Kap 9 - nytt + ändrat

Kap 9

”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag nog inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram om andra var med. Han måste vara totalt ensam i rummet. Han hade sagt att han var hos Fredrik och Eva, men det hördes inte ett enda ljud i bakgrunden. Stod han på toaletten och pratade? ”Jag ska inte pressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack igen för blommorna. Och igen för kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland när han egentligen bara blev så glad att hon ringt.
”Vad har du för dig idag då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda hårt och bita ihop munnen för att inte släppa fram tårarna. Igår hade det gått bra, idag kände hon sig på gränsen så fort hon vaknade och när han började prata var det nära att fördämningarna brast. Det var ingen bra dag idag. Ingen Kenta-dag. ”Ska du till Anna-Karin och Robban?”
”Mm. Vad blir det för er?”
”Jag vet inte. Vi ska grilla sen, några andra ska komma också. Elin och Henke, Jacob tror jag. Vanlig midsommar bara. Sill och nubbe, du vet. Jag går mest runt och längtar efter dig nu. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Det kändes så tomt utan hans händer, före Petra-händer, på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han ibland in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, smulan”, och somnade på fem sekunder. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu. Vi hörs igen när du beställt biljett då?”
”Ja, det gör vi. Jag ringer. Hälsa till Eva och Fredrik.”
”Visst. Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automaktiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Var det det som var nästa steg? Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem, igen. Hon kunde se det framför sig. De skulle vara artiga och vänliga och försiktiga i bilen från Arlanda. Där hemma skulle han ha tokstädat hela lägenheten så att allt var skinande och blänkande. Alla tomburkar pantade, alla kylskåpsdörrar avtorkade från kladdiga fingeravtryck. Allt sånt. En blombukett på bordet, till henne. Och kanske lite antipasti och sånt han visste att hon gillade. En flaska vin. Och sen skulle de så småningom börja prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga, igen, och hon skulle lätta sitt hjärta och han med, och sen skulle de börja kramas, försiktigt, ovant, och sen mer och mer och hon visste hur hans kropp kändes mot hennes och att hon ju älskade den känslan, egentligen. Hon flyttade tillbaka in i sovrummet, i dubbelsängen. Och sen måste båda bli nöjda med snackandet och utredandet till slut och de skulle fortsätta tillsammans. Gå vidare. Dra ett streck. När skolan började så skulle allt det här bara vara ett obehagligt minne. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj i sikte. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i dubbelsängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon helst inte föreställa sig hur hans varma, sköna händer smekt Petra, arbetat Petra

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv för nu skulle ingen hämta henne. Sen tunnelbana med alla väskor och flytta in igen hos mamma med sambon. Deras lilla trea på Gullmarsplan. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Sambon skulle säga ”hur var vädret då? mycket mygg, va?” för det var hans uppfattning om ”Norrland”. Och hennes mamma skulle se ledsen ut för hennes skull och göra kaffe och duka fram kexpaketen och klämma fram uppmuntrande leenden och säga ”men lilla Stella...” om hon inte kunde le tillbaka. Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där och höra och se teven. Vandra Söder upp och ner. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. De som inte arbetade. Om de inte stuckit iväg på semester själva vill säga. Cissi, till exempel, skulle två veckor till Kreta med Anna. På torsdag skulle de åka. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Ringa, boka luncher, boka fikan. Ses på allmänna platser. Försöka prata, jämka, bråka, diskutera, inte grina, inte grina, inte grina. Fortsätta tänka och analysera”dem-et” efter träffarna, komma på det bästa, inte tänka på Petra, inte alls fantisera om han och Petra på luncher och fikan och hotell. Allt detta inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan. Driva runt ännu lite mer i instängdhetspaniken som lätt uppstod.

Fas två. Det var så många saker på hennes måste-lista för att gå in i fas två.
Måste åka tillbaka till Stockholm.
Måste flytta hem.
Måste lära sig att leva med.
Måste klara av när han tar på henne.
Måste kunna lyssna på vad han säger utan att.
Måste måste måste. Hon måste. Vad måste han?
Tokstäda lägenheten.
Hämta henne på Arlanda.
Förvarna om sent kvällsjobb minst två dagar innan som panikförebyggande åtgärd.

Hon gjorde en stor grekisk sallad för att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli ett knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen att någon skulle förse henne med Cosmopolitans i en strid ström var nog minimal. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban!! Ta fram grillkolen!”

