Right where I left off..

Nu är det jobb på det här igen! Ska försöka få ihop hela historien... yeah, yeah. Bit för bit.

Här är fixat slut på kap 12 (när hon mejlat ut "inget-bröllop"nyheten) och första delen av nytt kap 13.

Kap 12 - rätt in i slutet

”Tack, det är bra.” Stella log och tittade på klockan. ”Jag måste gå. Men kan jag komma imorgon och kolla hur många som har svarat?”
”Visst! Vill du ha vin då? Vi måste ju fira! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat.”
”Ja! Bra idé! Middagstid?”
”Och ingen torr grann-Jessica den här gången. Vi kan ha en riktig liten fest!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk. ”Vitlök i maten, och goda drinkar! Vin! Rubbet! Robban, jag ringer och frågar om killarna kan sova hos mamma och pappa!”
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Snart kommer ni kanske på att ni ska ringa hans chef och baktala honom också?”
Stella och Anna-Karin såg från honom till varandra och började fnissa.
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och djävligt festsugna! Kom vid fem, sex imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”

Stella cyklade hem i snabbt tempo. När hon svängde in på gatan med en minut till godo såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Ursäkta om jag är sen?”
”Nej, jag var tidig.” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin fina gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans breda mun log och han höll kvar blicken länge och sträckte sen fram högerhanden och sa ”jag måste ju hälsa ordentligt, hej, Stella” och hon log tillbaka och skakade den.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Vi har precis börjat med kaffet.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom lät indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, dock lite handikapp men det vande man sig så snabbt vid, så nu lät de som att de skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna. ”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade och ”mm!!”-ade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.

Det var bankaffärer som var samtalsämnet för stunden och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta eller rörliga lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att försöka lugna ner sig och kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon som kom tillbaka till hennes hela tiden, händer som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar på ett sätt som inte gick att sluta se på.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och ”dess rätta värde”, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och då kom det ett ”åh! Stella!”-leende.

”Mår du bra?” frågade han när de kommit ut på gatan. ”Bröllopsbeslutet. Känns det skönt eller jobbigt?”
”Mycket skönt. Tio kilo stress försvann i ett poff. Jag känner mig tillfreds och.. helt bra. Inte så labil längre, inte så onormal. Bara glad och lätt. Du då? Mår du bra?”
”Märks inte det?” Han log. ”Det är roligt att du stannade en vecka till och det är roligt att vara här nu. Det är ju prima allting.”
”Visst är det?” Dom började gå framåt igen. ”Sa jag förresten att det var väldigt kul att du kom hit?”
Johan såg leende upp på henne. ”Jag tror det var jag som sa det, men vi behöver inte vara petiga.”
”Verkligen inte. Men jag håller med till hundrafemtio procent. Frågade jag om du ville komma på fest imorgon?”
”Neeej.” Han fortsatte le. ”Jag tror inte det?”
”Johan.” Hon stannade och ställde sig mittemot honom. ”Det är en liten fest hos Anna-Karin och Robban. Drinkar och vin och god mat är utlovat. Tyngdpunkt på drinkar. Barnen ska sova här. Jag tror att det blir en riktig helkväll. Och det vore ännu roligare för mig om du kunde komma också. Vad säger du?”
Han behövde inte fundera. ”Ja tack. Så länge dom inte bor tre trappor upp utan hiss?”
Stella tänkte snabbt igenom deras radhus. ”Det är en förstubro som den här ungefär, en uteplats som sitter ihop med köket, fast jag tror det är en tröskel där emellan, och sen en normalstor toalett på samma plan. Jag tror det går bra?”
”Det där var en perfekt genomgång. Skriv upp mig på gästlistan.”
Dom hade kommit ungefär åtta meter från uppfarten när han stannade igen. ”Vill du ta en riktig promenad eller vad vill du göra?”
”Faktiskt så måste jag handla mat. Jag måste fortsätta prestera restaurangmenyer här, du vet. Och nu har ju proffset anlänt.”
Johan visslade till. ”Proffset? Det känns snart som att du ska be att få låna pengar så mycket som du strösslar idag.”
”Inte alls” protesterade hon. ”Jag strösslar inte, jag säger sanningar. Jag är kommunikativ.”
”Okej. Jag kan vänja mig vid det.” Han nickade mot huset. ”Stick in och hämta portmonnän då, söta fröken Lundman, så drar vi och handlar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då efter grillning och lång middagssittning ute på altanen med två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag inte kunde hålla mig från att skicka det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Om det var det som fick dig att inte sitta kvar inne i stan och rulla tummarna.”
”Jag hade nästan ändå bestämt mig. Fast jag hade tänkt vänta till kanske åtta imorse och sen skulle jag börja köra varv på varv här runt kvarteret tills jag ”råkade” stöta på dig. Nu slapp jag ju det.”
Hon skrattade. ”En beprövad metod i de här sammanhangen.”
Johan startade bilen. ”Vi ses imorgon.”

