mycket jag gillar dig, tänkte hon. Vet du hur mycket jag vill att du ska gilla mig? Trots all smart skit jag häver ur mig, och alla djävla brasklappar, det är det jag vill, jag vill att du ska gilla mig.
Sättet han såg på henne förändrades och hon kände direkt samma i sin kropp, hur hon blev blixthet, medveten om alla ställen där de nuddade vid varandra. Hennes knän mot hans lår, hans axlar vid hennes arm uppe på ryggstödet. Hur hennes hand inte stoppade hans andra när den kom upp till hennes ansikte, ramade in det nu, hur varma de var, sköna, hur hans tumme sökte hennes mun och hon särade på läpparna och blundade och lät honom gå över dem, flera varv, sticka in och hon slöt munnen kring den och hörde hur han andades häftigare, och sen drog han in henne närmare sig och hennes händer som fick smeka över håret kinderna munnen halsen och hur han blundade och bet sig i läppen och höll om henne hårt och hon drog in hans doft, överallt.
Någonstans fastnade de i varandras blickar igen, mer stilla, och Johans grepp om henne släpptes efter. ”Nej” sa hon lågt, borrade in sig mot hans hals igen.
”Vänta.” Hans händer fick fast i hennes, höll ner dom längs sidorna. ”Vänta.” Han såg på henne, lugnade ner, och ner. ”Vänta.” Släppte henne och lutade sig tillbaka i soffan, med passiva händer, väntade ut henne.
Hon kunde resa sig och gå nu. Det var fortfarande okej. Det hade hänt för mycket, men inga kyssar eller slickningar eller bit, inget fullfjädrat sex, bara lite kramar och hångel. Han skulle inte ringa längre, men hon kunde åka tillbaka till Stockholm och glida in i sitt riktiga liv utan större problem. Om hon bekände det här för någon, Cissi, skulle hon säkert få höra något tröstande i stil med ”men så farligt var väl inte det, va?”. Nej, var det det?
Eller också hade det blivit för sent för länge sen, redan förra söndagen, när han bjöd henne på middag och hon inte sa. Eller när hon började vakna på morgonen och tänka ”Johan!” och det kunde hon inte ens sätta en tidpunkt på. Eller när hon började drömma om honom på nätterna, exakt de här händerna och exakt den här doften. De behövde inte göra något mer, det var redan för sent. Men hon kunde gå nu om hon ville. Tacka för kaffet. Ta bilen och köra hem, ringa Markus och berätta hur fina blommorna var. Springa på Ormberget, träffa Anna-Karin, inte handla godis på hela veckan. Åka hem. Ringa de där samtalen. Kalla in all hjälp som gick att få.

Hon böjde sig fram och kysste honom.

Efter ett tag var det någon som sa ”kan vi flytta oss till sängen?” och ännu senare ”hur känns det här? det gör inte ont?” och någon svarade ”nej, det gör inte ont, det är precis som vanligt.. fast väldigt mycket bättre just nu” och ännu mycket senare var det någon som skrattade och sa ”kallar du det där ringrostigt? i såna fall så.. herregud.”.

Vid halv två tråcklade hon sig loss. ”Jag måste åka nu.”
”Tur” sa Johan lättat och flinade när hon förvånat tittade till på honom. ”Äntligen får man lite sömn här. Det är på tiden.” Han rullade över på rygg, bredde ut armarna så att han tog upp hela sängen.
Hon flinade tillbaka och började klä på sig det som låg slängt på golvet medan han låg och tittade på henne. Trosor, jeans, sockar, behå, linne, klocka. För varje nytt plagg gled han närmare och närmare henne. När hon var klar böjde hon sig ner och kysste honom en sista gång.
Han slog armarna om henne, höll fast henne.
”Du ville ju sova?”
”Jag skämtade bara. Men okej, jag kan sova om det är det du vill. Kör försiktigt. Se upp för galna taxibilar.”
Efter en stund började han skratta. ”Ska du inte gå då?”
”Jamen, herregud, jag försöker ju. Allt jag kan! Du måste jobba med mig, inte mot mig.”
”Okej.” Han fläkte ut armarna igen. ”Gå då.”
En sista sista kyss. ”Vi ses, Johan.”
Det var ingen som sa ”när?” eller ”ring mig imorgon, jag menar idag” eller ”vad händer nu?” eller ”stanna lite till bara”. Det blev ”vi ses, Johan” och han som höjde handen och hon som tittade igen från dörröppningen och sen gick.