När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica så, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så mer badrumsrenovering igen. Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade uttråkat på en oliv på sin tallrik. Hon försökte signalera ”herreguuud....!” till Anna-Karin men Anna-Karin höll sitt pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”. Stella suckade ohörbart. Hon saknade en Johan på andra sidan bordet, en som mimade ”okej?” och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi drar!” och han skulle direkt vara på.

”Har du jättetrist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod inne i köket och plockade ihop. ”Det här måste vara... inte så Stockholm, va? Och Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Mm, ja, det kan man säga. När ska vi komma in på väsentligheterna? Nobelpriset? Världsfreden? Allvarligt, hur mycket kan man säga om ett djävla hotell på Cypern?!”
”Jag vet... ” Anna-Karin hällde upp mer vin åt dem och de svepte glasen skyldigt och snabbt, grimaserade båda två efter syran. ”Dom är lite... Men Robban ska ju jobba imorgon och det var inget läge för en röjarfest. ”
”Men det är ju inte ditt fel! Jag är bara glad att jag slapp sitta hemma och ha det ensamt. Och er är det alltid roligt att träffa. Så.” En skvätt vin till. ”Skål. Nu går vi ut och röjer fett!”

Hon passade på att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”jag e på en fest m tråkgäster, men jag o AK smygdricker vin o min greksallad var supergod, o det e ju fint väder så vi kan sitta ute. hur har du det? hoppas mkt mkt bättre! kram stella”.
Svar kom direkt. ”min fest är ok, men det är för få röda tjejer här o jag kan inte ens smygdricka vin för jag kör. du vet, kör bil. så säg bara till om du vill bli räddad. jag är ju skyldig dig en sån. kram tillbaka.”
Hennes svar ”mkt snällt! måste stanna lite till (jordgubbstårta!) men senare kanske. nu känns allt mkt bättre, du vet hur man ska muntra upp en flicka! d-utom, vad hände m formeln och 2 min-samtalet? väntar ivrigt. hörs, hej”.
Hans svar ”var redo, kommer när som helst, jag räknar för fullt.”

Han ringde vid nio-tiden. Om man hade mätt hennes kropp med en värmekamera eller något sånt hade man kunnat se glädjekällor på alla möjliga ställen när det var hans röst i telefonen. Till och med avlägsna platser som armbågarna blev uppspelta.
Hon var redan i säkert förvar hemma på Björkskatan då, skjutsad av Robban, så hon fick tacka nej till bil-räddning.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det och hon blev ännu gladare. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. I bakgrunden prat och musik. En röjarfest.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål, du vet.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Jag tror det.” Hon började flina. ”Vad vill du? Egentligen?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens.”
Glädjekällorna nådde knäskålarna.
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Det slog till vid sju när det kom ett par sms och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
Glädjekällorna nådde lillfingerspetsarna.
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
Glädjekällorna nära överhettning.
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Jag gör ingenting! Om du vill lämna din fest för att komma hit så säger jag kör. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt.
”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Absolut! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen, fick henne att generat titta ner i bordet och önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog henne runt midjan igen, och den här gången höll han inte bara stilla. Och.
Nej. Ingen fick göra så. Hennes egen regel.
När hon inte svarade eller tittade upp släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Johan....” Hon tog tag i hans hand igen. ”Vad ska jag säga? Du vet hur läget är, du vet varför jag är här. Och jag blir ändå helt stirrig av det här.”
”Jag vet” höll han med. ”Jag vet. Jag ska inte.. hålla på.”
Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Jag vill veta. Mer. Om hur det känns.
Hon rynkade pannan. ”Helt själviskt så hoppas jag ändå att du ska vilja träffa mig. Även fast jag inte kan. Svara, så.”
Han nickade med ett halvleende. ”Det betyder alltså att jag inte ska berätta om min hemliga plan riktigt än. Men... det får vara okej. Vi tar det så här. Sämre kan man ju ha det, eller hur?”
”Verkligen.” Hon kysste ovansidan av hans hand, var tvungen, bara den lilla gesten, ville känna huden mot sin mun en kort kort stund. ”Mycket mycket sämre.Tack.”
Han såg tveksam ut. ”En sak bara, Stella. Just det där är lätt att misstolka, så... ”
”Håll inte på?” gissade hon.

Hej då-kramen kom när han åkt för länge sen, när teet var kallt och starkt, när hon skulle sova, när det var för sent och när ingen egentligen borde tänka på så fel personer.