Hon hade sex missade samtal under kvällen. Antagligen från människor som läst bröllopsmejlet för i vanliga fall brukade hon ha noll eller ett missat. Sju nya sms från andra än Johan. Hon rasslade igenom dem snabbt och ointresserat och väntade på hans som kom efter efter tjugo minuter. ”sa jag att jag hade kul ikv?”
Stella ”vet inte? hade du?”
Johan ”kulast. gonatt, s”.
Stella ”detsamma, j”.


Kap 13

Anna-Karin ringde frukosttidigt på tisdagen. Avslöjade att menyn skulle bli grillade fiskspett från Guldfisken och frågade om Stella mest gillade vodka eller gin-drinkar? Stella gillade mest båda.
”Och du, nu när du ringer. Jag råkade bjuda in en till gäst” sa hon. ”Går det bra?” Hon tog med sig telefonen och gick ut på altanen för att kunna prata mer ifred.
”Jag vet, jag vet, det är Johan Falkman, eller hur?” gissade Anna-Karin uppspelt. ”The Johan Falkman?”
”Har Gunilla... ?” Stella sneglade in mot köket där Gunilla och Torbjörn satt och laddade i sig ostmackor före sin stavgångspromenad.
”Givetvis! Tror du hon skulle hålla tyst om det, att han kom och hälsade på dig igår. Det blir skitkul!”
”Vad har hon sagt? Du vet, det är ju inte riktigt så.”
”Nänä.. men du får ta med honom iallafall.” Anna-Karin fnissade till. ”Hur känns det att träffa the Johan Falkman? Uppfyller det alla dina drömmar?”
”Visst är det coolt?” Stella kunde inte heller hålla sig från att fnissa. ”Men jag har börjat vänja mig nu. Jag kan kalla honom Johan till exempel. Det borde du borde pröva.”
”Och du kan prata och forma hela meningar och så? Få ur dig saker?”
”JA! Så betagen var jag väl aldrig? Det var ju bara en liten tonårscrush, herregud. Du var mycket mer extrem när det gällde den där andra killen, Magnus nånting?”
”Andersson. Åh.” Anna-Karin fnissade ännu mer förtjust. ”Magnus Andersson.” Hon gjorde något slags kurrande ljud. ”Jag undrar var han är nuförtiden. Men vad har du gjort tillsammans med Johan Falkman? Han vet om Markus? Jag måste ju veta vad jag kan säga och inte säga ikväll.”
”Klart han vet om Markus. Vi är ju bara två vuxna människor som... råkade träffas och nu ska vi på fest hos dig. Det är bara det. Ingenting mer.”
”Jaha.” Anna-Karin sög på det. ”Välkommen till festen då, två vuxna människor.” Sen laddade hon om igen. ”Håll med om att det känns som en film eller någonting ändå?! Du åker upp hit, på grund av Markus, och så träffar du en gammal crush, och så umgås ni lite och han kommer på middag, och... Så? Eller hur? En film!”
”Vi umgås som två vuxna människor. Jag upprepar, två vuxna människor.”
”Jaja, jag hörde första gången. Hur är han nuförtiden? Är han som vanligt?”
”Du menar för att han är lite kortare? Men annars, exakt som vanligt.”
”Woow.” Anna-Karin kunde inte sluta låta förundrad. ”The man, the myth, the concept. The Johan Falkman. Tänk om han visste hur inspanad han var en gång i tiden. Det har du inte sagt, va?”
”Men A-K, ge dig!” tjöt Stella. ”Snart ringer jag till honom och säger att ni har fått magsjuka. Det här börjar ju kännas helt... oroväckande. Du får absolut inte sitta och komma med massa antydningar och vinkar hela kvällen!”
”Jag ska vara diskretionen själv.”
”Och du får som läxa att träna på att bara säga Johan. Träna hela dagen så du inte gör bort dig ikväll. Det kan inte bli så här, du till Robban ”fråga om the Johan Falkman vill ha kaffe?” Du får skärpa dig.”
Anna-Karin skrattade till. ”Det här ska bli så kul. Jag kommer vid halv sex med killarna och så svänger vi förbi stan och plockar upp the Johan Falkman. Det går bra med våran bil, va?”
”Ja. Kom ihåg att träna innan. Johan, Johan, Johan.”

Johan svarade inte hemma eller på sin mobil så hon lämnade ett meddelande om var han skulle befinna sig klockan sex.