Mindre Dawson!

Himla dåligt väder, så gästerna får roa sig med läsning och jag med fixning. (Hurra!!) Det här är nya klippen med mindre moraliskt untouchable Dawson's Creek-prat. Mycket bättre. Bra tips, igen, i kommentarerna från NB. Jag är verkl överförtjust i kommentarerna, hint hint, för det är så bra saker som kommer upp där. Invänd massor, ju mer desto bättre!

På utflykten, basketspelet :

Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Erik nådde tio hade hon två och en halv, odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”För att vara så länge sen så var du ju inte alls så tokig.” Han drog henne närmare sig. ”Klart lovande. Med lite mer träning så...”
”Mhm.” Hennes arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axel innan hon hann stoppa den, hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden därinnanför som var lite fuktig och varm. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, stannade, hon kände den mot huden, stod kvar, drog sig inte undan. Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när Andra Män tar på mig. Hon såg på honom och hans grepp hårdnade och hon höll andan och det var inte så långt till behåkanten och i en sekund så var det ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade på och i nästa sekund sa Erik ”Johan!” och passade bollen och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades, drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt. Det är så här det kan bli, ett steg leder till ett annat som leder till ett annat. När hade hon vridit sig ur, om inte? När hade de kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han?
När Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen viftade hon odefinierbart inåt huset ”jag ska bara...”.
Det är okej, tänkte hon, inflydd till toaletten. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, egentligen, det ska gå bra. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, och nu är vi okej igen. Vi är på en bra vänner-nivå. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?

På midsommarkvällen :

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt.
”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Absolut! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen, fick henne att generat titta ner i bordet och önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog henne runt midjan igen, och den här gången höll han inte bara stilla. Och.
Nej. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Jag vill veta. Mer. Om hur det känns.
När hon inte svarade eller tittade upp släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer.
Hon reste sig och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honon. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?”
”Jag vet var Henriksdal är” sa han kort och Stella rodnade och slutade babbla.
Det tog så lång tid sen, för lång och besvärad tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta istär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / hur var det du gjorde nyss, om du visar igen så kanske jag är med bättre / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är förlovad / jag vet inte vad jag ska säga”. Allt som kom ut var ”vi ses”.

Hej då-kramen kom när han åkt för länge sen, när teet var kallt och starkt, när hon skulle sova, när det var för sent och när ingen egentligen borde tänka på så fel personer.