Kap 8 tillägg och ändringar

Kap 8 - ändrat och utökat


Han kom tillbaka efter ett tag, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med fejkad Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med.”
”Jag? Men jag kan ju ingen basket!”
Han väntade ut henne tills hon gick med på det. ”Bara om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Erik nådde tio hade hon tre, odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”För att vara så länge sen så var du ju inte alls så tokig.” Han drog henne närmare sig. ”Klart lovande. Med lite mer träning så...”
”Mhm.” Hennes arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axel innan hon hann stoppa den, hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden därinnanför som var lite fuktig och varm. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, stannade, hon kände den mot huden, stod kvar, drog sig inte undan. Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när Andra Män tar på mig. Hon såg på honom och hans grepp hårdnade och hon höll andan och det var inte så långt till behåkanten och i en sekund så var det ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade på och i nästa sekund sa Erik ”Johan!” och passade bollen och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades, drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt. Det är så här det kan bli, ett steg leder till ett annat som leder till ett annat. När hade jag vridit mig ur, om inte? När hade vi kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han?
Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen. ”Förlåt. Jag vet” sa han lågt.
Hon skakade på huvudet, avfärdande. ”Förlåt själv. Jag vet ju också.”
Det är okej, tänkte hon när dom gick in igen. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, det ska gå bra. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, och nu är vi okej igen. Vi är på en uttalad bra vänner-nivå, inget spänt tjafs och fumliga signaler. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?

_______

Och senare i kap 8.
_______

På förstubron stod en levererad blombukett. Från Markus den också. Rosa gerberor och gula rosor. Tur. Ett stort fång extralånga röda rosor hade kunnat hamna i sophinken. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, glad midsommar, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en vas i köket och sen satt hon där och åt sin varma macka till middag och såg på prakten. Det var första gången den här svängen han skickat blommor.

Efter maten ringde hon, inspirerad av basketbarnen eller avskräckt av internetdejtingen eller sporrad av blommorna och Johans händer runt midjan, hon kunde i vart fall inte hålla sig längre.
Första delen av samtalet gick åt till att han skulle smälta att det var hon. ”Jag kan inte fatta att det är du. Vet du hur glad jag blir för att det är du. Tänk att vi inte har pratat så här på... hur länge som helst” upprepade han i olika varianter i flera minuter.
”Det är jag” sa hon. ”Vad gör du?”
”Inget särskilt. Ehh, diskade. Tänk att det är du, Stella.”
Hon log. ”Ska vi avsluta och ringa upp igen om en stund? När du har vant dig?”
”Nej!” protesterade han direkt. ”Nej, lägg inte på! Jag är van nu. Vad gör du? Vad har du gjort idag?”
Varit med om något av en milstolpe. För första gången på fem år känt en Annan Mans händer på min kropp. Och jag gillade det. Oväntat mycket. Och det bara hände. Jag vet inte hur det hade kunnat sluta om inte den där bollen kommit farande. Kanske med en hand på bröstet, kanske med en hand på ändan. Men mest troligt med inget alls. Jag ville nog bara testa lite. Tror jag. Nu vet jag hur det är iallafall. Jag behöver inte testa igen. ”Jag har... mest tagit det lugnt. Legat och läst en bok. Det är fint väder här. Är det det hemma också?”

Det hon var nöjd med efter samtalet var att hon inte varit i närheten av att börja grina i något skede av det. Inte när han lyfte luren och sa ”Stella!” för att han sett på nummerpresentatören, inte när han blev så tagen att det var hon, och inte när de sa hej då.
Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt om vad som skulle komma sen. Det hade blivit ett så praktiskt samtal när han skulle ”vänja sig”. För mycket fokus på om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle följa med dit. Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget?! Markus höll med. Sen verkade han inte riktigt veta vad han skulle prata om, och hon kom inte på något bra heller. Framtiden, dåtiden, nutiden, alla områden var ganska problematiska och svårmanövrerade.
Han frågade om han fick ringa henne också nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.
När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Speciellt efter idag. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från.

”Jag vill absolut ingenting” sa han direkt. ”Jag kan låtsas att jag har något viktigt ärende, men jag har inte det. Jag vet inte varför jag ringer. Jag råkade bara slå det här numret, jag vet inte hur det gick till. Ska jag lägga på igen?”
Hon tog med sig telefonen och la sig nöjt i soffan igen. ”Johan, det är dom samtalen som ofta blir dom bästa. Dom så kallade kvinnliga telefonsamtalen. Ingen riktning, ingen specifik informationsefterfrågan, ingen agenda. Bara prata. Understiger aldrig nånsin tio minuter som känns som den absoluta max-längden på typiska manliga telefonsamtal.”
”Kvinnliga, va? Längre än tio minuter? Ingen agenda?”
”Just det. Pallar du?”
”Okej. Jag lovar att göra mitt allra bästa.” Han fnissade. ”Hur gör jag?”
”Har du tagit tid? Bra. Följ bara efter mig nu.”

”Det märks att du är en driven pedagog” sa han efter tjugoåtta och en halv minut när de började avrunda. ”Jag tycker det här så kallade kvinnliga samtalet har flytit på väldigt bra.”
”Jag med. Lova att du ringer nästa gång du inte vill någonting alls. Allvarligt, Johan.”
”På hedersord, Stella” mös han. ”Vet du att du låter rätt norrländsk när du säger ”allvarligt” så där?”
”Vet du att jag tillbringade en avsevärd del av mina sommarlov i Norrland när jag var liten? Hängde med kreti och pleti och plockade upp alla slags varianter av sociolekter och dialekter. Det kan ha något med saken att göra. Du som är ekonom kanske kan räkna på det?”
"Socio-vad?" utbrast han imponerat. "Där kom precis alla tvåhundraplus universitetspoäng i svenska flygande! Okej, jag ringer imorgon och meddelar svaret, i en formel. Det blir i ett tvåminuters fokuserat manligt samtal. Du ska få lära dig allt jag kan om den varianten."
"Tack!" skrattade hon. "Det ser jag fram emot med spänning."

Hon pratade inte med katten för att hon av princip inte pratade med katterna om annat än att matskålen var fylld, men om hon gjort det hade hon kunnat säga nonchalant "vaddådå? man får väl bli glad om en vän ringer? vem har förbjudit det?". Ingen.